Som det faktiskt ligger till
Jag har fått väldigt många fina mail och kommentarer jag fått från er som jag vill tacka för. Många säger att de saknar mina inlägg och att de förstår att något hänt, samt att de hoppas att vad det än är så ska det snart vara över.
Vi kör igen - Här är jag. Linda. Jag fyller snart 33 år och livet är allt annat än lugnt och stilla.
För er som följt mig länge, sett mig i tidningar, artiklar osv -eller som kanske rent av följt mig från början så vet ni att jag är "Linda som gjort den enorma viktresan från 130 kg till 50 kg".
Sedan kanske ni undrade vad som egentligen hände? Jag började som ni märkte att bara blogga sporadiskt och jag förstår om ni trodde eller tänkte att det berodde på att jag var "klar" och inte tyckte det var kul med en viktblogg längre. Men det var inte så. Jag har inte velat prata så mycket om hur det varit för jag har dels skämts men dels också varit rädd att folk skulle ta saker och ting fel.
Men nu är det dags. Nu står jag på två fötter och med en arm under min arm -så nu får ni mig tillbaka.
Som bekant gick jag ned väldigt mycket i vikt och fort gick det också. För att nya läsare inte skall behöva fråga hur så kan jag kort säga att jag inte gick på någon diet, jag åt all mat men åt mindre portioner. Jag åt bara godis och sådant max en dag i veckan, jag gick powerwalks eller tränade hemma på min crosstrainer. Jag hade ingen PT, coach eller gick på något gym. Varför det gick så snabbt kan jag inte riktigt föklara, men kroppen ville nog tappa all vikt.
Min mens försvann i februari förra året och läkarna sa att detta var normalt efter en sådan kraftig viktnedgång. Jag vägde då 57 kilo och var nöjd med hur jag såg ut. Mensen skulle snart återvända enligt läkarna så jag hade inget att oroa mig för. Men den kom aldrig. Istället började jag äta mer än innan och i takt med att jag åt mer så tappade kroppen mer och mer vikt. Tillslut vägde jag 47 kilo istället för 57. Något blind var jag nöjd med mig själv men påtryckningarna från de som såg mig i verkligheten blev större -jag var för smal. Frågorna kring anorexi kom, men jag hade inte det, det var något annat fel -men ingen förstod vad.
Jag började må sämre. Jag blev tröttare, trots att jag åt mycket och tränade för att underhålla musklerna. Jag frös konstant och låg med raggsockor och duntäcke och sov när det var 27 grader inne. Jag började bli deprimerad och fick ångest och under resan till England förra sommaren, då vi skulle träffa producenter angående vår musik, så kom panikångestattackerna. Ändå ignorerade jag alla tecken på att saker inte stod rätt till i kroppen. Jag vägrade inse att jag var deprimerad och trodde bara att jag var trött. Panikångestattackerna kallade jag för att jag var ledsen bara. Det var så jag trodde att det var.
Tillslut sa min kompis Jessica till mig att hon såg att saker inte var som det skulle och bad mig träffa läkaren igen. Läkaren sa snabbt att jag var deprimerad. Jag avfärdade detta ordentligt men tre veckor senare gav jag upp och fick inse fakta. Jag vägrade dock ta mediciner. En månad senare (oktober) var jag orolig själv för att mensen inte kom tillbaka och kroppen ville ned ytterligare i vikt och jag vägde plötsligt 45 kilo, utan att på något som helst vis ha bantat eller hållit diet. Jag ringde därför en gynekolog och hon ville genast ta hormonprover på mig. Jag fick inte så mycket förklaring just då, men veckan efter ringde hon in mig för att meddela vad hon funnit.
Jag hade helt slutat att producera östrogen. Det fanns inget östrogen alls i min kropp och det var inte bara svaret på hur jag kunnat tappa så mycket vikt trots att jag åt mer än någonsin, det förklarade också hur jag kunnat bli både deprimerad samt få all ångest och panikångest (googla gärna på östrogenbrist och dess symtom). Det sattes in mediciner för hormonerna och efter jul blev jag också tvungen att äta de mediciner som läkarna ville att jag skulle ta, dvs antidepressiva, mediciner mot ångest osv. Jag blev dessutom tvungen att ta tabletter för att kunna sova eftersom kroppen gick på konstant högvarv.
Under de första månaderna av all medicinering blev jag väldigt sjuk. Jag fick i princip varje biverkning av de vanliga man kan få och dessutom gjorde alla mediciner (inklusive mediciner mot gallstenen) så jag samlade så enormt mycket vätska i kroppen så jag hade konstant ont. Detta ledde till fler mediciner. Jag var nästan helt sängliggande mellan januari (då vägde jag 45 kilo) tills runt april. Självklart har jag under den tiden gått upp i vikt( Jag vet inte riktigt vad jag väger idag eftersom jag slutat väga mig, men 80-85). Jag har inte vågat visa mig ute bland folk eftersom det för mig känts som jag misslyckats och dessutom som jag lurat er alla som följt mig. Det har varit en lång väg till att förstå att detta inte skulle hänt om jag inte förlorat mitt östrogen som lett till depressionen osv, från början. Sen vill jag också tillägga att jag träffat en läkare som tittat på min kropp och säger att jag ur hälsosynpunkt inte behöver gå ned i vikt -eftersom det utseendemässigt bedömer min kropp att vara normal (om man bortser från all extrahud), men själv är jag verkligen inte nöjd.
Samtidigt som detta för mig varit och stundtals är en fruktansvärd situation jag är i (mina hormoner är fortfarande i ordentlig obalans och jag måste gå på massa kontroller hela tiden) så är jag glad över att det hände. Främst av tre anledningar
- Jag kan berätta om det så att ni andra som gör samma viktresa kanske kan upptäcka det kroppen försöker säga, innan det går så långt som det gjorde för mig
- Jag och Tomas har kunnat fokusera (då det fungerat) på vår musik, istället för konstant vikt. Detta har gjort att vi kunnat färdigställa en del av vår musik och vi kommer snart faktiskt att kommas ut på sidor som Spotify, iTunes och liknande. Detta är ju faktiskt det vi egentligen drömmer om och detta har gett oss chansen att bryta från allt vardagsfokus. Så håll ögonen öppna för releasen (mer information i senare inlägg)
- Jag och Tomas har upptäckt att vår kärlek är starkare än någonsin och jag har lärt mig massa om mig själv under den här processen
Som jag nämnde ja, så har jag gått upp en del i vikt igen på grund av detta och det har gett mig väldigt mycket ångest. Men jag vet ju att jag är kapabel till att gå ned så jag försöker att fukusera på andra saker istället. Jag vill också tillägga att jag under denna period inte varit inskriven på något sjukhus utan har klarat mig igenom detta hemma med massvis av stöd från min man, min familj och nära vänner.
Så nu vet ni. Nu kör vi fas två. Ned i vikt och SLÄPPA VÅR MUSIK!
När jag var som smalast
Blandade bilder från hur jag ser ut nu
