Djupa funderingar

Vet ni, jag tyckte verkligen inte om min själv förut. Jag såg ned på mig själv riktigt ordentligt. Jag kände att varför skulle folk lyssna på vad jag sa, varför skulle någon vilja vara min vän, jag var ju så himla tjock. Jag kände det som om att INGEN kunde ha respekt för mig. Jag skämdes för allt. Jag "visste" att folk bara tänkte på hur tjock jag var. Jag som alltid älskat att stå i centrum (jag har sjungit i hela mitt liv) när jag var yngre, vågade nästan inte visa upp mig. Jag kände mig aldrig fin. Jag kände mig instägd i mig själv. Jag kände mig som ett misslyckande.

 

Jag vet inte hur det kunde ta så lång tid för mig att ta tag i mig själv, men huvudsaken är ju att jag gjorde det någon gång alls och att jag gjorde det när jag var 29, var både dags någon gång men ändå inte för sent. Jag hade ju försökt innan men misslyckats eftersom jag ständigt gett upp. Och ursäkterna hopar sig precis som för en rökare, alkoholist eller narkoman, som för en riktigt fet person som faktiskt måste gå ned i vikt. Jag tror inte att man inser att man faktiskt har ett beroende. 

 

Men för mig hände det en sak som kanske inte alla känner till. Eller som flera kanske också råkat ut för men inte haft något namn på. Jag råkade ut för ett fenomen som kallas fatorexi. Okay jag kanske inte fick det som fullt utvecklad "sjukdom" men jag fick åtminstone en släng av det, för trots att jag var så extremt stor så såg jag mig själv som mycket mindre när jag såg mig själv i spegeln. Jag trodde givetvis inte att jag var smal, men jag såg inte för mitt liv hur jag såg ut. Idag kan jag inte förstå hur det går till och det var egentligen inte förrän jag hittade den HÄR artikeln, som jag insåg att det kanske var ett problem som jag hade. Helt plötsligt började jag förstå. Det var då alla de hemskaste tankarna (som jag skrev om ovan) kom. Efter att jag läst artikeln så tog det mig ca 6 månader innan jag satte igång och börja viktminska. Jag var ju sedan som de flesta av er säkert vet, tvungen att pausa eftersom jag blev gravid, men så fort jag kunde, efter Leo så satte jag igång igen och som ni säkert förstått är jag mer målveteten än någonsin. Och fatorexi har jag inte. Jag har däremot svårt att insé hur pass mycket jag tappat i vikt och tänker fortfarande mig själv som åtminstone 100-115 kg stor. Knasigt. Men hjärnan får komma med sen.

 

Nej nu ska jag sluta skriva för jag vet själv att man kan somna på för långa inlägg, men nu vet ni lite mer om mig i alla fall

 

Som jag upplevde mig själv

 

 

Som jag såg ut

 

Har aldrig hört ordet fatorexi men jag hade nog med en släng av det förr. Nu vet jag att jag är stor, men jag är äntligen på väg ner.

Jag tycker ändå du har en fantastisk utstrålning även som stor! Det är inte alla som har!

Vilken viktig information. Tror, som du skriver, att många kan ha något åt detta håll. Vad modigt att skriva om dina tidigare känslor inför dig själv. Själv kan jag nu inse att jag kände mig mindre i kroppen än jag var. Kanske mycket för att jag slutade väga mig och slutade titta mig i spegeln... När jag sedan ställde mig på vågen sent i våras kom kallduschen som ett brev på posten. När jag började min viktresa för tre veckor sedan hade jag, genom sund medvetenhet om vad jag åt, tagit mig ned fem kilo. I mitt huvud vägde jag inte 111, möjligen nära 100 den där vårdagen. Det tog dock ett tag för mig att komma på banan med att verkligen göra något åt det. Jag är tacksam för alla dina inlägg som ger ett perspektiv på min egen resa och motiverar mig att ta mig fram på den. Du är vacker inifrån och ut och jag inspireras av det! /GG

Vad lustigt att du skriver om det här, för igår gick jag runt och tänkte på just det här fenomenet (som jag dock inte visste hade ett namn) - att man ser sig mindre än vad man faktiskt är. Jag var precis likadan och jag tror det är lätt att man ser sig som mindre om man en gång varit smal. Jag vet inte om det handlar om att hjärnan (det vill säga man själv) vägrar acceptera förändringen och att det således blir en form av förnekelse. Hjärnan har ju en väl utvecklad förmåga att förtränga sådant som är jobbigt för en och att bli stor/tjock/överviktig när man varit smal är ju faktiskt något som är en jobbig förändring för en - kanske reagerar kroppen genom förnekelse? Ja, bara spekulationer, men som sagt - jag såg mig aldrig som särskilt stor egentligen. Jag var medveten om att jag hade gått upp i vikt och att jag inte längre var smal, men att jag var så stor som jag faktiskt var har jag egentligen inte insett förrän nu - minus 24,3 kg senare....

HEJ LINDA!

Jag blir helt såld!!

vad duktig du är , helt otroligt och vad du inspererar mig.
SUPER SNYGG är du oxå.
GRATTIS vilken styrka.
Jag såg att vi har lite gemensamt :)Jag är mitt uppe i min viktminskning jag med , 81a, två söner och bor i åkersberga :) ska gå ner MYCKET och jag känner igen mig så mycket i ditt inlägg ovan att jag tror att jag skrivit det själv.

I morse var jag låg när jag var ute på min morgonpromenad( semester) rubbat på rutiner, mat och träning...
Är pepped till tusen men svackorna smyger sig på lätt och man måste komma upp på banan igen.
Jag smsar med en kompis som peppar mig och delar med sig av din bloggadress..
ÅH TACK VAD JAG BEHÖVDE DEN :)
Vilken insperation.
Nu har du en till trogen följare

mvh Jess