Jag har bestämt mig för att göra något som känns otroligt läskigt och obehagligt. Men jag hoppas att jag genom att göra så här, i slutändan ska kunna må bättre med mig själv och bli duktigare på att se mitt eget värde.

 

När jag delat mina bilder, både här i bloggen men framför allt på facebook så händer det ganska ofta att jag blir misstrodd. Dels är det många som ser jämförelsebilderna som säger att det där är inte samma person. Många säger att det är en lögn, photoshoppat och många säger att det är helt omöjligt att jag inte gjort en gastric bypass. Men de allra flesta som misstror bilderna gör det för att det är så stor skillnad på kroppen och för att det framför allt syns på huden. Nu tror jag inte att de flesta verkligen läser inläggen jag skriver till mina bilder, för då skulle de ju kunna läsa om att jag gjort en bukplastik och alltså kanske slippa misstro. Dessutom är det inte så svårt att följa länkarna och hitta min blogg eller min sida på facebook. Givetvis ska jag egentligen inte heller ta åt mig och jag vet att min älskade make har rätt när han säger att baksidan med att vara offentlig är att man får ta mycket skit och att för det krävs hård hud. Generellt har jag hård hud (ibland för hård) men även jag kan ju så klart bli ledsen när saker händer. Nu har jag varit förskonad från mycket påhopp kan jag tro och samtidigt har jag varit duktig på att stänga ut allt det negativa som andra säger. Men det negativa som JAG SJÄLV känner är inget man bara kan stänga ute. Låt mig föklara;

 

Jag gjorde valet att tappa all den här vikten (eftersom jag vägde 130 kilo) eftersom det inte kändes som den människan jag såg i spegeln var jag.

Jag ville dessutom vara hälsosam OCH jag vill kunna följa mina drömmar med musik - film - tv och så vidare. Så jag fick ta ett aktivt val vad jag ville göra med min kropp. Det tog mig ca ett år att nå det resultatet jag har idag (ja, jag fick en sjukdom och gick upp lite efter ett par år, det vet ni redan och vill ni veta mer om det så kan ni läsa i bloggen. Jag blev strax frisk och gick ned allt igen). Jag vägde lite mindre ett tag än jag gör nu, men jag trivs bättre så här på 55 kilo (se medföljande foton) än jag gjorde då (47 kg) och har alltså planerat att stanna här.

 

Men i takt med att jag gick ned i vikt så blev min hudkostym bara större och större. Förvisso hade jag så klart räknat med det när jag var stor, men att det skulle stanna av så mycket på framför allt benen och armarna, samt att min stuss skulle se ut som en gammal kvinnas (och brösten skulle bli tomma påsar) riktigt så mycket var jag faktiskt inte beredd på.

Jag är givetvis inte otacksam, för universum har verkligen givit mig en fantastisk kropp som svarat över förväntan på viktminskning -men, jag kan inte slappna av och njuta heller. Jag är bunden vid mina åtsittande kompressionsstrumpbyxor som håller in huden på benen. Dels för att det annars skaver, blir sår men också för att det slänger hit och dit och det är inte bara fult, det gör också ont.

Armarna är samma sak. Det är så mycket skinn över att många tröjor inte fungerar för mig att ha på mig. De klämmer kring huden och gör att jag ser rolig ut. Dessutom är det många som har (i verkliga livet) kommenterat och undrat varför armarna ser ut som de gör. Detta gör också att det är svårare för mig att slappna av och sikta mot mina drömmar, då jag är rädd att bli nekad allting baserat på kroppen. Det må vara fegt ja, men sina tankar kan man inte alltid styra. Jag har till exmpel ALDRIG gått på stranden i bikini (eller i simhall, utomlands eller liknande) trots att jag tappat all den här vikten. Anledningen till detta är för jag är SER att andra tittar. Det är inte i mitt huvud. Vad som kanske är i mitt huvud är vad de tänker när de tittar, men tittar gör de.

 

Jag har tagit bort huden på magen i en bukplastik som underbara landstinget betalade (december 2012), men inget utöver buken hjälper de till med. Jag kommer alltså behöva bekosta allt detta själv. De pengarna finns inte.

 

 

 

 

 

Jag har varit hopplöst magsjuk nu i ett par dagar. Vi pratar om seriösa kramper i magen som inneburit att jag stundom vridit mig i plågor. Det började i onsdags strax efter att jag lämnat Leo på föskolan. Jag skull bara titta in i hallarna på pojkarnas skola, att deras jackor var där och att de alltså kommit fram en timme tidigare (de går alltid själva till skolan de dagar jag inte börjar tidigt och Marcus ringer alltid för att berätta att de är framme, men hade glömt det just i onsdags) när jag kände att kramperna kom. Jag anade oråd eftersom jag fått ta hand om ett barn på arbetsplatsen i måndags, som tyvärr hade råkat få ett återfall i magsjukan barnet hade veckan innan. Men jag styrde ändå mot arbetet för bara kramper kan man ju inte stanna hemma för. Jag blev tyvärr bara sämre och vid 11.30 klarade jag inte längre mer och fick lov att åka hem. Sedan dess har det inte varit roligt och magsjukan blev ett faktum. Det jobbigaste var att Tomas arbetat borta den här veckan och kom inte hem förrän igår kväll. Det innebar att jag fick rodda allt med barnen här hemma själv ovh även om det gått bra så har det varit en smula uttröttande. Tyvärr har det inte gått över än, vilket får mig att undra vad för lång sjuka det är egentligen är, men jag antar att det bara är att vila ut den.

 

Utöver magsjukan så är allt som det ska vara mer eller mindre. Vikten har, som jag nämnt tidigare, stannat till där den ska vara och jag ligger nöjt på ca 55 kilo. Det är många som frågar mig om jag är nöjd så här eftersom jag väger mer nu än 2013 och där vill jag säga ett högljutt ja. Jag är absolut nöjd så här. Faktum är att jag inte bara är nöjd utan faktiskt exakt där jag vill vara. Det är nämligen inte på något vis så att jag "nöjer" mig så här, utan jag satte målet på 55 kilo den här gången just eftersom jag tyckte att de 47-50 jag vägde senast var alldeles för lite. Det finns inget jag i den här vikten jag är på nu, känner att jag saknar från när jag vägde mindre. Exakt hur jag kommer se ut längre fram det kan jag inte svara på. Om jag går upp ett kilo eller ned ett kilo eller står still. Men min plan är att jag skall vara här där jag ser hälsosam ut och känner mig fräsch. Nothing more need to be said about that.

 

Men blogga tänkte jag fortsätta med, för jag tycker fortfarande att det är lika viktigt att visa upp vad jag gör så att jag kan hjälpa andra. Dessutom är det roligt OCH det är så att mitt allra viktigaste arbete är det som börjar nu och det är att hålla vikten och leva på ett alldeles normalt vis. Vad tror ni, kommer jag fixa det?

 

 

 

 

Jag ser att intresset för min blogg åter igen har ökat drastiskt. Jag ska se till att jag i takt med intresset också ger er fler inlägg. Jag har bara inte riktigt vetat om jag skulle fokusera på bloggen eller facebook i nuläget. Men det känner som att bloggen ändå kan vara den bättre platsen för att samla informationen på. Jag börjar med att dela det jag precis skrivit på facebook och där det kommit in många reaktioner och sedan tar vi det därefter;

 

Jag har inte opererat mig utan det är gjort med hjälp av kost (och träning). Först gick jag ned från 130 kg till 50 (47) och det tog mig ett år ungefär. Jag åt allt men i mindre mängd och godis bara en dag i veckan. Då tränade jag varje dag i ca en timme. Men bara hemma genom crosstrainern eller powerwalk. Jag började min viktminskning (etapp 1) i maj 2012 och var klar i januari 2013. (allt detta kan ni läsa om här i bloggen eftersom jag då uppdaterade varje dag, ofta flera gånger. Klicka tillbaka till juni 2012 när jag startade bloggen och läs för att få veta allt)

Sen efter jag varit i mål i ett år så blev jag JÄTTESJUK. Det hade inte med viktminskningen att göra utan jag fick en hormonsjukdom, hjärnan svullnade upp och jag fick äta massvis med mediciner. Det var ett fruktansvärt kämpande för att bli frisk och jag låg sjuk mellan januari till september 2014. Sen var det ett kämpande resten av hösten 2014. I januari 2015 så började jag jobba igen och då hade jag gått upp till 95 kilo igen. Jag skämdes över hur jag gått upp i vikt när jag var sjuk och när jag slutade med alla mediciner i april 2015 och dessutom vägde in på 97 kilo så startade jag min viktminskning (etapp 2) igen.

Jag har gjort så den här gången att jag fokuserat till 90% på kosten och jag har valt att räkna kalorier. Anledningen är att jag kunde det redan, var väl bekant med hur det fungerar och bekväm med hur man då äter. Jag har legat på mellan 1200-1300 kalorier om dagen (utom vissa dagar då jag inte räknat. Dock var det bara kanske 3-4 gånger sammanlagt fram tills december) sedan i augusti 2015. Dessförinnan så startade jag med det sunda förnuftet igen. 
Vad gäller träning så har jag med handen på hjärtat bara underhållstränat då och då. Jag har haft ett större fokus på att nå många steg om dagen och ligger oftast på mellan 15-20.000 steg. Men jag arbetar på förskola så man rör sig mycket då ändå (om man vill). I december blev det så klart fler cheatmeals än normalt eftersom det var en julmiddag med jobbet samt julafton, juldagen och nyårsafton. Men jag gick ändå ned 5 kg i december och nådde 57 kilo. I januari 2016 så nådde jag de 55 kilo jag satt som absoluta slutmål. Jag har alltså INTE tänkt gå ned till 47-50 kilo igen utan tycker dessa 55 räcker bra för min kropp.

Angående huden så har jag tagit bort den på magen i en bukplastik. Men resten av kroppen ser väldigt rolig ut och måste akut fixas till. Men pengarna finns inte tyvärr så jag får lida I tystnad just nu.

Nu är det jobbet att hålla vikten hälsosam samt att ha en normal livsstil som är i fokus. Maten ökas sakta efter råd från dietist och kostrådgivare och träning har jag egentligen inte riktigt börjat med under minskningen vilket innebär att om jag får till det två gånger i veckan nu så är det ändå mer än det tidigare varit. Dock är det också ett steg för hälsa som alla vet och alltså nåt jag efter bästa förmåga planerar att lägga till. Musklerna arbetar jag med mer än innan vilket också betyder att jag kanske kommer öka i vikt på grund av ökad muskelmassa. Samtidigt är jag inte ute efter att få tonade muskler mer än bara lite form.

Tusen tack för alla fina komplimanger!