När poletten trillar ned kan det vara en magisk känsla.

Nu ska jag säga nåt som säkert kommer låta underligt i mångas öron, men jag har inte kunnat greppa den viktiminskning jag gjort nu, till skillnad från den jag gjorde senast. Jag vet att de flesta säger att de har svårt att hänga med när de gått ned mycket i vikt och speciellt om det gått fort. Många som opererat sig till exempel (jag har inte gjort det) får ofta en radikal och snabb viktminskning, då kroppen jobbar med dem medan de kämpar för att gå ned. De -och övriga som går ned snabbt, säger ofta att det är svårt att stå i affären och vara till exempel en storlek Medium, då man instinktivt tittar åt stora storlekar. Jag tror på detta fenomenet, men senast var jag inte med om det själv. Konstigt kanske, ja, men jag mätte mig så stadigt, provade kläder i mindre storlekar och var medveten om min storlek. Jag fotade mig var 5e kilo jag gått ned för att kunna jämföra och jag mätte mig en gång i månaden, samt vägde mig en gång i veckan.

 

Som ni vet så blev jag sjuk efter att jag varit tunn och hållit vikten i ett år (ni kan läsa om det i tidigare inlägg så jag skriver inte om det nu) och under sjukdomsperioden, dels på grund av mediciner men mestadels på att sjukdomen och medicinen gav brist i kroppslig självkontroll (kort sagt åt jag i princip vad som helst utan att tänka. Till en början spelade det ingen roll, men efter att jag gått upp från 50-60 kilo så borde jag försökt att stanna till . Men jag mådde helt enkelt för dåligt för att orka bry mig om det). Jag blev kort sagt frisk i höstas men då var vikten redan pikad mot 95 kilo och jag kände mig som världens sämsta människa och världen sämsta förebild. Jag drog mig undan från allt vad heter allmänhet. Jag la ned min blogg i princip helt. Jag hade gjort flera försök att gå ned i vikt igen men orkade bara nåt kilo och vid 88 gav jag alltid upp igen och kände att jag var för värdelös för att försöka. Jag trodde helt ärligt på att jag var så dålig att det skulle aldrig gå igen.

Sakteliga började jag förstå, genom många av mina följare här i bloggen och på facebook (de flesta som följer mig här är också vänner och -eller följare på facebook) att det handlade inte längre om att ni fanns kvar "hos mig" för att ni ser mig som en förebild, det handlade om att ni tyckte om mig som människa. Det gav mig en inre glöd och jag bestämde mig att från och med 1a januari så skulle jag vända igen och ta tag i vikten och hitta tillbaka till mig själv. Då vägde jag 95 kilo.

 

Jag har valt att ta det oerhört långsamt. Ibland har jag slarvat oerhört och ätit bara skräp i en vecka hit och en vecka dit. Men skillnaden är att jag ätit på ett annat vis och med medvetenhet. Jag arbetar hela tiden med min insida nu också. För måendet ligger inte i vikten eller det yttre. Allt sitter i huvuet och i hjärtat -själen. Det är därt inne vi kan förändra och utveckla hur vi mår och tillslut ta fram allt det fina vi är värda. Senast handlade det om utsida. Nu handlar det om balans.

 

Jag har gått ned 17 kilo nu, vilket betyder att jag väger 78 kilo. Jag är inte längre tjock, utan istället lite runt och mullig. Jag har äntligen börjat tycka om hur jag ser ut. Det finns vissa dagar då det känns som om jag hatar mina armar och mina ben, där huden sitter och gör att jag ser skev ut (i mina ögon) men jag lyckas ta mig ur känslan och ger inte upp. Det är också därför jag kommit tillbaka så mycket.

Jag tänker försöka att uppdatera bloggen varje dag igen. Nu nu har jag nämligen efter mycket grunnande bestämt mig för att det inte bara är min viktgrupp (heter "viktgruppen") på facebook som jag vill vara aktiv i. Jag har också uppdaterat om vikten (sparsamt) på min vanliga facebook, på instagram och nu är det dags för bloggen att få sig en reopening.

 

Ikväll kommer det en kille hit för att titta på vårt kök (vi har köpt vår lägenhet och ska renovera) men hinner jag efter det så ska jag ge er en bildkavalkad.

 

NU KÖR VI!

 

Det är sommar och semester för många i vårt avlånga land. De flesta barnen har en månad kvar av sitt sommarlov och många är mitt i sin semester, så även vi vår familj. De senaste dagarna har varit fulla med allt man vill hinna med (och har möjlighet till) under semestern. Vädret har varit begränsat så för mig har det varit ganska mycket städning på agendan. Städning som alltid skall göras men som nu görs med extra glädje då vi ombildat våra hyresrätter och om en månad är del i bostadsmarknaden. Att slå oss tillbaka till det var något vi endast vågat drömma om. För att förtydliga så ägde jag och Tomas hus för några år sedan, det var då man fortfarande fick låna till hela beloppet, men som nygifta och nyblivna föräldrar så valde vi efter 1,5 år att sälja huset och hyra lägenhet -tills vi skulle ha det stabild med ekonomi. Men då förändrades spelreglerna och 300.000 är inte något vi kunnat trolla fram. Så sedan 2007 har vi hyrt -och drömt. Nu förändras det.

Men nu blev det ett alldeles mycket längre intro till det här inlägget än jag tänlt mig, så moving on.

 

Som jag skrev för några dagar sedan så har jag alltså tänk att jag ska väcka bloggen igen. Det har varit svåt att hålla den igång då jag var sjuk och även om jag gjort flera försök så har det tyvärr aldrig riktigt lyckats. Jag tror de flesta av er som följer mig vet hur det ligger till med allt, men för de som kommer till nu så kommer här historiens kortaste briefing;

 

Jag vägde 130 kilo och bestämde mig för att gå ned i vikt igen. Jag följde ingen diet och gjorde ingen operation. Jag gick inte heller på gym eller hade någon pt. Jag satsade på "sunt förnuft" och "leva så som jag vill leva resten av mitt liv". Jag åt all sorts mat, inga förbud mot något men jag tänkte efter vad jag åt och gjorde vissa val, som till exempel att inte äta massa festa såser till maten. Godis åt jag i normal/lagom/måttlig mängd max en dag i veckan. Vad gäller träning var det powerwalks eller crosstrainer hemma.

På 11 månader gick jag ned till mitt mål på 60 kilo. Sedan valde jag att gå ned 10 kilo till och slutade alltså på 50 kilo. Jag höll vikten i ett år och sedan fick jag en hormonrubbning som gjorde att hjärnan svullnade upp och jag slutade producera östrogen. Detta gav mig massa ytterligare symtom och jag fick äta en mängd olika mediciner. I ca 1,5 år så var jag väldigt sjuk. Av de ca 85 kilon jag gått ned så gick jag upp 40 av dem. 

 

1 januari i år så bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag vägde då 95 kilo och jag ville inte gå upp ett gram till. Jag gick ned till ca 88 kilo där jag låg och höll vikten i några månader och sedan när jag slutat med alla mediciner i våras så ville jag ta tag i ytterligare en etapp och gick ned ca 8 kilo till. Så nu ligger jag still på ca 80 kilo. Den största anledningen till att jag ligger still iställt för att klämma i och "bara gå ned" är för att det är mentalt så mycket svårare den här gången. Tyvärr är det svårt att förklara varför, men jag skall göra mitt bästa i kommande inlägg.

 

Men nu är min resa igång igen och det finns mycket som skall bearbetas på vägen. Jag hoppas innerligt att ni vill följa med på min resa, då vägen inte blir så enslig att vandra. Dessutom hoppas jag att jag åter igen skall kunna hjälpa andra att bearbeta sina egna känslor och svårigheter och se att det finns en andra sida av tunneln.

 

Med kärlek!