Jag fick en fråga angående när jag är hemma med familjen, eftersom jag har så mycket att göra nu på kvällarna. Jag kan lugna med att det inte är så faligt som det låter.
Måndag: Jag kommer hem efter jobbet och går hemmifrån till dansgympan 19.20.
Tisdagar: Jag kommer hem efter jobbet och går hemmifrån till repet kl 19.
Men det är bara imorgon och nästa vecka kvar på detta, sedan kommer jag inte att gå hemmifrån alls på tisdagar.
Onsdagar: Kommer hem som vanligt efter jobbet. Är hemma hela kvällen
Tordagar: Kommer hem som vanligt efter jobbet. Är hemma hela kvällen
Fredagar: Kommer hem som vanligt efter jobbet. Är hemma hela kvällen.
Med undantag för 9 november till 15 december då jag har föreställning kl 19 på fredagkvällarna (men det är bara en månad det handlar om så det är ok)
Lördagar: Ledig hela dagen. Har haft rep 12-15 (där barnen ibland varit med) men det är lika där som med tisdagar att det bara är nu på lördag kvar och sedan blir det inget mer lunchrep på lördagar. Är då hemma hela dagen fram tills på kvällen när det är föreställning (fast bara under en månad och sedan är det stopp)
Söndag: Ledig hela dagen.
Så för att summera så är det hittills bara en dag i veckan jag inte varit hemma alls med familjen vilket varit tisdagar. Det kommer bytas ut till fredagar då jag som nu på tisdagar, bara kommer hinna äta hemma innan jag ska gå. ALLA andra övriga dagar i veckan är jag med familjen som vanligt, bortsett från timmen jag är på dansen på måndagar.
Vad jag menar när jag säger att det är mycket är mer att det mentalt är mycket. Jag läser texter och tränar in repliker hemma när vi inte repar. På måndagar och tisdagskvällar är jag borta, även om det på måndagar bara handlar om en timme. De övriga kvällarna ska jag hinna med min crosstrainer minst en timme också, gärna mer. Så jag kanske ska omformulera mig igen och byta ut att det är fullt upp, till att det är fullt upp två dagar i veckan och övriga dagar är jag hemma med familjen.
Det som stjäl min ork från att komma hem och hålla på med bloggen och sånt är att jag är trött efter jobbet och vill spendera tiden med familjen (bortsett från att läsa texter och träna på crosstrainern, men det gör jag å andra sidan i samma rum som dem) och då blir det inte att jag sätter mig vid datorn, för jag orkar inte det också.
Anledningen till att jag berättar det här är för att det lät lite på kommentaren jag fick (vilket det kanske inte alls är) som om att jag kanske tar för mycket egen tid. Jag vill således inte att någon ska tro att jag på nått sätt inte spenderar tid med min familj och speciellt inte för att någon tror det förändrats i takt med att jag gått ned i vikt. Jag är medveten om att det finns folk som förändrats när de gått ned i vikt. Jag har inte förändrats som person, förutom att jag har blivit gladare, eftersom jag mår bättre med mig. Att jag har mycket att göra (fast jag kallar inte en kväll i veckan att det är överdrivet mycket) nu är eftersom jag kom med i revyn vilket var jätteroligt. Innan jag tackade ja till att delta så satte jag och Tomas oss ned och pratade om hur det kommer påverka hur jag är hemma och kom fram till att en kväll i veckan (plus 3 timmar på dagen på helgen) undre reptid, inte är något som helst problem. Det är ju som om att jag skulle gått på gymmet två dagar i veckan. Det har inte nåt med min vikt att göra heller.
Som sagt, jag vet inte om personen som kommenterade menade något negativt alls, men eftersom jag hört om andra som gått ned och förändrats och jag fick den känslan från kommentaren så tänkte jag att det är bäst jag skriver detta ifall någon funderar på detta.
För att göra det solklart: Jag älskar Tomas precis lika mycket som innan, nej faktiskt kanske till och med mer, för han är så fantastiskt stöttande. Vi har varit gifta i 7 år, going on 8 och allt känns underbart. Mina 3 älskade söner är de viktigaste som finns i hela världen och jag skulle aldrig kunna spendera all min lediga tid ifrån dem, eller från Tomas. JAG är som jag alltid har varit. Förhoppningsvis en bra person. Jag bryr mig mycket om andra och hur andra mår. På gott och på ont, eftersom vissa trampat på mig för detta. Jag har dock blivit bättre på att stå på mig, vilket jag tror kommit i takt med att jag börjar känna mig värdefull igen. Jag är värd att få känna mig värdefull. Det är inte samma sak som att tro att man är bäst, vackrast och viktigast.
Det här blev ett långt inlägg, men jag kände att jag ville säga allt detta. Har ni något ni funderar kring så fråga på, jag svarar gärna