Ibland när tiden går förändras saker. En av de saker som förändrats sedan jag skrev senast är att jag har bytt arbete. Jag trivdes otroligt bra på mitt förra arbete där jag var resurs på en högstadieskola. Jag tyckte att arbetet var fantastiskt roligt och det var väldigt roligt och givande att få lära känna de fina ungdomarna, få ta del i deras liv, hjälpa till att reda ut sitationer, hjälpa dem med skolan och bara finnas till för dem. Tyvärr så var det dock så att det skulle komma tillbaka några stycken från föräldraledighet och jag var sist in, så det blev först ut. Men de sju veckor jag hann arbeta på skolan är jag väldigt tacksam över. Jag möter ofta ungdomarna, både killar och tjejer, ute på centrum och de kommer alltid glatt fram och hälsar, kramas och berättar att de saknar mig. Det värmer hjärtat lika mycket varje gång. Jag saknar dem.

Tack och lov hann jag sedan bara vara arbetslös en vecka innan jag hittade ett nytt arbete. Det är på en förskola och de två första veckorna jag haft där har varit trevliga. Imorgon påbörjar jag min tredje vecka och hoppas att det ska fortsätta kännas trivsamt. Jag kommer dock att fortsätta att söka arbete, då jag helst ser att jag ska få fortsätta arbeta inom skolan, då jag tror att det är ett arbete som passar mig som handen i handsken.

Utöver detta så är det självklart musiken som ligger mig varmast om hjärtat och det arbete jag drömmer om i hela själ och hjärta är att få arbeta som sångerska på heltid.

 

Angående min vikt så har jag fortsatt att "bara" hålla den vikt jag har. Det är i alla fall bättre än att gå upp. Jag har fortfarande att gå ned de kilon jag gick upp medan jag var sjuk och vill jag tillbaka till min  ursprungsvikt på 50 kilo så behöver jag gå ned hela 40 kilo. Det känns på ett vis bra att jag "bara" gått upp hälften av det jag gått ned, men samtidigt så känns det hemskt att jag har gått upp hela hälften av det jag gått ned (!). Den mentala delen har varit extra svår den här gången. När jag startade senast så var det ett hundra procent fokus och med en stadig blick så trampade jag på med ett jävlar anamma. Den här gången är det otroligt motigt att komma igång. Jag har börjat om flera gånger och gått ned kanske 3 kilo, för att sedan tappa fokus och gå upp det igen. Så tillslut fokuserade jag bara på att hålla vikten. Jag skäms över mig själv ständigt, för att jag satte mig i den här situationen. Utöver det så känns det som om att jag svikit så många av er där ute (och mig själv). 

Jag får ofta pepp i att jag inte kunde hjälpa att det blev så här, eftersom jag blev sjuk. Men faktum är att det kanske jag hade kunnat gjort, om jag bara hade orkat stå emot att falla i dåliga mönster. Jag tycker att jag borde ha klarat det -trots att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Det råder skiljda meningar om det så klart, men det är vad jag tycker. Jag tycker att jag har varit för svag.

 

Jag har i alla fall nått en viktig insikt; att jag mår bättre av att "må dåligt" över att vara strikt med kost och träning jämt, i resten av mitt liv, än att inte bry mig, äta vad jag vill och må ännu sämre efteråt -över att jag känner mig för stor. Så jag ska försöka ta kraft i det. Att hålla mig smal och tränad, det var riktigt kämpigt och jobbigt. Stundtals utmattande, men jag gjorde det i ett år innan jag blev sjuk. Nu har jag istället varit stor igen i snart ett år. I slutet av april förra året hade jag gått från 50 kilo till 75 och under resten av förra året smög jag upp ytterligare 5-7 kilo. Snart är det alltså ett år sedan jag nådde gränsen från att gå från smal till normal till kurvig och slutligen till överviktig igen. Jag hatar att vara överviktig och smärtan kring hur jag känner för mig själv är långt mycket mer utmattande än det var att hålla vikten. DEN insikten hoppas jag kunna hjälpa mig att komma igång igen. Jag ska försöka dela med mig av min resa en gång till. Klara av att "klara av det" två gånger. Den här gången ska jag klara det -for life