Nya bilder

 
 

Clownyra...!

Jag tycker att vi har nått en alldeles ny punkt av dumhet nu när 'clownerna' härjar runt. Jag är fullt medveten om att de allra flesta av de här clownerna troligtvis är ungdomar utan vett, men samtidigt finns det ju faktiskt de som har riktiga vapen med sig när de hotar folk och som inte bara trängt sig in men också faktiskt gett sig på folk på riktigt. Jag läser kors och tvärs om vart i landet de härjar runt och hur det påverkar.

Jag tror att de flesta som deltar i dessa kretsar tycker att det är "clown-pranks" MEN ni GLÖMMER att ni skrämmer främst barn och ungdomar! Det finns många redan som inte varken vågar gå ut och leka eller vågar gå till skolan. Många av de här barnen kommer inte glömma bort det här om ett par månader heller. Kanske gör de flesta det, men vissa kommer att bli svårt traumatiserade för resten av sina liv. Jag undrar; är det verkligen det ni är ute efter när ni går runt och har roligt på att skrämma och hota folk? Vill ni att andra ska råka illa ut på grund av saker som sker (misshandel, våldtäkt osv) för att polisen är ute och letar efter clowner som givetvis försvinner sekunder efter de skrämt någon?

För att inte tala om hur oansvarigt många beter sig kring detta. Jag förstår fullkomligt känslan av att vilja gå ut och "slå ned dem" och sådant, speciellt för oss med barn eller som känner instinktivt att vi vill skydda. Men problemet här blir att vi triggar varandra och tillslut kommer någon av de som endast klär ut sig på skoj, att råka riktigt illa ut.

Snälla tänk ett tag till innan du följer med ut i gummimask. Fundera på om du vill riskera andra människors liv. För även om du bara ska ut och skoja genom att stå i nåt hörn och skratta elakt så är det liv du leker med. Vem vet vad en traumatiserad människa tar sig till med sitt eller andras liv? Kanske någon ser dig och krockar med bilen? Kanske hinner polisen inte stoppa misshandeln som inte bara leder till skadade själar utan faktiskt även ofta till döden? Tänk ett tag till innan du går ut med clownmasken första gången, andra gången eller redan har gjort det. Gör det inte igen. Gör det inte alls. Alla liv är värdefulla -även ditt kära "clown", så riskera varken ditt eller andras liv

-ta hand om dig, om er, om varandra

Köra & Outsiders

Idag ska jag göra något roligt och tack vare att jag opererat mig så kan jag göra det och må bra samtidigt. Jag ska köra bakom Erik Toro i kungsträdgården klockan 15.30 ca. Det är 20 artister som skall uppträda med sina bidrag och vinnaren får en plats i nästa års melodifestival. Det kommer också sändas live i P4 och där kan ni höra oss när Erik och vi framför låten "Bring out the love". Vill man hjälpa till att rösta på Eriks låt så kan man Sms:a "P4sto låt8" till 72250.
 
 
Det som gör att det känns extra bra för mig just nu är eftersom vi kommer att stå och dansa och klappa med höga armar. Hade jag inte opererat armarna (och benen) för 5 veckor sedan så skulle jag inte varit bekväm eftersom jag skulle tänka på all hud dom slog fram och tillbaka och vilka som eventuellt skulle titta och fundera på varför jag såg ut så. Jag är så tacksam till Dr Andreas Lindahl på Art CLinic i Uppsala för han gjorde verkligen ett sådant strålande arbete. Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen; det var väl investerade pengar och jag ångrar inte en sekund av det. Art Clinic har gjort en artikel om det på deras hemsida och den hittar ni HÄR
 
Nu har reklamen för outsiders nästa vecka börjat gå. Många frågar varför jag ska vara med i programmet då det är ett lite annorlunda program. Jag tycker bara att det är roligt att de ringde och frågade om jag ville vara med. Det är fokus på saker som gjort att jag känt mig annorlunda och som jag mått dåligt över. Jag får inte berätta ännu om vad som filmats, men om ni tittar på tisdag nästa vecka, 7/6 klockan 20.00 på kanal 5 så får ni se. Efteråt är ni givetvis välkomna att fråga vad ni vill här i bloggen eller på facebook
 
 
 

Kanal 5 7e juni 20.00

Hej allihop! Nu får jag äntligen berätta vad för tvprogram jag ska vara med i och när. Jag kommer att vara med på kanal 5 klockan 20.00 tisdag den 7 juni. Programmet är outsiders och det är bland annat filmat från min operation på Art Clinic i Uppsala  (men jag förtydligar att jag själv betalat operationen och att jag bokade den innan kanalen kontaktade mig). Jag får inte berätta mer av vad vi filmat så jag hoppas ni är nyfikna nog att vilja se programmet. Det ska jag göra i alla fall föe jag har inte själv sett det än och kommer heller inte få se det innan det visas på tv -så jag har ingen aning om jag gör bort mig. Håll gärna tummarna för att jag inte gör det
 
 

Sämsta skämten ever

Här har jag legat hemma i en koma av "efteroperationsvilaochavdankningmedgottenam" lite för länge känner jag. Det har snart gått fyra veckor sedan operationen och imorgon 14 dagar sedan jag tog fotona nedan. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om jag gått upp ett par kilon sedan dess. Så nu får det vara slut på "pralinätande och navelpetande" och återgå till fasta rutiner. Min kirurg har gett mig klartecken för att använda crosstrainern till min stora lycka och jag har kört två pass redan vilka var förvånansvärt lätta, men jag ska så klart inte ropa hej än för då står jag fem minuter nästa gång, för att sedan få total mjölksyra och segna ned i en pöl på golvet.
 
Att bero på pöl så låg jag näst intill i en sådan igår. Jag tog mig hem till en väninna och eftersom både hon och jag mår lite holan bandolan just nu, så satt vi bara rakt upp och ned i tre timmar. Men jag satt i alla fall i solen, så det resulterade i Linda i en pöl då (men nu i en ordentlig bränna). För att klargöra satt jag på rumpan, jag stod inte på huvudet. Inte heller solade jag ärren som man inte ska, så det behöver ni inte oroa er för.
 
Ikväll ska jag med min murmia (mamma) och se på Roddan (Rod Stewart) på koncert (musikevenemang) i Globen (en stor boll som vi i Stockholm är stolta över). Men nu ska jag träna på min kråsstrejner eftersom jag har monster i magen (raaawr) som gör mig lite pigg så här på morgonkvisten (varför har bara morgon och kväll en kvist?).
 
Nej vet ni vad, jag är varken Johan Glans (<3) eller Thomas Järvheden (vilket jag ovan tycks tro) så därför ska jag lägga ned det här inlägget innan ni tror att jag inte bara ätit kola -utan fått i mig kola (bryter ihop i garv och kommer snart på att det var jättetråkigt skämt och inte alls roligt utan en smula allvarligt och faktiskt vid närmare eftertanke inte det minsta kul och stryker över det). Eller eventuellt tror ni jag slagit i huvudet någonstans. Sanning att säga att jag någ en smula litejättetrött och jag tenderar då att tro att jag är komiker. Hm, jag kanske ska skippa den där träningen och bygga upp en liten scen i centrum där jag kan stå och dra dåliga skämt? Nej, nu gick det för långt. Vi avslutar med Godmorgon
 
 
 
 

Bilder efter 15 dagar. Jag kunde aldrig drömma om det här

Hej alla fantastiska läsare. Jag blir alldeles rörd över era fina mail och meddelanden. Tack snälla för alla gratulationer efter operationen och för alla fina ord.
 
Något som börjar likna ett resultat kryper fram nu. Jag tog av mig allt idag och stod i bara underkläder och speglade mig en stund. Sedan blev jag tvungen att ta foton och jämföra med mina tidigare bilder. Jag är givetvis fortfarande svullen och därför är det inte ett färdigt resultat och Dr Lindahl på Art Clinic i Uppsala har varit noggrann med att berätta att det tar åtminstone ett halvår innan det färdiga resultatet faktiskt kan uppskattas. Jag träffade min otroligt duktiga kirurg igår och blev väldigt glad över att få höra att läkningen inte bara är bra utan över all förväntan. Jag är naturligtvis väldigt glad över att det inte blivit några problem i något av sårområdena och att allt i nuläget ser väldigt fint ut. Den blödning jag fått postoperativt i min vänstra arm, vilken gör att den är svullen, extra värkande och större än den högra (och än vad den i slutändan kommer vara) är normalt. Kroppen kommer ta hand om det levrade blodet på insidan (detsamma gäller högst upp på låren där det också blivit en blödning innanför ärrvävnaden) och själv bryta ned det. Det tar några månader innan det är klart och givetvis innebär det mer smärta än annars. Men att det är det enda "problemet" efter operationen (bortsett från vätskan jag fick, men som det inte är så fasligt mycket kvar av nu) är något att vara otroligt nöjd med.
 
Jag kunde faktiskt knappt ta in vad jag såg. Nej min kropp är låångt ifrån en drömkropp. Det är massvis med hud kvar på benen, rumpan och ryggen. Brösten är inte heller bröst. Nej, jag har inte kroppen jag drömmer om -men jag börjar få kroppen jag önskat kunna få ha. Jag är så nöjd. Vilka väl spenderade pengar. Jag är så glad över att jag tog beslutet att göra det här. Jag är så lycklig över att min man stöttat mig genom detta till 100% och också tycker att detta är något viktigt inte bara för mig personligen utan för vår framtid tillsammans, då detta kommer kunna göra mig mer välmående mot och med mig själv. Äntligen börjar jag också kunna skönja vad som gömde sig bakom all extra vikt och den hud som blivit över. Det här är det finaste jag någonsin varit
 
 

Min operationsberättelse

Hej alla läsare! Nu har jag börjat komma tillbaka till livet. Jag har mått ganska dåligt efter operationen, jag haft problem med att jag fått sjukt mycket vätska i kroppen. Som mest vägde jag ca 12 kilo mer än min normala vikt och det betyder naturligtvis att det var extremt mycket mer vätska än vad det ska och bör vara. Min läkare på Art Clinic har varit lite orolig stundom, men nu har det äntligen gått ned något och jag mår så bra så jag orkar ta mig tiden att blogga igen. Jag vill faktiskt be om ursäkt för att jag inte klarat att uppdatera er här, men jag har försökt att slänga in nåt på facebook från mobilen ett par gånger.
 
Min operationsberättelse
 
Dagen jag skulle opereras så mötte vi filmteamet utanför kliniken. Vi filmade avskedet mellan mig och Tomas och sedan in för att göra min "påa" (mer info kommer) innan allt började gå i ett. Dr Lindahl ritade på mina armar och ben och jag fick sätta mig i sängen redo för att opereras. Jag fick inte vänta länge alls utan var först ut och med tanke på att det var mycket som hände hela tiden med läkare som ritade, mediciner jag fick samt filmteamet så kändes det verkligen som allt gick snabbt. Plötsligt kom narkosläkaren, en otroligt trevlig karl med massa humor och han förklarade narkosen och så var det dags att gå in. 
Jag började gråta när det var dags men narkosläkaren stöttade jättebra och fick mig istället att le lite när han sa att "Vi ska all dö, men ingen idag". Det sista jag minns är att jag pratar om mina barn.
 
Nervös på väg in till kliniken
 
Lite av det som Dr Lindahl ritat på mig för att markera vad som skulle bort
 
En bild jag inte visste om att den fanns förrän Lisen visade den för mig dagen efter operationen när jag kommit hem. Hon fotade mig lite på bordet innan jag sövdes. Det här är bara minuten innan jag somnade
 
Jag "vaknar sedan till" av att filmteamet tackar för sig och säger att det tagit lite fin film på mig sedan jag vaknat. Men jag minns inte något av det. Sedan ringer jag Tomas för att säga att jag är vaken, men han svarar att jag ringde för tjogo minuter sedan om att jag var vaken. Det blev rejält med skratt i efterhand när jag fått höra om allt babbel jag lyckats med när jag vaknat ur narkosen. Som tur var sa jag inget konstigt, inget mer än att jag skrev till min kompis Carina att jag saknade henne och önskade hon kunde flyga in genom fönstret till mig, med något tveksam stavning. Men finaste Carina visste vad det berodde på och skickade en slängpuss till mig och kom sen som planerat och hälsade på mig. Hon kom dock in genom dörren istället för fönstret. Jag blev aldeles rörd för hon hade med sig en present till mig med en dyr och läkande duschcreme samt en handkräm och ett par energidrickor för lite extra uppmuntran
 
Finaste Carina
 
Den första bilden jag tagit efter operationen. Jag minns INTE att jag tagit den här oerhört vackra selfien
 
Dagen efter fick jag se hur det såg ut. Smärtan var mig alldeles övermäktig men jag är sådan som biter ihop allt jag kan och tillslut brast jag ut i enorm gråt för att jag hade så ont så det kändes som jag skulle svimma, men förmådde mig ändå inte att be om smärtstillande. En annan av mina fina vänner tog saken i egna händer och kände att det var inte hållbart att jag så envist vägrade be om hjälp men samtidigt satt och grät av smärta. Maria ringde därför till klinikens reception och sa till dem att "Den här kvinnan ligger på er klinik".
Art Clinic som är extremt noggranna med patientsekretess svarade givetvis att det kunde de inte svara på, men Maria gav sig inte utan sa istället något i stil med "Jag vet att hon ligger där, hon heter Linda Wallin. Hon har gjort dessa operationer igår. Hon sitter inne på ett rum och gråter hysteriskt men ber inte om hjälp och ingen har rondat hos henne nu så de har inte sett att hon lider. Hon ska hem om ca en timme men ni måste hjälpa henne innan". Kvinnan i receptionen hade då med en väldigt allvarlig ton svarat ungefär "Vi löser det här". Maria hade tackat och lagt på. Jag visste inte att hon skulle ringa dem överhuvudtaget utan det jag i det här läget vet var att hon ber mig att ringa på klockan och jag säger att jag inte vill (jag är alltid rädd att be om smärtstillande för jag vill dels klara mig så bra jag kan själv, men också för att jag inte vill att folk ska tro jag ber om dem av fel anledningar) sedan efter ett ganska kort tag, troligtvis max fem minuter, så plingar det till på min telefon och den ligger öppen på sängbordet där jag halvsitter på min sängkant och gråter.
När det plingar så ser jag den första raden av vad det står vilket är "Jag har nu ringt till Art Clini...." det är vad jag ser, men hela meddelandet löd fortsättningsvis "c i Uppsala och sagt hur det ligger till med en av deras patienter (de får ju inte bekräfta/säga att du är där men hon sa "vi ska lösa det här") <3 Men du måste berätta om din smärta. Det dom sett hittills är en stark person med integritet som vet och säger vad hon vill". Jag läste förstås inte detta förrän några minuter senare men jag kan säga att bara sekundrar efter att det plingat i min mobil så flög en sköterska in genom dörren och satte sig på knä framför mig, satte händerna på mina knän och utbrast stressat "Linda, Linda, hur mår du Linda?!". Hon sa aldrig att någon ringt in men troligtvis måste det vara så att de i receptionen larmat ut till sköterskorna att kolla till mig då någon ringt för att berätta hur jag mådde. Strax fick jag smärtstillande och sedan sa de till mig att jag i det här läget inte får försöka vara stark eftersom det var ett så extremt stort ingrepp att stark var ett ord att vänta med. Så Maria var som en räddande själ i det hela. Dock vill jag tillägga att alla jag skickade sms med som visste hur ont jag hade, de vädjade så klart åt mig att be om hjälp och det jag menar är inte att någon gjorde nåt mer eller mindre värdefullt än någon annan. Men just i det här fallet så behövde jag kraft utifrån. Jag är så tacksam för Marias handling och för att Art Clinic tog henne på allvar, för det är ju inte alls säkert att det skulle bli så.
 
Jag mådde strax så pass mycket bättre att de kunde komma och ta bort alla lindor från mina armar och ben samt ge mig en första blick på hur det såg ut. På grund av svullnaderna så har jag inte tagit fler foton än, än de jag tog hemma två dagar efter operationen. Men nya bilder kommer. Dr Andreas Lindahl som utfört operationen kom och pratade med mig och berättade att det hade gått otroligt bra och faktiskt mycket bättre än förväntat. Att operera någon med så mycket hud är alltid en risk för att resultatet inte ska bli så vackert som man så klart önskar. Jag fick också veta att det var 400 gram lite drygt, allt som allt som de tog bort från armar och ben tillsammans. Han berättade också att de inte kunnat fettsuga nåt eftersom det inte fanns fett i vävnaderna. Han sa att det också troligtvis var en av anledningarna till det goda resultatet. Mitt i all smärta fick jag bli lite stolt och glad ett tag, vilket kändes värmande. Läkaren fotade mig för dokumentationen och sedan fick jag göra mig färdig för att åka hem. Pappa hämtade mig.
 
 
I mitt ansikte syns det hur ont jag har och hur mycket jag gråtit
 
Hemma gick det bra till en början. Det var kämpigt att åka bil och gå hem från bilen, men jag var okay smärtlindrad och tog mig igenom det. Hemma så tog jag det lugnt medan jag väntade två timmar innan filmteamet och familjen skulle komma. Pappa var kvar eftersom man inte fick vara ensam och snart kom min fina vän Camilla på besök. Hon hade med blommor och en present till mig och åter igen blev jag alldes rörd över mina underbara vänner. Pappa åkte hem när Camilla kom och Camilla ville göra sorti när filmteamet skulle börja filma. Själv fick jag efter ett tag ett alldeles fruktansvärt blodtrycksfall så älskade maken baxade snabbt ned mig i soffan, med ben och armar i högläge och sedan stoppade han i mig en kexchoklad (glutenfri) för att det skulle sluta snurra för mina ögon. Efter det mådde jag så otroligt illa. Lisen och Seda från Titan television var helt underbara mot mig även då (jag skall berätta mer om dem och om allt så snart jag får) och ville försäkra sig om att jag var okay och frågade om de kunde göra något för mig innan de satte igång att filma Tomas och barnen. Jag somnade i soffan och sov sedan några timmar.
 
Dagarna har sedan flutit ihop. Jag fick, som jag nämnde i början, så otroligt mycket mer vätska i kroppen än vad man ska ha. Jag svullnade upp tio kilo på ett par dygn och trycket gjorde att det stundom var svårt att andas. Men nu ser det förhoppningsvis ut att vara på rätt håll. Jag är lite brydd dock över att det blivit en hård ansamling av något (troligtvis sårvätska) i min vänstra arm. Den börjar i armhålan och går ut en liten bit. Kanske en decimeter i diameter och är hård. Men jag ska till kliniken imorgon och blir det inte värre tills dess räcker nog det. Annars får jag åka in akut och kolla så det inte blivit en propp av det. Min vänstra arm är mer svullen än den högra och gör mer ont nämligen, så håll gätna tummarna att det är ett "normalt" läge.
 
Första maten efter operationen, min kvällsvy och den enorma svullnaden dagen efter
 
 
Tre dagar efter operationen tog jag själv bilder hemma efter att jag duschat. Resultatet är svårtolkat eftersom jag är så svullen, men man kan i alla fall ana hur det ser ut. Jag var dock mer blå-gul där än vad jag är nu. Men nya foton kommer så snart jag fixat
 
 

Snart är det dags

Efter en väldigt lång dag där vi filmat från tidig morgon till sen kväll, så är jag nu sterilduschad och klar för sängen. Har jag tur får jag sova 4,5 timmar innan det är dags att kliva upp och förändra livet lite till. Om 7 timmar befinner jag mig på Art Clinic där Dr Andreas Lindahl skall operera mina lår och mina armar och alltså ta bort överskottshuden jag burit sedan 2013. Äntligen är det dags att få förverkliga en av mina allra största drömmar och livet kan få en helt annan kvalitet. Om ca 8 timmar ligger jag på operationsbordet och om kanske 12-13 timmar så hörs vi igen ❤

Då har "modellen" ett litet problem, men podcasten kommer dock snart så man kan blunda för ett och annat

Kära läsare, det är så mycket på gång nu att hela huvudet är fullt. Allt som går runt där inne är dock positivt och allting ska ni få veta mer om så snart jag kan berätta. Men jag kan berätta att det i alla fall har med tv att göra och går allt som det ska så ska ni förhoppningsvis kunna se mig där snart. Så fort jag kan och får berätta (om allt som sagt går som det ska, jag vill inte lova för mycket) så kommer jag givetvis att göra det, så håll ögon och öron öppna.
Öronen får ni också gärna hålla öppna eftersom jag snart kommer att börja spela in min podcastprogramserie. Ni kommer att få önska innehåll och sådant sedan och jag kommer att kunna besvara era frågor och liknande. Jag hoppas också att allt ska gå som jag planerat, vilket innebär att jag kommer att kunna ta in gäster i studion. Mer om detta i ett inlägg längre fram.
 
Vad gäller operationen så är det så nära nu att jag nästan kan ta på det. Jag har planerat allt så gott jag kan vad gäller hur jag ska ta mig hem från kliniken och går allt som det ska så kommer pappa att kunna hämta mig. I västa fall så sitter jag däremot i sjön.
Tomas har inte någon möjlighet att hämta mig förrän strax efter 13 och jag ska hem någonstans mellan 8-9 förutsatt att allt gått som det ska (men det hoppas vi innerligt). Ingen annan finns tyvärr heller behjälplig för mina vänner arbetar givetvis och det gör även min övriga familj. Pappa ska egentligen vara ledig men blir eventuellt tvungen att arbeta i alla fall och det är det problemet just nu ligger. Men jag får fortsätta att hålla tummarna för att allt skall lösa sig. Längtar, det gör jag ändå vansinnigt mycket -äntligen är det dags att förändra mitt liv
 
 
En gång i tiden såg jag ut så här
Så här
 
Så här såg jag ut en julafton då vi åt julfrukost hos min svägerska. Förvisso sitter jag ned men..
 
Här har ni mig nu (Från modellfotograferingen)
 
 
 
 

Ännu mer spännande på gång och extrema bilder

Jag fick ett mycket spännande telefonsamtal i helgen. Jag kan inte berätta om det nu eftersom jag inte vet vart det kommer att ta vägen, men håll utkik i bloggen för om allt går som personen på andra sidan luren ville så kommer jag att ha nåt mycket spännande och intressant att berätta för er snart. I eftermiddag ett spännande möte.
 
Nu går jag vidare till att säga god morgon till er alla fina läsare. Jag vill tacka för alla fina kommentarer och mail jag fått med lyckönskningar för operationen. Ni är många som undrar vart jag skall opereras och jag berättar gladeligen att det är på Art Clinic som ligger i uppsala. Operationerna kommer att utföras av
Dr Andreas Lindahl och jag har fått ett stort förtroende för både honom och kliniken. Jag tror att både mina armar och mina ben kommer att bli jättefina. Det är jag som betalar detta själv eftersom landstinget sagt nej då de inte hjälper till med andra operationer efter viktminskning än buken. Behöver man kan man också via landstinget få en bröstreduktion, men det problemet är inte längre mitt. Jag måste tvärt om lyfta, reducera och fylla i mina, men eftersom det också kommer att kosta väldigt mycket från min egen ficka så får det vänta.
 
Nu i veckan kommer jag att lägga ut lite extra bilder i bloggen som visar hela min viktresa från 130 kilo till de ca 55 som jag väger idag. 
 
Avslutningsvis en EFTERLYSNING
Jag är i behov av att renovera och styla om min blogg.
Jag letar efter någon som tycker om att fixa bloggar och som
kan tänka sig att fixa min. Skicka ett mail där ni berättar vad
ni kan, länka gärna till bloggar ni gjort. Berätta också om vad
ni vill ha betalt eller få för bloggstyling. [email protected]
 
Här vägde jag 112 kilo. Det är alltså inte min tyngsta vikt på 130 kilo
 
 
Som ni förstår har jag fått buken opererad. Men resten av kroppen är i stort behov av hudreduktionen jag skall göra. Nu har jag levt med den här huden så pass länge att jag vet att det inte kan dra ihop sig mer än det gjort idag. Jag ser fram emot operationsdagen så mycket att det inte är sant
 
 
 

Nästa vecka smäller det!

Hej alla läsare. Nu kan jag äntligen berätta mer om vad jag har på gång här. Jag har velat avvakta tills jag visste att det faktiskt skulle bli av (den där nervösa oron ni vet?) men nu har jag fått alla tummar upp och därför känner jag att det är dags att berätta för er. Som jag tidigare berättat så behöver jag och ska jag operera benen och armarna (bland annat) men nu är det klart att det kommer att ske nästa vecka (!) I nästa vecka ska jag alltså till kliniken där jag skall opereras och ta bort överskottshuden på benen och armarna. Det känns fantastiskt bra och härligt.
 
Förebilder
 
 
 
Däremot skall erkännas att jag är något så sjukt nervös samtidigt. Det är mycket att tänka på angående tiden efter operationen och jag är lite orolig för hur det kommer bli. Positiv smärta minns jag från när jag gjorde buken 2012. Jag gissar att det kommer vara positivt nu också. Jag kommer dock troligtvis "ångra" mig både 1 och 2 gånger innan det är dags. Men det kommer smälla nästa vecka -YES!
 
 
 

Något roligt jag ska göra

Hej allihop, idag är det vackert väder ute och vårvärmen börjar verkligen visa sig på riktigt nu. Jag funderar på om jag ska försöka ta mig ut en promenad i det vackra vädret, så snart jag smält min lunch (havregrynsgröt). Har ni någon möjlighet att njuta av vädret?
 
Imorgon ska jag göra något som förhoppningvis blir riktigt roligt. Jag ska träffa en fotograf som ska ta lite foton på mig. Förhoppningsvis blir det lite bra foton. Han ska träna på lite olika stilar och scenarion och ville använda mig som modell. Igår bestämde vi kläder jag ska använda och medan vi valde (över telefonen) så ville han att jag skickade lite testposer, just för att vi skulle se om kläderna vi hittade skulle bli bra. Vi valde dessa kläder och dessa otroligt vackra (haha) testposer fällde avgörandet. Jag ser fram emot morgondagen!
 
 
Efter att jag visade två hintbilder på facebook igår så är det många som frågat om jag redan opererat benen. Nej det har jag inte gjort utan detta är resultatet av mina strumbyxor jag använder. Eftersom det är många som frågat vilka jag använder så vill jag så klart berätta att det är dessa strumpbyxor från Lindex, som har extra bra hållbarhet i benen. Jag rekommenderar dem varmt då de faktiskt håller tag i huden. Jag kan inte träna i dem då de blir för varma, men att ha under leggings fungerar bra
 
 
 
Nu ska jag försöka vila min ömma kropp en stund och hoppas att jag klarar av att träna lite senare. Men vi hörs snart igen och fortsätt håll ögonen öppna, för jag har mer saker att berätta.
 
 
 
 

Viktiga frågor och svar

God söndagsförmiddag alla läsare. Hur har ni haft det i helgen? Själv hade jag en lugn lödag. Vår bil var på lagning så vi kunde inte hitta på nåt speciellt utan höll oss hemma. Vi passade på att bränna våra plankor så att vi kunde göra plankstek på kvällen. Jag skulle inte säga att jag blev helt nöjd med resultatet men för att vara första gången var det bra. Vad åt ni för gott igår?
 
Nu till något viktigt. Jag fick en kommentar som jag tänkte att jag skulle svra på öppet. Inte för att ge svar till den som ställde frågan enbart, utan för att jag tänker att det finns säkert fler som tänker likadant och till er alla vill jag svara på detta och förhoppningsvis med det reda ut eventuella frågetecken.
 
"På dom bilderna där du sitter tycker inte jag att det ser så konstigt ut utan ganska normalt förhållandevis. Är det egentligen så mycket extraskinn egentligen eller tänker jag konstigt nu? Jag tycker mer att det ser ut som att huden är skrynklig på dom bilderna där du står upp."
 
SVAR: Ja det är väldigt mycket extraskinn. Det är både på armar, benen, ryggen, rumpan och brösten. Kirurgen mätte, drog, klämde och kände. Han sa att min hud varit så extremt utdragen att det inte går att den drar ihop sig samt att den tappat all elasticitet och att den nu är tunn som papper. Jag har väldigt mycket extrahud kort sagt. Jag kan försöka ta bättre bilder, men tillsvidare tycker jag ändå att dessa visar ganska tydligt
 
 
"Du skrev att du tog urindrivande. Kan inte detta också bidra till detta o göra det ännu värre? Ödem kan man ju få av vätskedrivande pga att kroppen får brist på salt vilket kan leda till att hjärnan svullnar. Tar man vätskedrivande måste man ju samtidigt ha koll på kalium o saltvärden i blodet o kanske också äta mer salt. Det är ju samma som händer när man blir vattenförgiftad om man dricker stora mängder ren vatten under kort tid utan att tillföra salt o detta kan ju vara livsfarligt.Men du har kanske läkarkontakt så du har koll på dina värden?"
 
SVAR: Jag har god koll på detta och även läkarkontakt. Jag står under utredning av detta och om du läser mitt inlägg igen så ser du att jag skrivit saker som "kan det leda till brister på kroppens salter och det är faktiskt farligt". Sen kan jag förtydliga lite och det är att jag tar vätskedrivande när det behövs och då ser faktiskt kroppen ut så här (pittingödem) och då måste jag faktiskt ta dem enligt läkarordination
 
 
 
"Jag kan tycka lite annorlunda än vad andra som skriver i din blogg o ute på Facebook. Jag tycker att det är sorgligt att driva på så hårt av andra att du ska operera dig. Nu är det ju visserligen du som skrivit att du ska göra det men ändå infinner sig en vemodig känsla hos mig. Känslan att ytan betyder mer för vissa än det inre. Har du ens tänkt tanken att istället för operation acceptera din kropp? Det skulle egentligen vara det starkaste i detta skönhetsfixerade samhälle. Men det är ju ändå du som väljer. Innan du ev opererar dig så kan det nog vara bra att du tänker igenom scenariot att du i värsta fall skulle kunna bli missnöjd med operationen. Jag vet inte alls om det skulle bli lyckat eller inte utan detta är bara en tanke.Ta hand om din insida nu först o främst!"
 
SVAR: Jag förstår din tanke så det är inte så att jag på nåt vis säger att  dina tankar är dåliga, men som jag har förklarat så handlar inte mina operationer om att det ska bli fint på kroppen. För mig handlar det om extremt mycket fysiska problem som jag behöver bli av med. Till och med läkarna (inte plastikläkaren) har sagt att det skulle vara bättre för mig att bli av med huden eftersom den skapar så mycket problem. Dels blir det ödem i extrahuden och skulle den inte finnas där så skulle det finnas mindre plats för kroppen att spara vätska. Men det är också frågan om att det blir svamp, skavsår, sår, jag får bölder som gör ont och blir fulla med var och de sitter kvare länge, måste tömmas och så blir det stora fula ärr av dem. Jag får också värmeutslag, extrema problem i porerna på insidan av låren och det är eftersom de gnuggar mot varandra. För att inte tala om smärtandet blir av att huden just gnuggar mot varandra samt smärtan när huden slår, vilket den gör när jag går. Att springa är uteslutet eftersom det gör ont med huden som slår i både benen och armarna. Så allt det här handlar inte bara om utseende. Hade det endast varit utseende, ja då hade jag kanske inte gjort det MEN jag vill tillägga att jag levt med extraskinnet i lite över 3 år (!) så detta är inget supersnabbt fattat beslut jag bara tagit hipp som happ. Detta är något jag och Tomas diskuterat, som jag pratat om med läkarna i ett par år och som jag fått försöka spara pengar till. Under den tiden så har jag ju hunnit ta ett beslut som jag verkligen kan stå för. Min insida den arbetar jag konstant med och det är något alla bör göra <3
 
--------------------------------------------
 
Nu hoppas jag att detta gett både frågeställaren samt er andra som kanske funderat kring detta, de svar ni kan tänkas behöva. Jag understryker igen att detta inte alls bara har med utseende att göra utan det är något jag måste göra för såväl min fysika hälsa som min psykiska. Jag har väntat, jag har tänkt. Jag har inte haft råd och egentligen har jag faktiskt inte råd nu heller. Men vi resonerade så här att vi har inte -inte råd heller, eftersom detta påverkar så himla mycket. Jag får se om det finns någon annan hjälp att få, som någon fond, eftersom landstinget inte hjälper. Samtidigt förstår jag att jag satte mig i den här situationen så jag får väl lov att lösa den. Men allt blir inte löst med detta så klart. Jag är fortfarande i sorg eftersom jag har noll bröst. Dem har jag verkligen inte råd att fixa till. Jag kan vrida och vända alla madrasser men hur gärna jag än vill så kan jag inte få fram de pengarna. Då ska ni ändå veta att det är inte några stora bröst och jätteimplantat jag vill ha. Nej det är små proportionerliga till min kropp. Men ändå bröst. För just nu är jag lika platt som mina söner, samt att det hänger två platta tomma påsar. Ett extremt psykiskt lidande som gör att jag inte klarar av att visa mig för Tomas ens. Jag kan heller inte gå med någon fungerande bh som stöd eftersom ingen sådan finns och då har jag ändå varit inne på specialbutiker. Men det är kanske min lott och jag får ha tålamod så kanske jag kan spara ihop pengar. Nu vet ni hur dte ligger till. Jag är glad över att jag tappat all vikt ja, men kroppen min är väldigt speciell så här i efterhand
 
 

Jag får betala själv

Fredag är här och solen tittar faktiskt fram till och från. Däremot kommer det regnskurar till och från också så det är inte direkt vad man kan kalla stadigt. Hur är vädret hos er?
 
Det är många som frågar mig nu om ifall jag kommer att få operationerna betalade av landstinget. Svaret på det är nej. När jag väl gör dem så kommer jag att få betala för dem själv. Läkaren på kliniken sa så att han har arbetat så otroligt många år inom vården och hans bedömning av detta är att landstinget inte godkänner någon annan operation ärn buken. Även buken dock med krav om vissa problem och ett visst häng. Det betyder att landstinget med 99,9% säkerhet skulle säga nej till att hjälpa mig med operationen av benen. De har faktiskt sagt nej 2 gånger förut till mig också och då var det 2013 när dels en klinik försökte få stöd från landstinget men också försökte min läkare att skicka papper och be om hjälp. Men de sa som sagt bara nej och med anlednining av det så är chansen lika liten nu. Så kort sagt så får jag alltså lov att betala operationerna själv när jag nu bestämmer mig för att göra dem.
 
Jag måste må lite bättre mentalt också känner jag. Jag brände ut mig lite på arbetet i samband med att jag fick min Fibromyalgi. Det var för att jag tryckte undan smärtorna och försökte att inte låtsas om dem, allt för arbetet och för min egen del, för att jag ville undvika att behöva känna mig sjuk på nåt vis. Men istället bet jag mig i svansen. Så just nu är det jag som arbetar på att stärka mig mentalt. Det går långsamt, men med rätt hjälp så kommer det säkerligen att bli bra igen.
Idag har jag vilat mest. Jag sover inte så bra nu för tiden. Dels vaknar jag flera gånger på natten av smärtan, men dels så vaknar jag också extremt tidigt och när jag väl vaknar där vid 6-tiden så är jag alltid så pass att jag inte kan somna om. Därav många tidiga inlägg från mig på facebook och här i bloggen. Idag hade jag dock att göra eftersom Oliver var hemma från skolan för att gå till läkaren. Men det har gett mig tid att vila och idag behövde jag det eftersom jag ska iväg ikväll och hämta Tomas efter att de varit på konferens
 
Vad härligt att det är fredag också. Har ni några roliga planer den här helgen? Jag ska försöka gå en powerwalk om det blir fint väder, så det håller vi tummarna för
 
 

Foton på ben och armar

Nu är jag hemma igen och tänkte att jag ska visa er lite bilder på mina ben och armar. Jag tog de här bilderna idag på morgonen innan jag gjorde mig i ordning. Skulle det inte vara för att jag troligtvis kommer operera mig så skulle jag inte helst visa dem, för det är något jag skäms för att jag ser ut så här;
 
 
     
Benen när jag står upp. Huden hänger ordentligt och gör så att jag själv tycker att jag ser skev ut. Visst det är sant att det är mer i mitt huvud än någon annans, men det är ändå inte så roligt att se ut så här och det är något som är oerhört svårt att leva med. (klicka på miniatyrerna för att få störe bilder)
 
 
   
Benen när jag sitter ned. Huden flyter ut och lägger sig illa. De flyter ut och ser störrre ut än de är, vilket blir tråkigt med byxorna på, då benen ser ut att vara störa bara
 
 
Slutligen lite bilder på armarna. De ser lika kul ut de och är med andra ord inte alls något jag är stolt över. Jag menar inte att jag inte är nöjd med vad jag har gjort för arbete, men däremot är jag inte helt överlycklig över slutresultatet.
 
Så varför är alltså slutresultatet på det här viset? Det är många som frågar både på nätet, men det har också hänt i verkliga livet. Plastikkirurgen sa så här om det, att min hud är tunn som papper och helt oelastisk. Huden har varit så ordentligt utfylld att den tappat all sin spänst och det finns ingen chans att hud, som blivit så här en gång, återgår till sin ursprungliga form eller får tillbaka sin elasticitet. Jag visste redan detta, men jag tyckte han gav en så pass bra förklaring att det blev lätt att förstå, varför jag ville ge den till er här och hjälpa dem på traven, som funderar på just det. Jag ser så mycket fram emot att bli av med allt det här
 
 
 
 

Hus och operation

Så där, nu tänkte jag att jag ska berätta varför jag önskade hjälpen med att hålla tummarna i förrgår samt berätta hur det gick för mig igår hos kirurgen.
 
Först varför ni fick hjälpa till med tummarna och det är eftersom jag och Tomas har tittat på hus ett tag nu. Vi har haft ett lånelöfte i några månader och även fast vi trivs oerhört bra i vår centralt liggande etagelägenhet så finns det ett hus med i våra drömmar.
Nu hade vi hittat ett otroligt mysigt och trevligt hus i det område vi helst vill bo i. Det är i samma stad som vi bor i idag och nära till saker vi värderar, vilket känns väldigt bra. Tomas och jag budade upp väldigt länge, men senare på kvällen tyckte vi tyvärr att priset överstigit husets värde och därför drog vi oss ur budgivningen trots att vi hade kunnat buda högre. Jag har sett att de andra budgivarna fortsätter och just nu är huset uppe i
3 800 000. Men jag vet att ett likadant hus som till och med var ytterligare lite fräschare såldes i Mars för
3 050 000 och det var ett bra värde för det huset (ligger bredvid det vi budade på nu) men skvallrar också om det lite orealistiska priset som ligger på det här huset nu. Vi kommer därför inte heller att hoppa tillbaka in i givningen -TUSEN TACK för alla era tummar och tanken ni tänkte, kärleken ni höll dem med, tack tack tack!
 
Igår var det en stor dag för mig igen. Det är eftersom jag skulle träffa plastikkirrugen, som jag berättade igår. Han tittade på hela min kropp eftersom jag upplevde att det är 3 stora operationer jag kommer behöva, vilket han också bekräftade. Det är lårplastik, armplastik samt bröstlyft med rekonstruktion. Kirurgen sa att det är inget snack om att operationerna måste göras, men att han däremot inte trodde att landstinget skulle ta sig an att titta på ärendet. Han hade arbetat i landstinget jag bor i och sa att de gör bara buk och även där finns ju regler för om de gör eller inte. Jag fick min buk december 2012 och jag hade sådan tur att jag fick göra på en privat klinik då det var fullt på sjukhuset (strandkliniken -operation av Dr Oya). Detta är jag givetvis oerhört glad för och kirurgen sa igår att jag ska vara glad just för att kirurgerna på sjukhusen inte alltid är lika duktiga på att få operationerna fina. De har helt enkelt inte samma tid. Han sa att han däremot absolut förstod att jag ville söka via landstinget och sa att han hade full förståelse för att det behövs. Han kunde skicka ett brev till min husläkare och understryka att han också tycker det behövs rent medicinskt. Däremot kommer det troligtvis inte att leda till något sa han.
Jag sa då till honom att det inte är någon mening med att han gör sig det besväret i sådana fall. För min husläkare är med på att landstinget borde betala och har skickat in förfrågan till dem till och med, men vi fick nej (2013). Så det är inte henne man ska övertyga. Samtidigt så är armarna och benen väldigt svåra områden att operera och få ordentligt bra. Därför är det bättre för mig om jag ändå betalar för att få det gjort och då kan få så bra resultat som möjligt. För att göra en lång historia lite kortare så säger jag så här att jag troligtvis opererar mig om någon månad bara (jag får tid från kliniken idag) och att det blir armar och ben samtidigt. Detta kommer att förbättra min livskvalitet radikalt. Inte för att jag kommer se finare ut, nej för det finns inte några garantier på det i alla fall, utan för att jag kommer slippa alla dessa fruktansvärda ödem i benen bland annat. 
 
Vätska i kroppen är ett av mina stora problem. Sedan jag gick ned i vikt första gången så har jag haft problem med att det blir stora ödem i kroppen. Det kom redan när jag vägde 80 kilo ungefär, så det är inte för att jag varit på ett visst vis i kroppen, det var bara just då det hände. Exakt varför vet inte läkarna än men de är alla överrens om att den mest troliga anledningen är för att det finns så mycket plats i min hud och där samlas vätska. Jag kan bokstavligt bli så svullen på ett dygn, att jag nästan inte inte kan (och ibland till och med inte har kunnat!) få upp byxorna över låren. Får jag då upp dem så sitter de så hårt att jag tillslut ändå blir tvungen att ta dem av mig och byta till mjukisar. Detta gör att jag måste äta vätskedrivande, för att gå upp och ned 10 kilo på en och samma vecka (yes det är sant att det har hänt mig, Tomas bevittnade händelsen) är inte skönt i kroppen. Min kropp som dessutom redan är känslig på grund av fibron. Ja så vätskedrivande måste jag alltså ta, men det är inte roligt. Dels för jag blir tvungen att besöka toa så ofta, dels är det mycket pengar som går men framför allt så kan det leda till brister på kroppens salter och det är faktiskt farligt. Sen finns det andra medicinska problem som att det blir svamp, utslag, sår mm och dessutom gör det ont när jag går omkring och huden slår. Så jag måste ha strumbyxor eller tighta byxor som håller tag i huden (inte håller in däremot för det behövs inte) samt att jag inte kan träna i vad som helst. Antingen strumpbyxor som håller i, vilket blir jättevarmt och jobbigt. Eller så måste jag ha ordentliga träningsbyxor som håller tag i huden. Men nu ser jag ljuset i tunneln. Även om brinner i plånboken. Men å andra sidan har jag inte råd att leka med kroppen heller.
En kort fråga; har ni några tips på om det finns någon fond man kan söka för att få hjälp med det här? 
 
Håll utkik i bloggen på eftermiddagen idag, för då kommer lite bilder på benen och armarna som jag tog nu på morgonen, bara för att kunna visa er hur jag ser ut nu efter viktminskningen.
 
Vad ska ni göra idag? 
 
 

Mot ett möte som kan förändra mina förutsättningar i livet

God morgon allihop. Idag vaknar jag till ett ordentligt mulet väder, hur ser det ut hos er?
I mitt sinne är det dock väldigt soligt för nu är det dags att göra något stort och spännande för mig. Idag klockan 10 ca så ska jag till en plastikkirrurg på en stor klinik för att prata om vad man kan göra åt kroppen. Jag har, som ni säkert förstår, en alldeles för stor hudkostym. Benen specifikt är inte alls roliga och HÄR kan ni se ett inlägg jag gjorde om det tidigare och där har jag fotat mig i bikini för att ni skulle kunna se ordentligt. Dock är det värre idag än det var då, eftersom jag inte gått ned riktigt klart i vikt när jag fotade mig då så är det mer hud nu och det syns mycket tydligare. Ja ska försöka att ta nya bilder och visa er snart men kan berätta att det är både armar, bröst, rygg, benen och så vidare ser knepiga ut utan kläder.
 
Hur som haver så är det en stor förhoppning nu om att kliniken ska hjälpa till att skicka in papper till landstinget och säga till dem att de också ser att det inte handlar om skönhet när det kommer till att operera mina ben, inte endast alltså, för det föreligger en hel rad med medicinska problem där. Jag ska göra mig i ordning för att åka nu men tänkte berätta att jag skriver ett ordentligt inlägg om det här sen, för det är trots allt roligare för er att läsa om hur det gått påkliniken än att bara läsa att jag ska dit och varför. Så jag tar allt i samma inlägg sedan i eftermiddag/kväll beroende på när jag får bästa tillfället att sätta mig och ge er ett ordentligt inlägg med eftertanke. Men det kommer idag eller imorgon det lovar jag, så håll utkik så ska ni få veta allt jag kan berätta. Jag kommker ockspå berätta vad gårdagens hållning av tummar handlade om
 
 
 
 

STORA saker på gång -bra nyheter

Hej alla fantastiska läsare! Idag är det en spännande dag. Idag ska jag och Tomas göra något aktivt och stort för vår (och barnens) framtid. Jag kan inte än berätta vad det är men kan inte ni snälla tänka på oss idag och hålla tummarna för att det som eventuellt är på gång kommer att gå vår väg? För det vore jag extremt tacksam. Så snart jag kan kommer jag att berätta för er vad det gäller så klart.
 
Imorgon har jag också nåt oerhört spännande på gång. Men imorgon gäller det mig och min framtid och redan i eftermiddag/kväll eller senast imorgon bitti så kommer jag att berätta vad det är, så att ni får följa med på hela den resan från början. Så glöm inte att hålla utkik här i bloggen efter det.
 
Jag kommer också snart att göra en lite spännande sak som jag hoppas att i alla fall en del av er kommer att uppskatta. Är det någon av er som följer mig som tycker om fantasy till exempel? När jag säger fantasy så menar jag inte enbart att se Sagan om ringen, utan jag menar mer sådant som har med fantasy i alla former att göra? Om ni tycker om (eller inte tycker om) sådant så berätta gärna bland kommentarerna vad ni gillar och kanske gör. Själv så älskar jag fantasy och sci-fi. Jag tycker inte bara om att se det på film utan tycker om att rita, rollspela, läsa spännande saker och böcker och bara allmänt gillar det. Jag syftar inte bara på sagan om ringen, nej jag älskar givetvis sådant men jag älskar också star wars, star trek, marvel, serier som once up on a time, the vampire diaries och så vidare. Berätta mer än gärna om ni har sådana saker ni tycker om.
 
Jag ska mitt i allt det roliga avsluta det här inlägget med en positiv sak och en negativ sak. Jag börjar med det negativa och det är att jag just nu är inne i ett fibromyalgiskov från en annan planet. Eller nja, kanske inte, men tillräckligt stort för att varje steg jag tar är en plåga. Jag klarar inte av att träna fast jag vill. Härom dagen försökte jag stå på crosstrainern, se bild nedan, men efter ca tio minuter fick jag inse att det inte alls skulle gå och därför  kliva av. Jag har heller inte orkat promenera som jag vill. Jag känner mig oerhört frustrerad och ledsen över att det är så här. Jag har inte heller "gått ut" med att jag fått sjukdomen utredd tillslut men det är eftersom jag kände att jag inte ville göra ett så stort drama av det. Tyvärr kan det bli så ibland när man är offentlig, att allt man säger blåses upp enormt mycket. För att klargöra -fibromyalgi betyder kort sagt att jag har extremt ont i hela kroppen samt att jag är trött i sinnet. Det finns massa lätt information på Fibromyalgiförbundets hemsida (<-- länk för den nyfikna). Men, det beror inte på min viktminskning. Jag har inte, jag understryker inte, fått sjukdomen för att jag har gått ned i vikt eller levt fel. Jag har haft den sedan jag var liten och den har smugit på mig i flera år, men tillslut brutit ut med full kraft.
 
Den goda nyheten: Jag öppnar snart min youtube kanal. Där kommer ni kunna se massvis med klipp med information om bland annat vikt och hälsa, men även min SÅNG och andra saker jag tar mig för. Min fråga till ER är: Innan jag släpperkanalen, vad vill ni se och vad tycker ni att den ska heta? Jag har ett namn jag funderat på, men önskar era tankar
 
Med nya träningskläderna
 
Marcus fotade mig när jag tränade
 
Tyvärr orkade jag bara ca 10 minuter innan jag fick lov att kliva av och då var jag totalt utmattad. Men 10 minuter är bättre än noll minuter och jag försöker att vara positiv ändå och hoppas så klart att ni kan vara det också när ni får till någon form av träning -även om det inte är vad ni tänkt er
 
Vi avslutar med lite Tacos som vi avnjöt i helgen. Inte förvånande kanske att det är hela familjens favoritmat. Tacos har faktiskt blivit lite av folkets favorit. Har ni någon annan favoritmat så tipsa gärna!
 
 
 

Att skapa sig vanor tar...

God morgon alla fina läsare. Klockan 6.20 vaknade jag för hundrade gången i natt (23.50, 01.20, 03.10, 04.00, 04.40, 05.30 och sen 06.20 är mina härliga cirkatider för natten) och kände att nej jag ger upp.
Hur sover ni? Sover ni från att ni går och lägger er och tills en klocka eventuellt ringer eller när ni "sovit ut"?
Jag personligen har haft det väldigt svårt med hur jag sover, egentligen hela året, men det har eskalerat sista månaden och jag sover sällan till senare än mellan 6 och 7 på morgonen. Nu tycker jag förvisso att det är bekvämt att gå upp tidigt har jag lärt mig. Tidigare sov jag gärna lite längre på helgen om det gick, men nu känns det som jag missar hela dagen om jag inte är uppe vid 7. Men det har gått med än 21 dagar med sömnproblemen, så det är nog därför.
 
Vet ni om att man bryter vanor och skapar nya på en viss tid? Om man gör samma sak i 21 dagar på raken så skapar kroppen ett minne -en vana. På samma vis så kan man bryta dåliga vanor om man "låter blir" eller vad det nu rör sig om, på 21 dagar. Har ni några exmpel på vanor ni skapat er eller brutit? Oavsett om ni vet hur lång tid det tog menar jag. Dela gärna med er bland kommentarerna.
 
Att bero på kommentarer så ska jag passa på att tacka för alla de kommentarer ni gav mig där ni berättade hur ni tycker om lchf. Jag har ännu inte bestämt hur jag ska göra, då det är en extremt stor omställning och som ni vet har jag alltid förespråkat att jag tycker det ska vara all sorts mat i rimliga mängder samt att jag också rekommenderar att när man vill gå ned i vikt så tycker jag att man i allra flesta fall bör göra det genom att äta på det vis man vill fortsätta äta under resten av livet. På så vis är det troligare att man skapar sig en hållbar livvstil. En av de största riskerna vid en viktminskning är att man antingen går för hårt ut och tror att det handlar om nyttiga sallader, att äta så lite man kan och träna så hårt det bara går. En ekvation som sällan fungerar eftersom det oftast resulterar att man efter 14 dagar sitter med näsan i chipspåsen och den andra i pizzan. Naturligtvis gäller inte detta alla. Det andra är att man väljer att äta på ett visst vis under själva minskningen och utan att arbeta med sina vanor sedan går tillbaka till dem när man är klar (vilket oftast resulterar i att man går upp allt, det mesta eller till och med mer igen). Hur tänker ni kring detta?
 
Vad gäller lchf så vet jag att somliga har det som livsstil och då är det jättebra! Jag bara av en händelse valde som jag gjorde, men det hade lika gärna kunnat bli att jag valt ett annat alternativ. Jag säger inte att det finns rätt eller fel, utan delar endast vad jag tycker är det bättre alternativet. Om jag skulle tycka just lchf är bättre än kalorier/sunt förnuft, det kan jag inte svar på och därav uppskattar jag givetvis era kommentarer massvis.
 
Nu ska jag ta hand om min sjuka son, men vi hörs lite senare
 
 
 

Att vara uppe klockan 6

Morgonstund har guld i mund. På senaste tiden älskar jag, fullkomligt älskar att vakna först. Att gå upp på morgonen vid 6 och få vara uppe ett tag i tystnad och bara kunna göra vad jag känner för -oftast blogga, det är så mycket värt. Idag på morgonen började jag dock med att rita en seriestrip. Jag ska ställa ut på small press expo tillsammans med min syster och hennes fru om en dryg månad och det betyder att jag måste jobba på med bilderna. Det blir första gången någonsin som jag ställer ut och jag ser fram emot det massvis. Jag kan berätta mer om det här vart det lider.

En annan sak jag ser fram emot den här morgonen är att kanske hinna med ett träningspass om kroppen tillåter*. Egentligen skulle vi ut till Tomas föräldrar i skärgården och njuta idag men jag fick ett telefonsamtal från Marcus bästa kompis mamma efter att han kommit hem därifrån igår kväll. Tydligen hade de haft kusinen på besök hela dagen och innan han började känna sig hängig så hade han lekt med Marcus och hans bästa kompis A (världens sötaste tjej och vi försöker trolova dem här stundom. Nåt som varken Marcus 10 år eller A uppskattar och de suckar och skriker "neeeej" varje gång vi för fram förslaget. undrar om det går att muta dem med ett ps4 och en ponny?). Kusinen hade gått hem en stund innan Marcus men senare fick A's mamma Camilla, en av mina närmaste vänner, samtalet om att lilla herr N minnsann låg och kräktes. Med det i bakhuvudet ställde vi in turen till skärgården, dels för deras skull, men mest för att börjar Marcus kräkas ikväll eller i natt (vi skulle sova där) så kommer vi inte kunna ta oss hem och ännu mindre trevligt blir att alla kommer behöva slåss med Mackan om den enda toaletten. Lagom tills han blir bättre kommer väl nästa och börjar. Förhoppningsvis klarar vi oss allt som allt, men jag klarar mig hellre hemma än att bli sjuk där. Min svärmor sa så snällt att vi var välkomna i alla fall om vi ville, men sen bestämde vi nästa helg istället.

Men att stanna hemma innebär att jag kan göra det bästa av vad min kropp just nu förmår** och med det hoppas att jag som sagt kan få till ett crosstrainerpass om en liten stund, samt möta upp Camilla lite senare för att gå en powerwalk med trycksläpp. Hah! Det lät ju väldigt konstigt det. Låter som jag menar att man ska gå och släppa väder under walken. Nej inte väder, men känslor och tankar. Ibland måste man prata av sig och att kombinera ett gott samtal med en god vän och en näringsfull-rogivande och nyttig powerwalk/promenad, det är bland det bästa som finns. Kan man inte gå med en vän så kan man antingen höra om en vän finns tillgänglig för ett samtal i telefonen. Tiden går nästan lika snabbt när man pratar i telefonen som när man faktiskt går tillsammans. Annars finns alltid alternativen att slänga bästa musiken i lurarna eller helt enkelt bara gå och njuta av alla ljud runt omkring.

Jag ska avsluta denna morgons inlägg med att säga att jag nu fått rekommenderat från flera håll att prova lchf. Det ska tydligen vara väldigt bra för mig som har celiaki bland annat. Det ska tydligen också stabilisera sötsuget. Jag har lyckats dra på mig ett sådant ordentligt sötsug sedan i julas och nu är det nästan 4 månader senare. Jag har inte alls lust att ha suget kvar. Ös gärna på med era känslor kring lchf. Jag lyssnar gärna på både för och emot, men däremot lyssnar jag helst på så mycket fakta som möjligt, så det inte bara är folks åsikter utan att veta. Jag har själv för några år sedan sagt att "det där att äta ägg och bacon och ösa på grädde på maten låter ju inte så bra" men vet ju idag att det inte alls är så. Det är annorlunda -ja, men inte alls illa. Inget jag någonsin provat, men är inte främmande för det och att prova är ju som bekant inget bindande kontrakt. Så, vad säger ni om LCHF?
 
En av mina frukostar nyligen som inte var lchf. Blåbärsyoghurt och smörgås med sylt och banan. Jag var sugen på någon slags banana-jelly-smörgås. Men detta var verkligen inte någon hit och det sug jag hade stillades så snabbt att jag funderade på att låta papperskorgen äta smörgåsen och göra mig en ny. Men sen kände jag att smaklökarna behöver en stund på sig (helt sant. Närmare 4 sittningar faktiskt) innan man kan svara på om man tycker nåt är gott på riktigt eller inte) så det blev att äta upp den. Mina smaklökar ska dock inte få vänja sig för lchf eller inte så kommer jag inte göra en sådan smörgås igen
 
 
 
 
*Jag har smärtor i kroppen som gör att jag inte alltid kan träna som jag vill
** Jag har diagnostiserats med fibromyalgi
RSS 2.0