Hej alla läsare! Nu har jag börjat komma tillbaka till livet. Jag har mått ganska dåligt efter operationen, jag haft problem med att jag fått sjukt mycket vätska i kroppen. Som mest vägde jag ca 12 kilo mer än min normala vikt och det betyder naturligtvis att det var extremt mycket mer vätska än vad det ska och bör vara. Min läkare på Art Clinic har varit lite orolig stundom, men nu har det äntligen gått ned något och jag mår så bra så jag orkar ta mig tiden att blogga igen. Jag vill faktiskt be om ursäkt för att jag inte klarat att uppdatera er här, men jag har försökt att slänga in nåt på facebook från mobilen ett par gånger.

 

 

Dagen jag skulle opereras så mötte vi filmteamet utanför kliniken. Vi filmade avskedet mellan mig och Tomas och sedan in för att göra min "påa" (mer info kommer) innan allt började gå i ett. Dr Lindahl ritade på mina armar och ben och jag fick sätta mig i sängen redo för att opereras. Jag fick inte vänta länge alls utan var först ut och med tanke på att det var mycket som hände hela tiden med läkare som ritade, mediciner jag fick samt filmteamet så kändes det verkligen som allt gick snabbt. Plötsligt kom narkosläkaren, en otroligt trevlig karl med massa humor och han förklarade narkosen och så var det dags att gå in. 

Jag började gråta när det var dags men narkosläkaren stöttade jättebra och fick mig istället att le lite när han sa att "Vi ska all dö, men ingen idag". Det sista jag minns är att jag pratar om mina barn.

 

 

Jag "vaknar sedan till" av att filmteamet tackar för sig och säger att det tagit lite fin film på mig sedan jag vaknat. Men jag minns inte något av det. Sedan ringer jag Tomas för att säga att jag är vaken, men han svarar att jag ringde för tjogo minuter sedan om att jag var vaken. Det blev rejält med skratt i efterhand när jag fått höra om allt babbel jag lyckats med när jag vaknat ur narkosen. Som tur var sa jag inget konstigt, inget mer än att jag skrev till min kompis Carina att jag saknade henne och önskade hon kunde flyga in genom fönstret till mig, med något tveksam stavning. Men finaste Carina visste vad det berodde på och skickade en slängpuss till mig och kom sen som planerat och hälsade på mig. Hon kom dock in genom dörren istället för fönstret. Jag blev aldeles rörd för hon hade med sig en present till mig med en dyr och läkande duschcreme samt en handkräm och ett par energidrickor för lite extra uppmuntran

 

Dagen efter fick jag se hur det såg ut. Smärtan var mig alldeles övermäktig men jag är sådan som biter ihop allt jag kan och tillslut brast jag ut i enorm gråt för att jag hade så ont så det kändes som jag skulle svimma, men förmådde mig ändå inte att be om smärtstillande. En annan av mina fina vänner tog saken i egna händer och kände att det var inte hållbart att jag så envist vägrade be om hjälp men samtidigt satt och grät av smärta. Maria ringde därför till klinikens reception och sa till dem att "Den här kvinnan ligger på er klinik".

Art Clinic som är extremt noggranna med patientsekretess svarade givetvis att det kunde de inte svara på, men Maria gav sig inte utan sa istället något i stil med "Jag vet att hon ligger där, hon heter Linda Wallin. Hon har gjort dessa operationer igår. Hon sitter inne på ett rum och gråter hysteriskt men ber inte om hjälp och ingen har rondat hos henne nu så de har inte sett att hon lider. Hon ska hem om ca en timme men ni måste hjälpa henne innan". Kvinnan i receptionen hade då med en väldigt allvarlig ton svarat ungefär "Vi löser det här". Maria hade tackat och lagt på. Jag visste inte att hon skulle ringa dem överhuvudtaget utan det jag i det här läget vet var att hon ber mig att ringa på klockan och jag säger att jag inte vill (jag är alltid rädd att be om smärtstillande för jag vill dels klara mig så bra jag kan själv, men också för att jag inte vill att folk ska tro jag ber om dem av fel anledningar) sedan efter ett ganska kort tag, troligtvis max fem minuter, så plingar det till på min telefon och den ligger öppen på sängbordet där jag halvsitter på min sängkant och gråter.

När det plingar så ser jag den första raden av vad det står vilket är "Jag har nu ringt till Art Clini...." det är vad jag ser, men hela meddelandet löd fortsättningsvis "c i Uppsala och sagt hur det ligger till med en av deras patienter (de får ju inte bekräfta/säga att du är där men hon sa "vi ska lösa det här") <3 Men du måste berätta om din smärta. Det dom sett hittills är en stark person med integritet som vet och säger vad hon vill". Jag läste förstås inte detta förrän några minuter senare men jag kan säga att bara sekundrar efter att det plingat i min mobil så flög en sköterska in genom dörren och satte sig på knä framför mig, satte händerna på mina knän och utbrast stressat "Linda, Linda, hur mår du Linda?!". Hon sa aldrig att någon ringt in men troligtvis måste det vara så att de i receptionen larmat ut till sköterskorna att kolla till mig då någon ringt för att berätta hur jag mådde. Strax fick jag smärtstillande och sedan sa de till mig att jag i det här läget inte får försöka vara stark eftersom det var ett så extremt stort ingrepp att stark var ett ord att vänta med. Så Maria var som en räddande själ i det hela. Dock vill jag tillägga att alla jag skickade sms med som visste hur ont jag hade, de vädjade så klart åt mig att be om hjälp och det jag menar är inte att någon gjorde nåt mer eller mindre värdefullt än någon annan. Men just i det här fallet så behövde jag kraft utifrån. Jag är så tacksam för Marias handling och för att Art Clinic tog henne på allvar, för det är ju inte alls säkert att det skulle bli så.

 

Jag mådde strax så pass mycket bättre att de kunde komma och ta bort alla lindor från mina armar och ben samt ge mig en första blick på hur det såg ut. På grund av svullnaderna så har jag inte tagit fler foton än, än de jag tog hemma två dagar efter operationen. Men nya bilder kommer. Dr Andreas Lindahl som utfört operationen kom och pratade med mig och berättade att det hade gått otroligt bra och faktiskt mycket bättre än förväntat. Att operera någon med så mycket hud är alltid en risk för att resultatet inte ska bli så vackert som man så klart önskar. Jag fick också veta att det var 400 gram lite drygt, allt som allt som de tog bort från armar och ben tillsammans. Han berättade också att de inte kunnat fettsuga nåt eftersom det inte fanns fett i vävnaderna. Han sa att det också troligtvis var en av anledningarna till det goda resultatet. Mitt i all smärta fick jag bli lite stolt och glad ett tag, vilket kändes värmande. Läkaren fotade mig för dokumentationen och sedan fick jag göra mig färdig för att åka hem. Pappa hämtade mig.

 

 

Hemma gick det bra till en början. Det var kämpigt att åka bil och gå hem från bilen, men jag var okay smärtlindrad och tog mig igenom det. Hemma så tog jag det lugnt medan jag väntade två timmar innan filmteamet och familjen skulle komma. Pappa var kvar eftersom man inte fick vara ensam och snart kom min fina vän Camilla på besök. Hon hade med blommor och en present till mig och åter igen blev jag alldes rörd över mina underbara vänner. Pappa åkte hem när Camilla kom och Camilla ville göra sorti när filmteamet skulle börja filma. Själv fick jag efter ett tag ett alldeles fruktansvärt blodtrycksfall så älskade maken baxade snabbt ned mig i soffan, med ben och armar i högläge och sedan stoppade han i mig en kexchoklad (glutenfri) för att det skulle sluta snurra för mina ögon. Efter det mådde jag så otroligt illa. Lisen och Seda från Titan television var helt underbara mot mig även då (jag skall berätta mer om dem och om allt så snart jag får) och ville försäkra sig om att jag var okay och frågade om de kunde göra något för mig innan de satte igång att filma Tomas och barnen. Jag somnade i soffan och sov sedan några timmar.

 

Dagarna har sedan flutit ihop. Jag fick, som jag nämnde i början, så otroligt mycket mer vätska i kroppen än vad man ska ha. Jag svullnade upp tio kilo på ett par dygn och trycket gjorde att det stundom var svårt att andas. Men nu ser det förhoppningsvis ut att vara på rätt håll. Jag är lite brydd dock över att det blivit en hård ansamling av något (troligtvis sårvätska) i min vänstra arm. Den börjar i armhålan och går ut en liten bit. Kanske en decimeter i diameter och är hård. Men jag ska till kliniken imorgon och blir det inte värre tills dess räcker nog det. Annars får jag åka in akut och kolla så det inte blivit en propp av det. Min vänstra arm är mer svullen än den högra och gör mer ont nämligen, så håll gätna tummarna att det är ett "normalt" läge.