Idag är det ingen vanlig dag! Nej det är minsann vår Marcus 10-årsdag! Vår äldsta son fyller dubbla siffror för första gången och vi tar ett kliv upp bland åldrarna på barnen. Marcus är inte längre ett litet barn, han börjar bli ett stort barn. Oj så tiden flyger och vilka härliga år det har varit. Nu ser jag med spänning fram emot alla kommande år där barnen skall växa sig till unga män, vilka de kommer att träffa, vad de kommer tycka om och vilja göra med sina liv.  Jag hoppas innerligt att jag och Tomas är de bra förebilder de behöver för att göra bra val i framtiden.

 

 

När man fyller år så blir det kalas (i alla fall i vår familj) och Idag var så klart inget undantag. Släkten kom hit och vi bjöd på tårta, kakor och massvis med kärlek och glädje. Jag som behöver glutenfritt gottade mig med chokladpudding och lite senare i soffan blev det en monster och "after eight" samt ett avsnitt av The Big bang theory (som ni vid det här laget alldeles säkert förstått att vi älskar).

 

 

I övrigt har det varit en helt vanlig dag där jag började dagen  med att vara på jobbet och efter att gästerna gått så stod jag en liten stund på  crosstrainern innan vi slappnade av i soffan. Hade det inte varit för att stackars Marcus varit hos doktorn och fått konstaterat öroninflammation och antibiotika på det (han vaknade natten till igår med ont i örat men Tomas glömde tydligen bort det i nattförvirringen, vilket gjorde att jag inte visste nåt och alltså skickade Marcus till skolan som vanligt igår. Men han gick hem från skolan med ont i örat och på kvällen började det rinna vätska/kladd ur örat och han fick mer ont. Så idag blev det läkaren och tur var ju det eftersom det faktiskt var inflammation. På kvällen kom också febern. Jätteroligt att fira sin 10-årsdag så...) så hade det varit en alldeles perfekt dag.

 

Imorgon försvinner jag iväg på lite utbildning och seminarier för helgen, så hör jag inte av mig innan söndag eller måndag kväll se vet ni varför.

Det finns många fördelar med att arbeta utomhus och på förskola. Dels är man aktiv den större delen av dagen men man har också chansen att få så mycket som möjligt av det dagsljus vi får under vintertiden. När jag inte arbetade på förskola så var jag ju inne den mesta tiden jag arbetade och jag hatade att åka till kontoret den mörka morgonen och åka därifrån på den mörka eftermiddagen. Allt dagsljus gör att man blir mer lugn och avslappnad tycker jag.

 

 

Att bero på avslappnad så tog jag vilodag från min träning idag. Egentligen borde jag kanske ha passat på då morgondagen till 99% går bort eftersom vi ska ha gäster på kvällen och åtminstone lördagen och fram tills söndag kväll är det också upptaget då jag ska iväg på "utbildning". Men jag kände att kroppen behövde en vilodag och jag är faktiskt helt okay med det. Träning skall kännas som glädje, inte tvång. Dessutom har jag nu fått in rutinen på träning igen, vilket var mitt mål (eftersom jag varit lat mest hela våren, sommaren och fram tills nu) vilket innebär att jag inte kommer att fortsätta hoppa över den vareviga dag.

 

Imorgon blir det troligtvis världens mysigaste fredag. För imorgon FYLLER MARCUS 10 ÅR! Vår äldsta son blir två siffror stor för första gången och går från lillkille till storkille. Så imorgon kväll blir det myskalas 

 

 

Det är så skönt att ha kommit igång med träningen nu äntligen. Jag har varit noggrann med att få det att bli rutin nu eftersom jag planerar att fortsätta med det 2-3 gånger i veckan. Det är att komma igång efter mitt långa träningsstopp, som var den stora utmaningen. Men jag tränar också annorlunda nu från när jag gjorde min stora viktminskning. Ni som följt mig sedan dess minns kanske att jag alltid stod minst en timme vid varje pass? Nu står jag helt enkelt så länge jag känner för och sen kliver jag av. Idag var det 37 minuter.

 

I övrigt är det lite mycket just nu med renovering, kommande kalas och en helg borta på kurs tillsammans med Tomas. Jag önskar lätt att dygnet magiskt kunde få några timmar till. Nu ska jag i alla fall samla lite nu kraft i en god natts sömn så man kan vara utvilad imorgon bitti klockan 6

 

 

 

Jag hann aldrig skriva igår för det var så väldigt fullt upp här hemma. Vi hade hyrt släp som vi fyllde och åkte med till tippen. Därefter var det några timmars fixande, möblerade och grejade här hemma tills vi trötta stupade i sängen runt 22. Jag hann förstås med ett crosspass framför The Big bang theory, vilket jag och Tomas avslutade kvällen med och att ha kommit igång med träningen känns bra i hela kroppen. Det dröjer inte länge innan man blir glad av allt seratonin från återkommande träning. Men jag vill tillägga att jag faktiskt tar det väldigt lugnt då jag absolut inte vill att det ska gå varken för fort eller för långt.

 

Idag har det varit både en bra och en tung dag. Min älskade barndomsväns far (vår granne hela livet tills jag flyttade hemifrån) gick bort för ett par veckor sedan och idag var det dags för hans minnesstund. Jag sjöng två stycken sånger och det var svårt att hålla sig från tårarna. Jag älskar som bekant att sjunga och gör det väldigt ofta i olika sammanhang som fester, dop, bröllop, begravningar och annat. Men alla begravningar är jobbiga att göra, även om jag inte känner personen som har gått bort. När jag dessutom både känner personen och det är någon kär till mig så blir det så klart extra jobbigt att utföra det. Samtidigt är det alltid en ära att bli ombedd.

 

Något roligt idag är min lillasysters supertuffa hörlurar. Jag blev tvungen att prova dem och skulle inte backa för att skaffa mig ett par själv. De skulle vara lite tuffa att ha på sig när man är ute på powerwalk om inte annat. Eller när som helst för den delen. Jenni är grym på att hitta sådana häftiga saker.

Lördagskväll framför The Big Bang Theory, tillsammans med Tomas, det bli bättre? Kanske om jag räknar in att jag hunnit träna idag också, vilket gör att jag känner mig extra nöjd så här på kvällen. Som också gör att jag jag med gott samvete kunde äta mina två rader av Marabou salta mandlar samt njuta av inte bara en, utan två av världens godaste vinterkaffe, nämligen Starbucks White chocolate mocha.

 

Idag har det varit en dag med behagligt mycket att göra. Dels har jag varit iväg och provat lite kläder. Jag skulle ju prova de där jeansen som jag pratade om igår. Jag kollade extra idag och modellen heter Alice, är straight legs och normal waist. Tyvärr var storlek 36 för stora och de hade inga mindre. Men F.Y.I så kan man inte jämföra dessa i storlek 36 med ett par motsvarande som inte har strechmaterial, för ett par "normala" i den storleken skulle jag inte få på mig på grund av mina ben. Däremot grävde jag fram mina favoritjeans som jag köpte i november-december 2012, som är i storlek 27 I midjan och 32 på längden. Jag trodde inte det fanns någon som helst chans att jag skulle få på mig dem, men det fick jag. Needless to say så blev jag så klart överlycklig. Jag måste gå ned några kilon till för att de ska sitta bra dock, så ännu kan jag inte använda dem. Mina ben är ert stort problem tyvärr. Men att jag fick dem på mig (midjan är inga problem) kändes fantastiskt.

 

Senare tog jag och Oliver en tur till Rusta för att se om det fanns några roliga julklappar där. Jag kom i alla fall hem med några saker inför jul och det är också underbart roligt eftersom julen är min absoluta favorittid på året, om man bortser från kylan.

 

Jag passade också på att tona håret så jag fick tillbaka det till den mörka färg jag är van att ha. Mitt naturliga hår är mörkbrunt men eftersom jag fick för mig att testa att bli blondin (no-no) i våras så hade det ljusa börjat komma fram under det mörka och gav det en matt och trist lyster. Ny är det mörkt och bra igen.

God fredagskväll allihop. Jag hoppas att ni har haft en bra fredag, har och kommer fortsätta att ha en bra fredagskväll.

Själv har dagen gått och jag har samlat mig ett större perspektiv än innan. Jag kände att det är inte hållbart varken att jag går runt och är ledsen över nåt jag inte kan styra över eller är orolig för hur det kommer att bli för den delen. Jag får helt enkelt förlita mig på att om jag fortsätter att göra som jag gör samt att jag lägger till träning igen, så kommer jag att kunna få tillbaka den kropp jag vill ha. Förhoppningsvis dessutom med lite mer form än senast. Sen ska jag inte låtsas som att jag plötsligt är nöjd med mina ben, för det vore en lögn. Men jag förstår ändå att läget är som det är och med tålamod blir nog även de bättre.

 

Ikväll passade jag på att göra nåt roligt och det var att gå ut till butik och prova jeans. Jeans äe ju lite det jag verkligen vill kunna använda nu. Vad gäller storlekar äe det lite narig för mig nu eftersom benen inte är i "linje" med resten av kroppen. Så på de flesta modeller är det just nu så att de som passar i låren är alldeles för långa samt för stora i midjan. Men jag hittade ett par på kappahl som hette short legs, high waist har jag för mig och om jag inte minns fel var de raka i benen. De var inte slimlegs men de var heller inte lösa. Jag gillade inte att de hade så pass hög midja sol de hade men I övrigt så satt de jättebra. Det var nytt för mig att hitta jeans som passade både i benen och I midjan. Det bästa var att de var i storlek 36 också och det är för mig i alla fall en indikation på att jag kanske inte är så stor egentligen utan att jag luras att tro jag är större, på grund av mina ben. Mina leggings är trots allt också i storlek smal. Hursomhelst så la jag undan ett par av de där jeansen så om jag går tillbaka igen imorgon så ska jag försöka ta ett kort och visa er. Idag var jag på tok för stressad för de stängde 2 minuter efter jag kom ut ur butiken. Men bild på en söt tröja kom jag i alla fall ihåg så den ska jag visa här

Hej allihop. Igår hade jag ingen ork att uppdatera på kvällen, för jag hade sådan enorm huvudvärk. Efter att ha jobbat, hämtat barnen, lagat mat och sedan vara på möte med vår bostadsrättförening så var orken helt slut. Jag nämnde ju dagen innan att jag hoppades orka träna men jag kom hem klockan 20 igen och med den huvudvärken försökte jag ta det lugnt i soffan istället. Men jag är inte nöjd över det beslutet och strax ska jag berätta varför.

 

Jag har haft en i allmänhet jobbig vecka. Dels är det för att jag börjat arbeta och det har gjort att smärtan efter operationen intesifierats enormt. Min läkare har inte varit på plats så jag har inte kunnat få hjälp med smärtan, men idag på morgonen gick jag till en annan läkare så nu hoppas jag få det lite lugnt i ett par dagar och sen hoppas jag att kroppen ska börja vänja sig och alltså inte ge mig så ot. Det negativa är ju just orden jag har från läkaren inne på mottagningen jag träffade efter operationen, som sa att jag troligtvis kommer ha väldigt ont i åtminstone ett halvår. Men det väljer jag att inte låtsas om. Strax ska jag till jobbet och eftersom jag jobbar sent så hoppas jag att morgonen hos läkaren skall göra att det i alla fall blir lite lättning.

 

Dels så hade jag ett bråk med en familjemedlem i måndags (inte min make utan en av mina föräldrar). Det var mentalt väldigt jobbigt och även om vi i efterhand kanske inser att det nog varit missförstånd med i bilden så har jag haft några jobbiga dagar med det.

 

Men så är det vad som jag anser är det tyngsta av de jobbiga sakerna. Ni vet att jag alltid är noga med att säga att man absolut inte skall jämföra sig själv med andra som viktminskar och hur andras kroppar ser ut, eftersom viktminskning och hur kroppar går ned och formas är högst individuellt? Ja tydligen ska man inte jämföra sig själv med just sig själv heller. 

Jag har på sista tiden läst igenom den här bloggen för att se hur jag skrivit, tänkt och grejat under den stora viktminskningen 2012. So far var allt bra, men så kom jag till november 2012. Av någon lustig anledning så vägde jag ungefär samma då som nu i samma tid och så kom det sig till att jag fick upp lite mått och bilder från SAMMA vikt som jag är på nu. Så jag gjorde det förbjudna och började jämföra. Vad tror ni jag ser? Jo att jag var MINDRE i kroppen då än jag är nu på samma vikt. Mina ben var smalare. Min omkrets kring benen, alltså om man lägger måttbandet under rumpan och mäter kring båda låren samtidigt och tittar vad det blir är 6-7 cm mindre. 6-7 centimeter!

Samma sak med armarna. De är förvisso svåra att måtta och där var det bara någon centimeter som skiljde men när jag håller armen som på det fotot så syns det klart och tydligt att armen då var mindre. Sen att magen är kanon nu men inte då det var ju eftersom jag ännu inte gjort bukplastiken då. Självklart har detta resulterat i att jag känner mig väldigt ledsen över att det är så trots att jag vet att det är en larvig tanke. Trots allt har jag gått ned 30 kilo eller kanske till och med 32 kilo (om jag räknar 97 kg som Anna sa att hon minns att jag vägde som mest) och det sedan i april. Men eftersom också det är stor skillnad från senast så har jag svårt att känna mig nöjd med det resultatet jag fått än så länge och jag är helt klart orolig att min kropp inte kommer att vara fin sen och att jag kommer behöva hålla på längre än jag lite löst räknat att jag skulle bli tvungen till för att nå de planerade 55 kilona.

 

Men allt återstår att se. Tomas säger att det kommer att komma, jag får lita på att han har rätt. Kantat med av att ta mig med ändan ur vagnen och ställa mig på min crostrainer once in a while

 

 

Hej hej, jag hoppas ni alla har en härlig onsdag, eller lilllördag om man så önskar. Hur gör ni med just det? Ser ni onsdagar som lilllördag eller är det bara en av alla dagar i veckan? Själva så räknar vi i alla fall hemma hos oss, onsdag som en vanlig dag mitt i veckan. Det betyder att vi inte äter nåt extra gott eller dricker alkohol. Nu dricker vi i princip aldrig alkohol ändå. Alkohol är bra att hålla sig undan ifrån över lag och då menar jag inte att vara nykterist för det är inte jag. Jag kan njuta av ett glas vin eller någon drink ibland. Men jag skulle tro att genomsnittsintaget av alkohol för just mig är ca två gånger om året. 

Men det är extra bra att hålla sig ifrån alkohol då man vill tänka på vikten. De flesta är medvetna om att alkohol innehåller hyfsat mycket kalorier men inte alla är medvetna om hur mycket det egentligen rör sig om och inte heller vad som faktiskt händer i kroppen medan alkoholen är där (förutom naturligtvis allt det uppenbara) eller hur länge i efterhand det påverkar kroppen. Vet ni till exempel att om ni dricker och blir onyktra på helgen så kan det hämma viktminskningen i flera dagar sedan trots att alkoholen lämnat kroppen? Värt att tänka på innan man väljer att festa loss.

 

Angående viktminskning är jag ganska säker på att jag står still-still-still just nu. Jag ska inte väga mig förrän den sista november men det känns som jag är svullen i hela kroppen, ja nästan som att jag har gått upp i vikt. Jag har inte vägt eller mätt mig så jag kan inte veta, men ibland har man en känsla bara. Vet ni hur jag menar? 

Jag har försökt känna efter på kläderna men jag har svårt att avgöra om jag känner någon skillnad. Nu har jag förhoppningsvis inte gått upp något och eftersom jag skött kosten bra så vore det konstigt om jag gjort det. Bara fortsätta att ligga i och hoppas att såväl känslan som den eventuella platån ger med sig.

 

Däremot har jag inte orkat träna nåt idag heller. Nu är det ju så att jag under den här viktminskningen faktisk inte har tränat så som jag gjorde senast. När jag gick ned från 130-50 kilo så stod jag på crosstrainern eller gick powerwalk vaken dag varav de gånger på crosstrainern var åtminstone en timme och powerwalksen låg runt 1,5 timmar. Nu har jag inte tränat något alls egentligen. Någon gång precis i början, ett par gånger mitt i och sen nu tre gånger under helgen och i måndags. Så jag ska väl inte egentligen lägga upp det som att jag hoppat över träningen, så mycket som att erkänna att jag inte riktigt kommit igång än. Om det beror på att jag faktiskt varit hängig igår och idag eller för att jag tydligen inte fått ändan ur vagnen det kan jag inte svara på. Dock har jag larvigt ont i huvudet nu samt känningar i halsen, så oavsett anledning är det kanske lika bra att jag faktiskt hoppat över träningen.

 

Nåt jag inte hoppat över är att svara på era kommentarer. Jag satte mig igår och gick igenom dem alla och idag körde jag de som kommit in sedan igår. Jag hoppas att jag inte missat någon av er men känner ni att ni sagt eller frågat nåt som jag inte svarat på så kommentera gärna igen

 

 

Här är en helt slut jag igen. Tyvärr inte helt nöjd med min insats idag vad gäller varken motion i vardagen (ca 13600 steg i nuläget) eller träning. Träningen i synnerhet är jag inte nöjd med eftersom den idag är exakt noll. Men jag ska erkänna att jag inte alls orkade. Jag har fått mer ont i operationsområdet sedan jag började jobba och träna igen och eftersom jag tränat 3 dagar i rad nu, trots att gårdagen slutade på endast ett 45 minuterspass, så fick det lov att bli vilodag idag.

 

Efter middagen idag, vilket jag inte heller orkade lägga energi på så det blev en Micromat för mig medan övriga familjen åt hemgjord kebab med pomfritt, så ville jag bara krypa ned i sängen. Men då fick jag ett samtal från min kompis och hon undrade om jag kunde skjutsa henne och hennes dotter till akuten. Självklart ville jag ju ställa upp på det så sängen fick vänta.

 

Nu är det i alla fall dags att krypa ned under täcket för att samla energi. Jag har behövt jobba över både måndag och tisdag då vi är underbemannade på jobbet. Saken görs inte enklare av att min arbetsdag imorgon inte heller kommer få sluta enligt schema, utan 1,5 timmer senare då vi ska ha konferens. Men det är bara att hoppas på att jag vaknar med lite mindre smärta och lite mer energi. Jag skulle gärna ta en dejt med min crosstrainer imorgon kväll nämligen.

 

 

Hej allihop, det är en mycket trött och slut Linda som checkar in idag. Drt var tungt att börja jobba redan nu. Smärtan blev tråkigt stark ett tag och tyvärr blev jag också tvungen att jobba över en timme. Det var tråkigt i och med att jag egentligen skulle sluta en halvtimme tidigare idag då jag fick börja en halvtimme tidigare på morgonen. Exakt samma sak kommer tyvärr också att hända imorgon. Men jag ska inte klaga, jag är väldigt tacksam över mitt arbete, min arbetsplats och mina fina medarbetare och en bra chef. Men jag är lite slut just nu, det kan jag inte komma ifrån. Troligtvis kommer det nog snart att bli lättare dock.

 

Jag ville försöka mig på ett träningspass idag också och plockade fram min crosstrainer. Men efter 45 minuter fick jag ge upp. Kroppen orkade inte idag och det började göra för ont i magen. Jag får helt enkelt se hur jag hittat balans med träningen nu då jag också ska komma igång med all annan form av rörelse samtidigt. Jag vår vara nöjd med att jag gått ca 21400 steg idag istället  (inkluderat crosstrainern) och hoppas det blir bättre nästa gång.

 

Nu är det dags att krypa i säng och samla kraft för morgondagen. God natt allihop

 

Nu har jag krupit ned i sängen och ska lyckas somna. Jag är full av bubbel i magen, för imorgon ska jag tillbaka till jobbet och det äe. Första gången på en hel månad som jag ska dit. Jag har som bekant varit sjukskriven efter operationen jag gjorde den 15e oktober.

 

Två anledningar till att jag har små fjärilar i magen. Dels eftersom jag faktiskt inte varit där på en månad och det innebär att det kan gå åt två håll; antingen blir det bara underbart att komma dit och det blir sprudlande roligt. Eller så kan det bli utmattande jobbigt de första dagarna, för att jag ska komma igång igen.

Dels finns det en sak till som gör mig lite nervös och det är om de kommer se på mig att jag gått ned 6 kilo eller inte. Det har nämligen hänt en hel del med utseendet på min kropp den senaste månaden, för jag har inte bara tappat vikt sedan jag var där, min hud har jobbat ordentligt bra, så måttbandet var ju trevligt vid senaste mätningen.

Plus, det värsta av dem alla, jag har ju fortfarande ont. Kommer jag att orka?

 

Håll tummarna för mig snälla.

God natt

 

Nu har jag hunnit både träna i 75 minuter på min crosstrainer, samt skicka in ett filmklipp till Viktgruppen -original, medan jag stod där. Jag försökte att få in klippet även här, men det gick inte för blogg att ta emot formatet. Så antingen måste jag då ladda upp det på youtube och sedan länka det hit, eller så får jag se om det finns nåt annat vis att göra det på. Den saken får jag undersöka. Jag sa i alla fall i klippet att det är när man vill sluta träna som mest, precis när det börjar bränna i kroppen, som man ska ta i och fortsätta. Det betyder oftast att man är på väg upp till toppen där kroppen börjar spruta ut seratonin och så fort det kommer så släpper det tunga och kroppen fylls av glädje. Jag fylls av envisheten tillsammans med glädjen. Efteråt när benen är som spagetti, då är jag nöjd.

 

Jag har också svarat på lite kommentarer. Jag har tyvärr, som en del av er kanske märkt, inte haft möjlighet att vara på alla kommentarer som kommit in. Under det här året specillt så har jag halkat efter. Jag har svarat på kommentarer som jag känner har varit extremt viktiga så det inte skall spekuleras fel på något vis om olika situationer. Men nu så svarade jag på alla kommentarer jag fått på mina senaste inlägg och jag lovar er att jag skall göra mitt bästa att svara på så många kommentarer jag har möjlighet till.

Om jag får lov att önska så föredrar jag om ni kommenterar här i bloggen, framför att ni skickar det på mail eller via facebook. Anledningen till det är att jag inte alltid har möjlghet att svara er via mailen då det händer ganska ofta att mailen försvinner i mängden. På facebook kommer de flesta kommentarerna i pm och där händer det oftare att de försvinner i någon "övrigt" än att jag ser dem och är de många så hinner jag oftast inte med. Men skriver ni dem här under inläggen så är jag säker på att inte missa dem och skall som sagt försöka mitt bästa att hinna svara er alla eller så måmga som möjligt. Men självklart får ni själv välja om ni hellre vill via mail eller fb, bara ni vet varför det då kan hända att ni inte får svar.

 

Nu ska jag gå iväg och handla middag. Jag har absolut noll aning om vad jag vill äta idag. Mat är något ni frågar mycket om. En vanligt fråga är hur en vanlig matdag ser ut för mig. Jag erkänner att jag har så svårt att svara på det. Men ja det kan vara frukost i form av yoghurt/kräm/proteinpudding/frukt eller så. Lunch beror helt på om det är helg eller veckodag, om jag är hemma, på jobbet eller on the go. Det kan lika gärna bli en korv med bröd, som en skål gröt, gårdagens rester eller nåt snabbt i farten. Middag blir också olika. Ja kanske kött med sallad, keso, svamp, rödbetor och äppelmos? Eller risgrynsgröt eller kycklinggryta med ris..?

Jag äter helt vanlig mat. Jag äter i princip det jag känner för. Jag håller mig helt enkelt till att äta ca 1300 kalorier om dagen, ge och ta lite eftersom det är mycket höftande och eftersom jag oftast inte väger om saker jag tycker ser ut att vara lika som det en gång varit. Sen räknar jag inte alla dagar heller, utan ibland äter jag vad jag vill. Allt kan man ju inte räkna och man måste vara realist. Men sedan jag kom igång med att hålla en sånär koll på kalorierna så har jag hållit motivationen.

 

Men oj vilket långt inlägg mitt "snabbinlägg innan affären" blev. Tjoflöjt

 

God söndag allihop. Idag är det lika tråkigt väder ute som det är trist att det redan är söndag. Trist att det är söndag är eftersom jag är extra trött idag på grund av att jag kom i säng så sent igår. Men anledningen till att jag kom i säng sent var så fantastisk - Madonna, rebel heart på Tele 2 arena. Det kändes som once in a lifetime och definitivt en dream come true. När Madonna klämde i med en del av sina klassiska sånger så kokade arenan över av kärlek. Hon gjorde också ett fantastiskt tal rörande tragedin i Paris. Jag filmade det och det finns att se på min facebookvägg.

 

Idag blev det dessvärre inte den sovmorgon jag hade behövt, för lilla korven fyllde 7 år i fredags och idag kom släkten på kalas för att fira. Medan de andra mumsade tårta så körde jag en swebar för att förena nytta med nöje och gjorde det som ett alternativ till fika/lunch. Jag åt ändå så sen frukost så jag var inte i behov av nåt annat. Dessutom har jag planerat ett crosstrainerpass nu eftersom de sista gästerna precis gick och då är det inte så kul att ha massa fika eller mat i magen. Det får bli ett F.r.i.e.n.d.s-pass för mig idag och tre avsnitt vänner blir ett lagomt bra pass på crosstrainern. 

 

Innan min svåger och min syster gick så passade vi på att prata lite om det här med att träna magen. Hans problemområde är just magen vilket han naturligtvis tycker är jobbigt. Nu skulle de iväg på gymmet och det är ju så klart hur bra som helst om man vill jobba med kroppen, men jag påminde honom och säger det till er också, att glöm för all del inte all "träning" ni kan göra utan att träna. Jag hade till exempel ett halvtimmes "magpass" i arenan igår, medan jag satt ned och såg Madonna. Ta i och sug in magen allt ni kan, samtidigt som ni spänner magmusklerna. Håll så länge ni kan. Slappna av och upprepa så många gånger ni orkar eller vill. Om ni gör rätt så känns det ordentligt i magen. Det är alltså inte hålla in magen det gäller, utan att tänka att man drar in musklerna. Det räcker inte att bara spänna magen, för då arbetar musklerna "utåt". Suger ni in magen samtidigt som ni spänner musklerna så arbetar de "in mot kroppen". Förstår ni hur jag menar?

 

I was there and it was magical!

 

Äntligen har jag kunnat träna igen. Det gick inte helt smärtfritt skall erkännas, men jag körde på 75 minuter på crosstrainern framför Vänner i alla fall. Det här är mitt första träningspass på så länge att jag inte kan minnas. Jag har varit sugen på att komma igång igen men jag har behövt avvakta så operationssmärtan skulle kunn avta. Jag har gjort en operation som berör livmodern, ett typ av framfall och har således inte kunnat träna något alls den senaste månaden. Den 15e oktober gjorde jag operationen och tyvärr blev det en hel del otrevliga komplikationer efteråt. En av dem resulterade i att jag fick läggas in på sjukhuset igen för att få antibiotika intravenust. Men tack och lov verkar det värsta ha vänt och med det återvänder också jag till normala rutiner -som innebär jobb, träning, att kunna bäsa saker igen och förhoppningsvis att jag kommer ha mindre och mindre ont för var dag som går. Att läkaren sa till mig i förra veckan att jag troligtvis kommer ha ont i ett halvår till ungefär, det låtsas jag som att jag inte hörde.

 

Det var i alla fall oerhört skönt att slabba på ett pass på crosstrainern, för trots att jag gått ned bra och stadigt i vikt sedan i spril, så skadar det ju definitivt inte att träna. Jag hade fått för mig att min högsta vikt efter sjukdomen var 95 kilo, men min barndomsvän Anna påminde mig om att det var 97 kilo. Inte för att jag vet om jag förnekart det med skämskudde eller om jag faktiskt glömt av det helt, men jag har sgt 95. Det är egentligen oviktig, men vi säger 97 då. Jag är bara glad över att jag aldrig kom upp i 100 och därav kunde klappa mig själv på axeln för att jag klarade det jag sa där i juni 2012 "aldrig mer tresiffrigt på vågen". Idag vägde jag 64,5 och det kollade jag trots att det är lördag, eftersom jag visste att jag skulle blogga. Så minus 32,5 kilo då i år, med krutstarten 95 kilo i april. Mitt sikte är inställt på 55 kilo den här gången för i efterhand har jag känt lite att 50 kilo var lite väl lågt eftersom jag hela tiden var tvungen att tänka till för att hålla vikten. Hade jag tillhört en av de människor som tävlar i vikt så absolut. Men eftersom jag inte gör det så orkar jag inte tänka så jämt-jämt.

Mitt sikte är inställt att jag ska nå 55 kilo till 1 mars, vilket ger mig resten av november samt 3 hela månader till att gå ned de sista (planerade) 10 kilona. Den här gången har jag också en annan stor skillnad från senast och det är att jag tänkte satsa på att bygga mer muskler. Det betyder att så småningom så kanske jag kommer välja att öka i vikt igen. Den gången kommer det dock bero på att jag får lite msukler, inte på att jag äter galet.

 

Nog om det, nu ska jag snart ladda upp för THE NIGHT. JAg har något alldeles underbart inplanerat och imorgon ska jag berätta vad det var.

 

Nu lite bilder

 

 

 

Hej! Nu har äntligen smärtorna efter operationen börjat ge med sig och jag har kommit på banan. Nu ska jag börja blogga på allvar igen. Jag har tittat igenom min blogg och läser de inlägg jag skrev varje dag under tiden juni 2012- december 2013 och blir glad över hur aktiv och igång jag var. Det har jag förvisso varit i år också, men den stora skillnaden är att jag koncentrerat mig på att lägga info och uppdateringarna på facebook. Dels in min egen grupp "Viktgruppen-original" som jag startade för ett par år sedan, men även i andra liknande grupper och på min egen profil. Bloggen har blivit så pass lidande att inläggen glesat ut på tok för mycket. Jag tycker själv att det är oerhört tråkigt och därför tänkte jag göra slag i det jag redan sagt några gånger att jag vill göra, alltså starta upp bloggen. Men nu tänker jag starta den på samma villkor som det var från början. En blogg som är tänkt att uppdateras minst en gång om dagen.

 

Det finns en hel del nya följare hom kommit hit, sen finns det andra som fölt mig på facebook och som inte har vetat om att min blogg funnits. Därför kommer jag göra en kort sammanfattning här om vem jag är. Först och främst rekommenderar jag er att läsa det HÄR inlägget så får ni veta vem jag är från början och hur det gick när jag gick upp till 130 kilo. Bloggen startade jag i juni 2012 då jag gått ned 30 kilo av de 130 och sedan följde bloggen hela min resa ned till 50 kilo. En resa som jag gjorde utan att göra någon viktoperation eller följa någon diet.

 

När jag var som mest aktiv med allt under 2013 så var det en hel del media med i bilden. Jag var med i tidningar, radio, tv och även på Aftonbladet och Expressens löp. Det finns de som kommer till min blogg och säger att de känner igen mig, kanske är det därifrån? Sedan den tiden är det fortfarande väldigt många som kommenterar till mig. Både i bloggen, men även via mail och på facebook. Jag försäkrar att jag gör mitt bästa för att svara er så gott jag kan. Tyvärr är en del av de frågor som kommer in efter detta av ett förvirrat slag -misslyckades jag? För jag har ju gått upp i vikt igen? eller?  Jag berättar om det här, lite kort nedan. Sedan hoppas jag slippa berätta om det igen och att bara kunna lämna det bakom mig en gång för alla.

 

Under hösten 2013 så blev jag väldigt sjuk. Hjärnan svullnade upp (hypofysen) och skapade en extrem obalans i kroppen. Exakt varför det hände kan läkaren inte svara på. Det finns spekulationer bland somliga att det berodde på min viktminskning men samtidigt har faktiskt läkaren sagt att så verkar inte fallet vara. För det är sant att jag gick ned snabbt och till ganska låg vikt när jag vägde som minst (men jag låg hela tiden på normalviktig i BMI. Jag är bara 158 lång så de 47-50 kg jag vägde var okay) men sjukdomen slog till, trots att det tog några månader innan det märktes nämnvärt, redan i februari 2013 och då vägde jag 10 kilo mer än min lägstavikt och låg på helt normal fettprocent och liknande i kroppen (58 kilo vägde jag då). Natuligtvis kan det ha berott på att jag gick ned snabbt i vikt, men det är som sagt inte fastställt.

Hur om haver så blev jag väldigt sjuk under senhösten 2013, men eftersom den faktiskta sjukdomen inte hittades förrän under maj 2014 (!) så hann jag få en hel del hemska biverkningar, så som en fruktansvärd depression samt extrem ångest och omänskligt mycket panikångest när det var som värst. Tack och lov hittade en läkare sjukdomen och när den var färdigbehandlad (de trodde till och med att jag hade cancer i huvudet ett tag) så vände allting och jag blev under hösten 2014 gradvis friskare och till årsskiftet 2014/2015 så var jag helt återställd. Sedan dess har jag arbetat som vanligt och försökt ta tag i min vikt.

 

Så nu är 2015 snart slut också och då undrar ni säkery varför jag tagit sådan tid på mig att komma igång med bloggen igen, speciellt som jag sagt några gånger under året att jag planerat det? Ja sanningen är den att jag har skämts så mycket. Skämts över hur sjuk jag var. Jag skämdes över att jag gick upp i vikt när jag var sjuk och var rädd att ni alla skulle se mig som en misslyckad person som ljugit om mina mentala framgångar (innan jag blev sjuk, anmärkes) eller att jag totalt misslyckats som sa tidigare att jag var en fighter ut i fingerspetsarna och att jag aldrig någonsin skulle ge upp. Men jag har jobbat med min vikt och med mitt inre så mycket i år att jag nu vet att det inte är så. Jag hade extrem otur som blev sjuk. Jag hade en väldig tur som blev frisk och jag är STARK som har tagit tag i mig själv. Orden jag sa 2012, att jag aldrig skulle misslyckas, de är sanna och jag tycker att jag bevisat det en gång för alla (för mig själv syftar jag så klart på). Hur jag visat det? Jo för jag gör et igen. Jag har inte så långt kvar till mål. Jag började försöka ta tag i vikten redan från nyår, men det tog ett par månader att kicka i, det skall erkännas. Jag startade på 97 kilo och i april bestämde jag mig att det var dags en gång för alla. Vågen var på 95 kilo och jag beslutade mig för att sjukdomen inte skulle få förta allt jag kämpade för innan jag blev sjuk. Jag vill kunna mena allt jag sa då och stå för det.

 

Så nu väger jag 65 kilo och är still going down. Frisk och kry och mentalt starkare än någonsin. Här har ni mig igen -Linda is goingsmaller. Från och med nu ska jag inte ängre lägga största uppdateringsflödet i min grupp på facebook eller i mitt eget flöde. Jag kommer att använda bloggen först och främst och så kan jag dela dit.