När man vaknar och inte förstår att man försovit sig, tenderar man först undra varför man vaknar innan larmet ringer -för att sedan nästan få hjärtsnurp när man upptäcker vad klockan faktiskt är. Så kändes det i alla fall ungefär för mig idag på morgonen.

Tre mobiltelefoner, med tre olika larm, finns i vår lägenhet och varken jag eller Tomas har hört ett ända av dem. Jag har inte ens ett spår, ett fragment, en aning i bakhuvudet, om att jag ska ha hört så mycket som en ton från larmen. Om inte det är underligt nog så kan man ju tänka på att de ställs på automatisk znoos och ringer igen och igen om man inte stänger av dem. Brukar det inte fungera så i alla fall? Fast vad vet jag, det kanske är annorlunda på Samsung Galaxy s3?

Jag vet inte om anledningen till att jag vaknade var att Leo vaknade och började smågnälla, eller om det var för att Tomas arbetsmobil låg i köket och ringde, men jag uppfattade i alla fall ringandet -tänker att "vem sjutton ringer så här tidigt?!" (baserat så klart på att Tomas klocka skulle ringa 4.50 och jag inte hört den ringa och därför antog att den inte blivit så mycket än). Tomas hastar sömndrucket ut i köket och gäspar fram ett svar i telefonen. Jag ligger orörlig i sängen och hoppas somna om å det snaraste. Då hör jag plötsligt hur karln säger de där orden man inte vill höra på morgonen "jag har visst försovit mig". Även om jag inte kunde tro att det rörde sig om en sådan lång försovning som det gjorde så öppnades ögonen som rullgardiner som släpper och jag slet tag i min mobil för att upptäcka att vi försovit oss hela två timmar (!). Det blev stress utan dess like. Barnen fick klä på sig i racerfart -till Olivers a.k.a nudistens förtret. Allt var så klart fel när Korvis var i farten. Kläderna gjorde ont mot kroppen, han ville inte ha så mycket kläder, så tjocka kläder, så varma kläder eller kläder alls om han fick bestämma. Leo var som en ål och som en pinne om vartannat och jag uppskattade sannerligen Tomas hjälp i att klä Leo innan han själv kastade sig i sina varselkläder, fyllde sin resekaffemugg och for som ett skott efter en hejdåpuss.

 

Efter mycket om om än så fick jag i alla fall ut tre vinterbylsade pojkar genom dörren och vi begav oss, så snabbt snön tillät oss gå, till skola och förskola. Läget förbättrades tyvärr inte av att jag körde fast vagnen i en uppförsbacke i snön och att Marcus trots tappra försök, inte kunde hjälpa mig loss. Då kom tack och lov en sådan där hjälpsam 13-årig kille, som en räddare i nöden och lyfte inte bara loss vagnen utan fick upp Oliver ur backen -då jag inte kunde eftersom jag var tvungen att hålla i vagnen. Tack så mycket till den killen.

Förskolan hjälpte mig också så mycket de kunde genom att erbjuda mig en "leave and run" som jag kallar det. Eller att lämna barnen utan att ta av dem kläderna och lämna allt ansvar på personalen att få in dem, klä av dem, hänga upp kläderna, ställa skorna på plats och få in barnen till frukostbordet. En förälders ansvar med andra ord -om personalen inte säger annat. Det var väldigt snällt av dem då de sa att jag kunde gå och att de skulle ta hand om läget. Ned för att lämna Marcus i skolan och sedan i full hast till arbetet.

 

Här på jobbet har jag dock kunnat sitta och varva ned, arbeta och gosa i värmen. Fram tills igår har det varit olidligt jobbigt på arbetet eftersom det har varit så kallt (enligt mina mått mätta) på mitt kontor, att det gjort ont i kroppen på mig, att jag inte kunnat koncentrera mig som jag velat och att jag mått rent dåligt över att behöva åka till arbetet (vilket man så klart ändå behövt göra). Som ni kanske minns har jag berättat att jag arbetat med kläder, ytterkläder, filt och vantar men har frusit ändå?

Min underbara chef hade nu tagit hit ett extra värmeelement/fläkt till moi och jag har nu haft det underbart behagligt inne på mitt kontor och har kunnat arbeta utan att ens för en sekund behöva tänka på andra saker -som att hålla värmen. Lovely.