Att arbeta är en stor omställning för kroppen. Jag är uppe och går den mesta tiden av dagarna och går jag inte så står jag oftast upp. Så jag har både hunnit med träningsvärk, ovaggad insomning och tusentals steg. Det är bara positivt och det är härligt att äntligen ha ett arbete som innebär mycket rörelse. Mitt senaste arbete var som försäljningschef och även om arbetet i sig var trevligt så satt jag bara hela dagarna. Inte underligt att jag tidigare kunde bli så tjock. Med all extra motion jag nu får så hoppas jag få en extra skjuts i min viktminskning. Nu kör jag vidare mot nya mål.

 

Förra veckan gick snabbt och följdes av en väldigt trevlig helg. I fredags sov vår mellankille Oliver över hos sin klasskamrat. På lördagen så kom jag och mötte upp Oliver, mon vän Linn och hennes Albin. Tillsammans gick vi en ordentlig skogspromenad och hade picknick vid en sjö. Det var kallt men vädret var vackert och barnen lyckliga.

Samma kväll kom min väninna Anna hit hem till oss. Hon behövde skingra lite tankar och spenderade därför hela kvällen här, samt att hon sov kvar och sedan stannade tills 16-tiden igår. Det var väldigt trevligt, speciellåt som hon bor långt ifrån mig och vi sällan hinner eller har möjlighet att träffas.

 

Ännu en ny vecka har börjat och jag har satt striktare regler för min kost. Jag vill att kroppen skall vakna ur sin dvala och kicka igång igen, som den gjorde senast jag gick ned i vikt. Nu gäller det att vara bestämd. Men motivationen finns där och att inte bara sitta hemma hjälper avsevärt mycket.

 

Tack för alla era underbara mail och kommentarer, både här och på facebook.  De värmer otroligt mycket och gör att jag blir alldeles varm inombords. 

Berätta gärna för mig hur era planer gällande kropp och hälsa ser ut (oavsett minskning, ökning, hålla, bulka, tävla m.m.)

Och kom ihåg allihopa att skimra!

 

 

När man har roligt så rusar tiden på så snabbt att man inte hänger med. Jag har tänkt skriva sedan i fredags men har samtidigt nästan inte hunnit ta in att det redan är tisdag idag. Tisdag innebär också naturligtvis att en ny vecka har kommit igång och den här tisdagen är jag alldeles extra glad.

 

I torsdags på dagen så såg jag att en kompis till mig hade lagt ut en status på facebook om ett ledigt jobb som eventuellt öppnats upp på hennes arbetsplats. Jag hörde mig för och tyckte det skulle passa mig som handen i handsken. Jag fick numret till chefen och försökte genast ta kontakt, men tyvärr var det upptaget eller inget svar de gånger då jag ringde. Camilla sa till mig då att jag skulle skicka ett sms för säkerthetsskull och att det var okay att göra så till den här chefen (arbetsplatsen är en högstadieskola och chefen är den biträdande rektorn). Jag skickade då en kort hälsning om vem jag är, varför jag skickade meddelandet och vem som rekommenderat mig att ta kontakten. Lite senare provade jag att ringa igen eftersom jag tyckte att det inte fanns något negativt med att visa mitt intresse för något som jag verkligen trodde skulle passa mig bra. Jag fick tag på chefen som på ett väldigt glatt och trevligt vis sa att hon var upptagen just på torsdagen men att hon läst mitt sms och gärna ville tala med mig på fredag förmiddag. 

I Fredags mötte jag upp min väninna Hanna strax efter jag lämnat barnen på skolan och förskolan. Vi tog en lång promenad på nästan 2 timmar och sedan hemma passade jag på att storstäda medan jag hoppades att jag skulle få höra från skolan. Eftersom jag inget hört på eftermiddagen så skickade jag ett meddelande om att jag fortfarande var väldigt intresserad och såg fram emot att höra av henne så snart hon hade tid.

Under helgen så tänkte jag inte så mycket mer på detta.

 

På lördagen hade jag och Tomas äntligen en dag som vi skulle få njuta av varandras sällskap med lite bio. Först på dagen så rensade jag i förrådet och Tomas var och köpte en tvättmaskin samt hämtade 4 stolar som en bekant till oss gav bort. På kvällen njöt vi i fulla drag till "The Hobbit 3".

Väl hemma igen klockan 21 ca (vi tog en tidigare bio, redan 17.30, då det passade bäst för min syster och svåger att passa våra barn då) så satte vi igång första filmen från Sagan om Ringen. Vi hade nämligen under torsdagen och fredagen sett Hobbit 1 & 2 hemma och ville nu fortsätta med de tre sista filmerna. På söndagen tog vi vid där vi slutade och såg de sista två filmerna med Frodo och gänget. Söndagen blev en riktig slappardag.

Igår var det som vilken måndag som helst när jag vaknade. Jag lämnade barnen i skolan och på förskolan och gick sedan hem där jag råkade somna till en stund innan jag blev väckt av att Linn ringde för att prata en stund. Det slutade med att jag tog en promenad på 1 timme och 45 minuter medan jag pratade med henne. När vi la på så upptäckte jag att jag hade fått ett sms och jag blev extremt glad när jag läste att det var från rektorn på skolan som frågade om jag kunde komma på en intervju redan igår eftermiddag. Jag gick på intervjun och allting kändes så himla bra.

 

Idag så lämnade jag Oliver i skolan och sedan gick jag till sjukgymnasten. Leo hade jag med mig eftersom han var så ledsen idag och ville vara ledig. Jag fick lite övningar av min sjukgymnast, för att stärka min rygg, nåt som behövs nu när jag kommit igång med att röra på mig massa igen. Jag har ju varit så inaktiv då jag varit sjuk, att ryggen känns lite rostig. Efter jag varit hos sjukgymnasten så åkte jag på ett möte med Marcus och precis innan det började så fick jag ett nytt sms från skolan som sa att det varit ett bra möte igår och att de undrade om jag kunde komma idag igen.  Jag hade en riktigt bra känsla i magen och känslan bekräftades när jag klockan 15.30 klev in för att ha ett nytt möte med dem.

Så redan imorgon så börjar jag på ett nytt jobb. Jag har aldrig varit med om tidigare att det gått så snabbt, så detta är något av en dröm. Men kanske var det min tur nu, efter att ha haft det så tungt fram tills jag blivit frisk.

 

Nytt år, nytt jobb, ny (gammal) kropp (efter viktminskning). Kanske ska jag köpa en lott också.

 

Under jul och nyår så var jag nästan helt säker på att jag skulle gå upp massa i vikt. Jag hade en tro om att min kropp inte längre tyckte om mig efter all viktökning -kanske på grund av den. Men det blev inte så tack och lov. Utan att ha gjort något som helst försök att hålla eller gå ned i vikt, så gick jag ned ett kilo i alla fall. Ett kilo kanske inte känns som nåt att hurra över om man lägger det på en månad av viktminskning (men det är det) men för mig som inte alls brydde mig i december, så var det inte bara förvånande -det kändes fantastiskt. Det var också en härlig sporre till den 1a januari då jag satte igång på 100% allvar igen.

 

Som jag nämnde härom dagen så stod vågen på 89,7 kilo i tisdags när jag kollade om det hänt nåt (jag var så extremt nyfiken på om kroppen fortfarande jobbade emot mig, eller om den börjat ge med sig) men jag känner att jag egentligen borde ha mätt mig redan den 1a. Så idag blir det att ta fram måttbandet och göra det, innan jag hinner tappa centimetrar. I nuläget kan det inte hunnit bli så mycket mer än någon millimeter eftersom det bara gått 8 dagar sedan jag startade. Men, idag på morgonen när jag skulle lämna barnen på skolan och förskolan för första gången i år, så satte jag på mig mina nylonlångkalsonger under mina leggings. Senast jag satte på mig dem var i mitten av december och jisses vilken skillnad jag kände på i hur tight de satt. Så där har vi ett ypperligt bevis -igen, på att måtten är långt mycket viktigare än vikten.

 

Och nu när vi ändå talar om vikt och mått och allt sådant, så vill jag påpeka att jag snart kommer lägga upp här och i "Viktgruppen" på facebook  (en grupp jag startade 2013) en slags kampanj, eller vad vi ska kalla det, som jag hoppas att flera kommer vilja hänga med på. Så håll gärna utkik.

 

Jaha, då släppte jag en stor bomb igår och lik som efter att ha gått och spänt sig länge, Säg inför ett stor möte till exempel, så är det inte helt ovanligt att bli sjuk efteråt. Vad tror ni hände mig? Jag släppte min bomb och sedan mådde jag så dåligt resten av dagen, så det var som om jag blivit sjuk på nytt igen. Egentligen berodde det på att jag inte tagit min medicin på 4 dagar och det var jag väl medveten om, men känslorna svämmade ändå över. Jag tror jag var väldigt rädd att bli ratad som person efter att jag släppt mitt inlägg. Jag var så yr så att jag flera gånger höll på att falla ihop, det stack i huvudet och fingrarna och jag mådde extremt illa. Gråten låg i bröstet hela tiden och tårarna kom och gick varannan minut. När Tomas föreslog att vi skulle slappna av med en film och nåt gott på kvällen så lät jag mig själv vara med, trots att det inte var lördag. Jag tyckte att jag gjorde nåt fel i den stunden, men Tomas påminde mig om att det är en del av livet att ibland inte göra "det man borde eller inte borde". Han sa som exempel att om man ska åka en väldigt lång bilresa så måste man faktiskt stanna ibland för att tanka och äta. Att inte kunna köra hela vägen i streck är inte ett misslyckande.

 

Idag när jag vaknade så kändes det som om jag ville fortsätta att ta vid där jag slutade igår. Jag rostade tre smörgåsar och hade smör och ost och till det ett stort glas (3 dl) apelsinjuice. Men jag åt knappt en halv smörgås och drack kanske 1 dl juice. Det var faktiskt inte gott. Så jag tänkte att jag skulle äta glass istället. Men när jag stod med glasspaketet i handen så började jag fundera på vad sjutton jag höll på med egentligen. Är det värt att "förstöra" en veckas jobb bara för att jag mådde dåligt igår? -nej det ÄR inte det. Igår är ju trots allt igår. Ja, jag åt en påse plopp på kvällen. Jag drack ett glas läsk. Det var inte så nyttigt nej, men igår är igår och bara för att jag mådde dåligt igår så betyder det inte att jag kommer göra det idag. Om ja inte i förväg bestämmer mig för att göra det dvs. Jag la bort glassen. Jag sa igår att jag tyckte det räcker nu. Jag VÄGRAR att ge upp!

 

Hej allihop. Jag vet att jag varit borta från bloggandet en längre tid, men mestadels beror det faktiskt på att jag under en tid inte kunde få bloggen att fungera från mobilen. När jag mådde som värst så orkade jag verkligen inte sitta vid datorn. Jag försökte lite sporadiskt under förra året, men fick aldrig till bloggandet som rutin. Nu har jag dock tänkt att jag skall försöka få det att bli rutin igen. Dels eftersom jag tillfrågats så mycket om jag inte kan starta upp bloggen igen, men dels också eftersom det efter 1,5 års sjukdom krävs en viss nystart i mitt hälsoliv

 

Jag måste erkänna en sak för er, jag har varit rädd för att berätta om vad som hänt. Jag har varit rädd att ni ska tycka att jag misslyckats. Jag själv tycker att jag har misslyckats -trots att folk omkring mig säger att jag inte kan se det så. 

Varför skulle jag ha misslyckats? Jo eftersom jag tappade all vikt från 130 kilo och gick ned till 50 kilo och sa att jag visste att jag skulle klara att behålla vikten mellan 50-60 kilo (baserat på att jag gjort en livsstilsförändring, inte en diet som då vid målvikt var slut) men sedan har gått upp en del igen i alla fall. Jag behöll min vikt på jämn nivå väldigt länge. Mellan juni 2013- januari 2014 så vägde jag ca 50 kilo. Men sedan kom medicinerna in i bilden. Med medicinerna kom mitt förfall.

 

Jag blev väldigt sjuk 2013. Under slutet av sommaren var det helt klart att något stod väldigt fel till i min kropp. Jag kunde inte sova, jag var konstant orolig och nedstämd. Jag blev så enormt stressad av ingenting och helt plötsligt följdes det av panikångestattacker flera gånger om dagen. Jag sökte så klart läkarhjälp och blev i augusti skickad till psykoterapeut. Hon hade som mål att få i mig antidepressiva, akutmedicin för attacker, samt sömntabletter. Jag vägrade både tabletter och sjukskrivning. I september fick jag lov att gå med på att bli sjukskriven, men jag vägrade fortfarande äta medicinerna. De sa att jag gått in i väggen, fått en depression med ångestattacker. Det kändes fel för mig.

 

I januari 2014 så sa de att jag inte fick säga nej längre, jag var tvungen att ta emot behandling för att bli bättre. Det var med stort vemod och ett tungt hjärta som jag gick med på att ta medicinerna. Från den stunden brakade 'helvetet' loss i kroppen. 

Allt började med stora ödem (jag som redan hade det problemet) och jag kunde gå upp och ned hela 10 kilo på bara 7 dagar. Tomas kunde knappt tro att det var sant, än mindre jag. Men det värsta var att medicinerna faktiskt gjorde mig ännu sjukare än jag var innan. Jag fick ännu mer panikångest och gick från att ha mått dåligt men fungerat, till att bara må konstant dåligt. Jag orkade inte träna, jag orkade inte äta och detta resulterade i att jag först droppade till 45 kilo snabbt i januari, för att sedan snabbt börja öka i vikt.

 

Mitt liv just då bestod i princip av att: bita ihop på morgonen så barnen inte skulle märka nåt, lämna dem i skolan och på dagis och spela så normal jag kunde. Efter det var det som ett förfall under dagen. Jag bara grät, låg i sängen, hade ångest, fick panikångestattacker och jag orkade abslut ingenting. Sedan bet jag ihop allt jag bara klarade för att hämta barnen och hålla mig vaken med dem och Tomas, fram tills mellan 19 och 20 då jag totalt utmattad kraschade i orolig sömn. Efter att barnen gått i säng kunde jag också hinna få ett par attacker innan jag tillslut somnade.

 

Under den här perioden åt jag inget eller vad som helst. Jag var så utmattad att jag inte orkade laga mat vilket oftast resulterade i sämre snabbmat som Tomas fick köpa med sig hem efter jobbet (han kom hem mellan 17-18 beroende på vart han arbetade den dagen). Redan sista april hade jag gått från 50 kilo i januari, till (och det här är första gången jag öpPet berättar detta) 80 kilo. Men det fanns ingen ork för att försöka förändra läget. Jag satsade all min ork på att försöka stå still i vikt istället.

 

I maj så hittade en läkare äntligen vad som faktiskt var fel på mig. Min hjärna (hypofysen) var svullen och jag producerade inget östrogen. Jag fica veta att biverkningarna på den hormonrubbning och svullnad jag hade var depression, ångest, panikångest, sömnsvårigheter m.m. jag fick genast mediciner för att bli frisk från den faktiska sjukdomen, men det förändrade tyvärr inte läget för biverkningarna. Däremot stod det klart att de antidepressiva jag gick på var helt fel för mig och faktiskt fick mig att må sämre än jag skulle gjort utan dem. I juli fick jag byta medicin. Jag blev bättre än innan och kunde plötsligt fungera igen. Depressionsdelen blev bättre men panikångesten var kvar.

 

Nu orkade jag mer igen. Jag började på ett program på arbetsförmedlingen för att hitta en arbetsträning (då jag varit sjukskriven så länge) samt orkade vara mamma och fru igen. Det var också då jag försökte gå ned i vikt samt försökte börja blogga igen, förra året. Att gå ned i vikt visade sig dock inte lika lätt som innan. Trots att jag gjorde som jag gjort när jag gick ned allt så mådde jag ändå så pass dåligt att jag fick ständiga bakslag, samt att den nya medicinen inte alls ville låta mig tappa. Jag bestämde mig för att ställa mig på vågen igen i november och blev bestört, jag vägde hela 93 kilo. Jag som samma år vägt 50 kilo. Redan i april så kände jag mig som ett stort misslyckande och vågade inte vara ute bland folk de korta stunder jag orkade. Detta gjorde knappast saken bättre. Men jag bestämde mig att det ficke vara nog nu. Jag hade varit sjuk i 1,5 år och det räckte gott och väl. Det fick -får lov att vara nog.

 

Den 1a januari 2015 så startade jag om. Sedan dess har jag försökt sluta med den antidepressiva medicinen och har helt slutat med all form av sömnmedel. Jag kan inte somna på natten just nu, men jag hoppas att det ska gå över snart. Jag mår väldigt dippade just nu eftersom jag laborerar med medicinen men hoppas få må bättre och bättre.