Nystart

Hej allihop. Jag vet att jag varit borta från bloggandet en längre tid, men mestadels beror det faktiskt på att jag under en tid inte kunde få bloggen att fungera från mobilen. När jag mådde som värst så orkade jag verkligen inte sitta vid datorn. Jag försökte lite sporadiskt under förra året, men fick aldrig till bloggandet som rutin. Nu har jag dock tänkt att jag skall försöka få det att bli rutin igen. Dels eftersom jag tillfrågats så mycket om jag inte kan starta upp bloggen igen, men dels också eftersom det efter 1,5 års sjukdom krävs en viss nystart i mitt hälsoliv

 

Jag måste erkänna en sak för er, jag har varit rädd för att berätta om vad som hänt. Jag har varit rädd att ni ska tycka att jag misslyckats. Jag själv tycker att jag har misslyckats -trots att folk omkring mig säger att jag inte kan se det så. 

Varför skulle jag ha misslyckats? Jo eftersom jag tappade all vikt från 130 kilo och gick ned till 50 kilo och sa att jag visste att jag skulle klara att behålla vikten mellan 50-60 kilo (baserat på att jag gjort en livsstilsförändring, inte en diet som då vid målvikt var slut) men sedan har gått upp en del igen i alla fall. Jag behöll min vikt på jämn nivå väldigt länge. Mellan juni 2013- januari 2014 så vägde jag ca 50 kilo. Men sedan kom medicinerna in i bilden. Med medicinerna kom mitt förfall.

 

Jag blev väldigt sjuk 2013. Under slutet av sommaren var det helt klart att något stod väldigt fel till i min kropp. Jag kunde inte sova, jag var konstant orolig och nedstämd. Jag blev så enormt stressad av ingenting och helt plötsligt följdes det av panikångestattacker flera gånger om dagen. Jag sökte så klart läkarhjälp och blev i augusti skickad till psykoterapeut. Hon hade som mål att få i mig antidepressiva, akutmedicin för attacker, samt sömntabletter. Jag vägrade både tabletter och sjukskrivning. I september fick jag lov att gå med på att bli sjukskriven, men jag vägrade fortfarande äta medicinerna. De sa att jag gått in i väggen, fått en depression med ångestattacker. Det kändes fel för mig.

 

I januari 2014 så sa de att jag inte fick säga nej längre, jag var tvungen att ta emot behandling för att bli bättre. Det var med stort vemod och ett tungt hjärta som jag gick med på att ta medicinerna. Från den stunden brakade 'helvetet' loss i kroppen. 

Allt började med stora ödem (jag som redan hade det problemet) och jag kunde gå upp och ned hela 10 kilo på bara 7 dagar. Tomas kunde knappt tro att det var sant, än mindre jag. Men det värsta var att medicinerna faktiskt gjorde mig ännu sjukare än jag var innan. Jag fick ännu mer panikångest och gick från att ha mått dåligt men fungerat, till att bara må konstant dåligt. Jag orkade inte träna, jag orkade inte äta och detta resulterade i att jag först droppade till 45 kilo snabbt i januari, för att sedan snabbt börja öka i vikt.

 

Mitt liv just då bestod i princip av att: bita ihop på morgonen så barnen inte skulle märka nåt, lämna dem i skolan och på dagis och spela så normal jag kunde. Efter det var det som ett förfall under dagen. Jag bara grät, låg i sängen, hade ångest, fick panikångestattacker och jag orkade abslut ingenting. Sedan bet jag ihop allt jag bara klarade för att hämta barnen och hålla mig vaken med dem och Tomas, fram tills mellan 19 och 20 då jag totalt utmattad kraschade i orolig sömn. Efter att barnen gått i säng kunde jag också hinna få ett par attacker innan jag tillslut somnade.

 

Under den här perioden åt jag inget eller vad som helst. Jag var så utmattad att jag inte orkade laga mat vilket oftast resulterade i sämre snabbmat som Tomas fick köpa med sig hem efter jobbet (han kom hem mellan 17-18 beroende på vart han arbetade den dagen). Redan sista april hade jag gått från 50 kilo i januari, till (och det här är första gången jag öpPet berättar detta) 80 kilo. Men det fanns ingen ork för att försöka förändra läget. Jag satsade all min ork på att försöka stå still i vikt istället.

 

I maj så hittade en läkare äntligen vad som faktiskt var fel på mig. Min hjärna (hypofysen) var svullen och jag producerade inget östrogen. Jag fica veta att biverkningarna på den hormonrubbning och svullnad jag hade var depression, ångest, panikångest, sömnsvårigheter m.m. jag fick genast mediciner för att bli frisk från den faktiska sjukdomen, men det förändrade tyvärr inte läget för biverkningarna. Däremot stod det klart att de antidepressiva jag gick på var helt fel för mig och faktiskt fick mig att må sämre än jag skulle gjort utan dem. I juli fick jag byta medicin. Jag blev bättre än innan och kunde plötsligt fungera igen. Depressionsdelen blev bättre men panikångesten var kvar.

 

Nu orkade jag mer igen. Jag började på ett program på arbetsförmedlingen för att hitta en arbetsträning (då jag varit sjukskriven så länge) samt orkade vara mamma och fru igen. Det var också då jag försökte gå ned i vikt samt försökte börja blogga igen, förra året. Att gå ned i vikt visade sig dock inte lika lätt som innan. Trots att jag gjorde som jag gjort när jag gick ned allt så mådde jag ändå så pass dåligt att jag fick ständiga bakslag, samt att den nya medicinen inte alls ville låta mig tappa. Jag bestämde mig för att ställa mig på vågen igen i november och blev bestört, jag vägde hela 93 kilo. Jag som samma år vägt 50 kilo. Redan i april så kände jag mig som ett stort misslyckande och vågade inte vara ute bland folk de korta stunder jag orkade. Detta gjorde knappast saken bättre. Men jag bestämde mig att det ficke vara nog nu. Jag hade varit sjuk i 1,5 år och det räckte gott och väl. Det fick -får lov att vara nog.

 

Den 1a januari 2015 så startade jag om. Sedan dess har jag försökt sluta med den antidepressiva medicinen och har helt slutat med all form av sömnmedel. Jag kan inte somna på natten just nu, men jag hoppas att det ska gå över snart. Jag mår väldigt dippade just nu eftersom jag laborerar med medicinen men hoppas få må bättre och bättre.

Och ja, jag har gått från 93,0 kilo till 89,7!

 

 

 

Hej gumman! Jag känner igen mig i allt du skriver. Fast jag beundrar dig. Och tycker du har varit stark och klarat mycket. Det,är jättesvårt att gå ner efter sådana mediciner. Dom samlar vätska nästan alla. Fast jag tycker du har lyckats ändå du är Linda!! Kramar tänker på dig

Fina du!
Självklart kommer du bli bra igen och hamna på den vikt du mår bra av. Låt det ta sin tid bara. Försök att stänga av tankar om vad andra tycker och tänker. Detta handlar ju om DITT liv. Inte vad andra tycker.
Gör saker du mår bra av och fokusera på det. Så fort du känner dig bättre så kommer vikten lite av sig själv tror jag.
Men kom ihåg, din insida är prio 1 just nu, vikten prio 2.
Stor Kram!
(Du är fortfarande en stor förebild i viktminskning för många!)

Hej skönt att du mår bättre. Jag har gått ner 10 kilo.från 121 till 110

Heja dig va bra du är!!:)

Roligt att du är tillbaka. Kram

Stor eloge för din styrka!! <3

Jag tänker ofta på dig och är glad att ditt mående verkar gå åt rätt håll. Det viktigaste är att du mår bra, du har en stor styrka som orkar kämpa på.
Det är roligt att du är tillbaka på bloggen, men låt inte oss läsare stressa dig de dagar det inte känns kul att blogga. Kram ❤️

Hej :) roligt att du ä tillbaka :) å skönt att du börjar må bättre. Du är fortfarande så klart en stor förebild för mig å jag ska försöka hänga med dig i din viktminskning, då jag också kämpar med min övervikt. Kramar :)

Kämpar också med övervikt och väger en bra bit mer än du. Som tur är så har jag lätt för att gå ner i vikt, men det ska ju ändå göras. Vilken resa du gjort. Är ändå imponerad oavsett. Har själv varit beroende av sömnmediciner, försök härda ut. Jag slutade tvärt, så kanske man inte ska göra egentligen, men nu är det gjort. Det gick lättare och lättare ju mer dagarna gick...Styrka och mod till dig.

Du kommer att fixa det. Vi hejjar på dig allihopa!

Fina, fina du! Du har länge varit min förebild när det gäller (extrem) viktnedgång! Du har en otrolig kämparglöd! Du har presterat helt fantastiskt. MEN! Glöm inte bort (igen) att må bra såklart inte bara handlar om att klädstorlekarna ska vara små eller att vikten på vågen ska vara "så lite som möjligt", utan även - och kanske viktigast av allt - att hjärnan får vad den behöver.

Jag har haft många, långa tungar år bakom mig. År då jag borde ha fått gå klar skolan, ha en "normal" och trygg uppväxt. Istället har jag fått klöst mig fram genom en djungel av frågor, av smärta och hat, och det har gjort att jag många gånger har slutat bry mig om mig själv. Det i sin tur har lett till en kraftigt ökad vikt under de senaste 5-7 åren...

Åh... Gud vad det känns som att jag svamlar, men jag hoppas du förstår poängen! Klockan är trots allt tjugo i fem på morgonen! Ville mest av allt skriva: Ett stort lycka till! Jag är långt bakom dig (och försöker frenetiskt hinna ikapp) men jag ska kämpa på! Och glöm inte att du får vila ibland. Du får ha jobbiga dagar. Det viktiga är att du inte ger upp på dig själv!

Kram från Vikkipedia

Har verkligen saknat dig! Härligt att du är tillbaka och hälsan är prio 1, alltid :-) Kram

UNDERBARA människor!! Tack för ert otroliga stöd ♡♡

Kämpa på underbara DU, livet är inte bara en dans på rosor och det är roligt med en blogg som inte bara ska försköna och få det att verka nått som det inte är. Håller tummarna för dig =)

Kul att du är tillbaka!! Inte ska du skämmas för din vikt. Det är ju inte ditt fel och desutom är du fin hur som. Du är ju långt ifrån där du startade och faktiskt på väg ner igen. Nä, se frammåt och fokusera på att må bra nu! Lycka till =)

Hej hej, läste ditt inlägg och kände att jag ville lämna en kommentar. Jag är faktiskt en av dem som kan säga att jag vet hur det är att ha panikångest, depression osv. (Även om det såklart är olika för alla) har gått in i väggen (som det så fint heter) två gånger med liknande symptom. Tycker att du är stark som går ut med detta inlägg. Det är för mod ❤️ Kämpa på och mejla gärna om du vill utbyta tips, tar själv antidepressiva och lugnande (dock mycket sällan idag då jag är bättre) men vet allt om skammen över att man känner sig så misslyckad, kaosen över att hjärnan och kroppen inte fungerar, paniken över att inte kunna vara den mamma och hustru man vill. You name it, vidrigt och jag skulle inte önska det ens till min värsta fiende...

jag läste din blogg (har inte varit inne på ett bra tag) och kände det hugga till i hjärtat... du är inget misslyckande! det är lätta att sitta här och säga men du ÄR inget misslyckande! jag tycker det är enormt modigt av dig att berätta öppet om något som är så känsligt och som du mår så dåligt av. <3 jag har kronisk depression och ångestattacker, dock inte panikattacker, vilket jag är tacksam för då det räcker för mig vad jag har. det tog ett tag innan jag gick med på att äta antidepressiva med, det kändes lite som ett nederlag att inte klara av att klara av sig själv på egen hand. nu har jag käkat det i ca 10 år och har bytt några ggr under årens lopp. detta med att känna att man inte räcker till, att man inte är värd, inte kan nåt, bara misslyckas, är ett stort misslyckande... jag känner så väl igen det. det är vad jag känner med, MEN, det är fel! det stämmer inte! det är sjukdomen som talar, depressionen som sätter griller i huvudet, får oss att tro att vi inte är värda nåt. men om vi kan tänka EN gång, EN dag.. att fuck you! jag ÄR värd! jag ÄR fantastisk! jag ÄR stark! eller nåt i den stilen, då har vi vunnit och gett depressionen en rejäl smocka och kommit en bit på vägen. så, fortsätt kämpa, fortsätt vara du, och gråt, skrik, sparka på ett träd, måla, skriv, vad som än kan hjälpa dig att lätta på trycket... DU ÄR VÄRDEFULL PRECIS SOM DU ÄR <3

Du har absolut inte misslyckats och att ta hand om sig själv och sin hälsa är inte bara vad man väger! Vikten kan du fixa sen, man är så mycket mer än bara sin vikt och du har behövt ta hand om annat i första hand. Att du kämpat för att göra det är starkt, lika starkt som din stora viktminskning tidigare! Bra jobbat :)

Hej! jag har följt dig länge men själv haft uppehåll med bloggandet. trist med viktuppgången men du har gjort det förut så nu gör vi det tillsammans! Jag är med dig till hundra procent och hoppas du kan finna någon inspiration hos mig som jag fann hos dig! Kram Ann-Sofie/Dorpan <3<3<3

Jag vill bara säga att jag tycker du är otrolig som fixat detta på egen hand. Att du blev sjuk och fick fel medicin är inget du kan styra.
Jag tycker du är en helt fantastisk människa och du inspirerar mycket. Styrkekram

Oh vad stark du är! Googlade "gå ner 75 kilo" och ramlade in i din blogg. Ser att ja, du har gått upp en del igen, men är bestämd i att gå ner igen och det beundrar jag dig för. Självklart kommer du att lyckas med den inställningen! Skönt att de fick rätt på vad som var fel. Nu ska jag fortsätta läsa och inspireras, samt lägga in dig bland favoriterna, så jag kan fortsätta följa din nya resa.