När jag kör huvudet i väggen

Då har man varit i kylan och lämnat barnen på skola och förskola och dagen har kommit igång. Jag har en hel "to do" lista idag och det är snart börja beta av som gäller. På min lista idag står bland annat:

 

1. Handla
2. Vika tvätt
3. Träffa mamma
4. Möte klockan 15
5. Träna

Har ni listor som ni betar av eller går ni bara på känn?

 

Idag var det bokat att jag skulle träffa en väninna en stund men tyvärr så hade hon råkat dubbelboka sig så vi får ta det en annan dag. Det var synd eftersom det var så länge sedan vi sågs och det är ju inte direkt så att man till vardags ofta har tid att bara umgås mitt i alla vardagsstress, jobbsök, företagsplanering och ALLT ANNAT som också snurrar runt i huvudet. Ibland känns det lite som om att jag ska explodera.

 

Jag är en "tänkare", en "känslomänniska". Jag har alltid varit det -på gott och på ont. Men kör jag huvudet i väggen gör jag det oftast ordentligt. Som exempel; nu på morgonen så sa jag hej då till Marcus vid förskolan istället för vid skolan. De ligger vägg i vägg och det tar ca 30 sekunder att gå från det ena till det andra. Dessutom är Marcus 8 år gammal så det är ingen mini vi pratar om. Men här hemma så fick jag bara obehaget att TÄNK om han inte kom fram? Ganska ologiskt på den korta biten, plus att jag själv gick förbi samma väg där han gått innan så skulle han ramlat och ligga någonstans med brutet ben utanför i buskarna (logiskt) så skulle jag sett honom. 

 

Jag mötte upp en annan mamma på skolgården (förbannade mig i efterhand för att jag inte bara kastade ett öga genom fönstret och såg Marcus där, dumt!) och så gick vi tillsammans hem (vi bor grannar) där vi sa hej då. Men så kom som sagt det där obehaget. Eftersom det bara växte sig större så messade jag den andra mamman och frågade om hon sett när Mackis kom (för hon var där och lämnade sin dotter då vet jag). Hon sa att hon såg aldrig Marcus men hans kläder på kroken i alla fall. Det var inte gott nog åt mig och efter ett tag blev jag tvungen att ringa skolan -så fritidspersonalen (underbara människa) kunde gå över skolgården och kolla att Marcus faktiskt satt där. Hon lämnade till och med över telefonen till honom (på eget initiativ, inget jag bad om) så jag kunde säga hej och höra honom, innan hon frågade om det kändes bättre. Jag tycker det var fantastiskt av dem. Ja de kanske är vana och ni kanske är vana, men jag har aldrig ringt skolan så förut och jag tycker det var fantastiskt fint av dem i alla fall. Hur som haver, sådan är jag -på gott och ont.

 

Berätta gärna om er själva. Ni kan lämna kommentaren anonymt om ni vill, men jag lär gärna känna mina läsare lite bättre. Det spelar ingen roll om ni är överviktiga, smala, jobbar med vikten, följer som inspiration eller bara tycker bloggen är bra i sig -lämna gärna ett avtryck och säg hej.

 

Om några dagar tänkte jag göra ett nytt videoinlägg, så håll gärna utkik!

Glöm inte att ni kan följa mig på facebook också för dagliga uppdateringar: https://www.facebook.com/lindaskimra

 

Min stackars lilla Marcus igår kväll med rött och svullet öga

 

 

 

 

 

Åååhhh. Jag är precis likadan! Ibland känner jag mig så fånig. Men det går bara inte att hejda oron. Jag har 5 barn så jag vet hur det kan vara. Det blir inte bättre med tiden heller. ;-)
En gång (ja jag vet att det var överdrivet) men då skulle jag gå ett ärende på stan. Stora dottern var liten då och gick på dagis. När jag gick förbi banken så hörde jag ett barn som hysteriskt skrek "mammaaaa, mammaaa" och grät. Jag traskade förbi. Men efter ca 100 m så fick jag för mig att det lät precis som min dotter. Panik. Men vad skulle hon göra på banken? Med dagis? Nä kanske någon kidnappat henne? Hjälp! Ska jag vända? Nä jag ringde dagis. Personalen berättade vänligt att flickan satt och pusslade. Jag hörde hennes röst! Pust! Åååh vad jag är nojjig!!! Hur kan hjärnan fantisera ihop sådana dumheter? Ha ha. Nu kan jag skratta åt det.

Oj. Det var inte meningen att vara anonym. Det var jag som skrev.
Åsa

Jag har ofta någon form av lista i huvudet med måsten. Planerar vardagen ganska noga då jag jobbar heltid (skift), har häst och vill hinna med att träna och träffa vänner. Så det är nästan ett måste för mig! :)

Det är ok att vara hönsmamma:) Jag har precis skolat in min lilla kille på dagis, har smugit runt dagis och glott in genom fönstren! Jag kämpar med vikten och läser din blogg för att bli inspirerad, ensam på heltid med två barn, hus, hästar och studier. Allt är ett pussel, även att få ihop en plan för att minska sin vikt. Vilja är en bra verktyg! Är impad av dig och din prestation!

Hej! Jag hittade till din blogg (kommer inte ihåg hur) för ca 3 månader sen.

Jag är en 25-årig kvinna med reumatism och väger 110kg (bör ligga nån stans mellan 65-70kg). Har alltid varit mullig, sedan barnsben, men jag har aldrig vägt så mycket som nu. Jag har varit en jojjobantare, men har sedan 6 mån tillbaka tagit professionell hjälp. Så nu går jag regelbundet hos läkare, dietist och sjukgymnast. De e ju inte bara d att jag drar på massa övervikt, utan har som följd också drabbats av högt blodtryck.
Jag e så glad att jag vågade ta steget att söka hjälp, för jag klarar de inte på egen hand än. Nu börjar jag komma på rätt spår och mitt nya hälsosamma liv börjar byggas!

Ja vet exakt hur det känns Linda, ja e far till Elin 11 o Linus 10, o jag har konstant en oroskänsla som troligen alla föräldrar har men lär sig att leva med..hur skulle livet annars se ut ;). Jag kan väl inte på rak arm säga nått liknande fast ja vet att ja varit med om det. Mina barns mor o ja e skilda sen några år, och ja bor en ca 10 min med bil ifrpn henne samt barnens skola..att dom åkte buss själva va fötskräkligt obehagligt..vi åkte bil bussens väg osv..dom skall alltid ringa nör dom kliver av bussen intill skolan så ja vet...men kännslan finns där, ringt många ggr o kollat :)..nån gång missade dom ja vart alldeles ifrån mig av oro..men de va aldrig nån fara..

Ja tror vi ofta jagar upp oss ionödan, men det e juh normalt vi e juh deras föräldrar :)

Hos mig är det.

1 Läxor
2 Mat
3 Lek
4 Tv/film/TVspel

Jobbigt att inte vara helt säker, ju mr man tänker på något ju mer grunnar man. Vilken tur de va okej ändå :)

Som förälder är det fullkomligt normalt att oroa sig för sina barn! Jag är inte förälder själv men jag oroar mig tillräckligt mycket för min katt när jag lämnar bort henne inför eventuell resa. Jag kan bara tänka mig hur jag själv skulle vara som förälder, ungefär som dig den här gången fast mer hela tiden :-) Din oro är ju det som gör dig till den fina och bra mamman du verkar vara :-)

Hejsan! Hälsningar från Finland. Googlade på bloggar för att själv få lite inspiration och tycker att jag hittade precis en sådan blogg som jag sökte. Jag har alltså lite grann överviktit som kom under förra sommaren när jag skilde mig, det bara smög sig på. Var aldrig helt smal innan dess, men tänkte att om jag går ner till 80 kg, alltså gå ner 10 kg så är jag mer än nöjd. Jag vet i princip hur man skall göra, har varit med om det tidigare, men sen direkt när vardagens stress kommer så blir jag lat... Jag jobbar som sekreterare heltid så jag sitter dagarna i ända, har djur som jag sköter om på fritiden (höns, kaniner, katter och en hund) och dit går min tid. Hunden är gammal så det blir inga långa planer med honom. Har nu också skadat foten och får troligtvis nästa vecka gå och simma, ska bli jätte skönt att röra på sig, får annors inte anstränga foten så motionerandet är lite svårt.. Ja, och jag är alltså 24 år gammal, där är lite info om mig. :D Tack för din blogg alltså, kommer att kolla in här för att hålla motivationen uppe.

Hej! Jag är Alexandra från Finland. Är 23 år gammal och ska träna bort ca 13 kg till sommaren (väger nu about 71). Känner igen mig då du pratar om övertänkare - är själv en som överanalyserar nästan allt och är lite små osäker på mig själv ibland men jag jobbar på de. Lite iallafall. Och så funderar jag på precis allt medan jag ibland stänger ute precis allt och låser örona. Är lite utav en on-offare om man säger så. Du har en bra blogg som jag klickar in mig dagligen på :)

hittade dig på tumblr igår! :)

http://iwannaseeyouworkout.tumblr.com/

Hej Linda!

Loella heter jag och har precis hittat hit, till din blogg. Sökte på "blogg viktnedgång" och hamnade här. Och OH MY F*CKING GOD, så GLAD jag är för det :D

Jag har PRECIIS börjat min egen viktnedgång, och kände igen mig SÅ mkt i det du skrev i ditt allra första inlägg! Själv har jag aldrig trillat över på 3 siffrigt på vågen, men nära nog. Är LIVRÄDD för att hamna där, och bli kvar dessutom...

Kommer att försöka lusläsa ikapp dina inlägg, för att bli peppad. Att väga runt 50 kg känns idag som en utopi, så de bilderna på dig är lite läskiga ;)

Hoppas på att kunna peppa varandra så gott det går! KRAM!

Hej Linda!

Loella heter jag och har precis hittat hit, till din blogg. Sökte på "blogg viktnedgång" och hamnade här. Och OH MY F*CKING GOD, så GLAD jag är för det :D

Jag har PRECIIS börjat min egen viktnedgång, och kände igen mig SÅ mkt i det du skrev i ditt allra första inlägg! Själv har jag aldrig trillat över på 3 siffrigt på vågen, men nära nog. Är LIVRÄDD för att hamna där, och bli kvar dessutom...

Kommer att försöka lusläsa ikapp dina inlägg, för att bli peppad. Att väga runt 50 kg känns idag som en utopi, så de bilderna på dig är lite läskiga ;)

Hoppas på att kunna peppa varandra så gott det går! KRAM!

Kolla gärna in hos mej och tävla om en bok till barnen:
http://fdensammamamman.blogspot.se/2014/01/tavling-vinn-boken-kip-jansson-skracken.html

Hej!
Jag är snart 22år och krigar just nu för fullt för att komme ner från startvikten på 112kg till målvikten 60kg. Har snart gått ner 12 på 5 veckor vilket jag personligen tycker är helt okej, men jag skulle ändå vilja gå ner lite mer intensivt, några tips? Har precis hittat din blogg via fantastiska Google och det är väldigt kul att se någon genomfört samma resa som jag gör själv! Kommer definitivt fortsätta läsa din blogg och jag skulle tycka att det var väldigt kul om du kanske ville kika in på min ibland och lämna något tips eller råd! Heja oss!

Jag har just hittat till din blogg. Har hittills blivit mycket inspirerad. Jag började mitt nya liv för ett par veckor sedan. Jag har en gång tidigare ändrat om mitt liv och min attityd och gått ner lite mer än 35 kilo. Sedan har jag av olika anledningar gått upp cirka 60 kilo på 3 år.

Men det gäller att inte ge upp. Som sagt bestämde jag mig för ett par veckor sedan att återigen ändra min livsstil radikalt.Det känns väldigt bra hittills.

Känner igen det där du beskriver. För nån vecka när jag bortrest fick jag för mig att jag lämnat kaffebryggaren i köket igång. Oroade mig så. Till slut var jag tvungen att ringa till den som har huvudnyckeln så att han fick åka hit och titta. Självklart var bryggaren av. Haha