Men varför är det så?!

Hej allihop. Igår hade jag ingen ork att uppdatera på kvällen, för jag hade sådan enorm huvudvärk. Efter att ha jobbat, hämtat barnen, lagat mat och sedan vara på möte med vår bostadsrättförening så var orken helt slut. Jag nämnde ju dagen innan att jag hoppades orka träna men jag kom hem klockan 20 igen och med den huvudvärken försökte jag ta det lugnt i soffan istället. Men jag är inte nöjd över det beslutet och strax ska jag berätta varför.

 

Jag har haft en i allmänhet jobbig vecka. Dels är det för att jag börjat arbeta och det har gjort att smärtan efter operationen intesifierats enormt. Min läkare har inte varit på plats så jag har inte kunnat få hjälp med smärtan, men idag på morgonen gick jag till en annan läkare så nu hoppas jag få det lite lugnt i ett par dagar och sen hoppas jag att kroppen ska börja vänja sig och alltså inte ge mig så ot. Det negativa är ju just orden jag har från läkaren inne på mottagningen jag träffade efter operationen, som sa att jag troligtvis kommer ha väldigt ont i åtminstone ett halvår. Men det väljer jag att inte låtsas om. Strax ska jag till jobbet och eftersom jag jobbar sent så hoppas jag att morgonen hos läkaren skall göra att det i alla fall blir lite lättning.

 

Dels så hade jag ett bråk med en familjemedlem i måndags (inte min make utan en av mina föräldrar). Det var mentalt väldigt jobbigt och även om vi i efterhand kanske inser att det nog varit missförstånd med i bilden så har jag haft några jobbiga dagar med det.

 

Men så är det vad som jag anser är det tyngsta av de jobbiga sakerna. Ni vet att jag alltid är noga med att säga att man absolut inte skall jämföra sig själv med andra som viktminskar och hur andras kroppar ser ut, eftersom viktminskning och hur kroppar går ned och formas är högst individuellt? Ja tydligen ska man inte jämföra sig själv med just sig själv heller. 

Jag har på sista tiden läst igenom den här bloggen för att se hur jag skrivit, tänkt och grejat under den stora viktminskningen 2012. So far var allt bra, men så kom jag till november 2012. Av någon lustig anledning så vägde jag ungefär samma då som nu i samma tid och så kom det sig till att jag fick upp lite mått och bilder från SAMMA vikt som jag är på nu. Så jag gjorde det förbjudna och började jämföra. Vad tror ni jag ser? Jo att jag var MINDRE i kroppen då än jag är nu på samma vikt. Mina ben var smalare. Min omkrets kring benen, alltså om man lägger måttbandet under rumpan och mäter kring båda låren samtidigt och tittar vad det blir är 6-7 cm mindre. 6-7 centimeter!

Samma sak med armarna. De är förvisso svåra att måtta och där var det bara någon centimeter som skiljde men när jag håller armen som på det fotot så syns det klart och tydligt att armen då var mindre. Sen att magen är kanon nu men inte då det var ju eftersom jag ännu inte gjort bukplastiken då. Självklart har detta resulterat i att jag känner mig väldigt ledsen över att det är så trots att jag vet att det är en larvig tanke. Trots allt har jag gått ned 30 kilo eller kanske till och med 32 kilo (om jag räknar 97 kg som Anna sa att hon minns att jag vägde som mest) och det sedan i april. Men eftersom också det är stor skillnad från senast så har jag svårt att känna mig nöjd med det resultatet jag fått än så länge och jag är helt klart orolig att min kropp inte kommer att vara fin sen och att jag kommer behöva hålla på längre än jag lite löst räknat att jag skulle bli tvungen till för att nå de planerade 55 kilona.

 

Men allt återstår att se. Tomas säger att det kommer att komma, jag får lita på att han har rätt. Kantat med av att ta mig med ändan ur vagnen och ställa mig på min crostrainer once in a while

 

 

Det är mina timmerstockar till ben som är det stora problemet som inte vill ge med sig och som var betydligt mindre (och finare) senast

 

Känner igen det där. Jag väger lika nu som för flera år sedan, men är tjockare. Det skiljer 4-5 cm på bla magen! Kanske har med ålder och tyngdlag att göra? Då fick och kunde jag iofs springa, det får jag itne just nu.. så kanske måtten kommer tillbaka när jag får göra det igen. Den som lever får se. Men visst är det surt!

förstår det varigt en jobbig vecka! men allt kommer säkert bli bättre längs tiden går , Men snälla linda var inte så själv kritisk !!! du är så himmla vacker och fin som du är i alla storlekar!innifrån och ut! förstår man har svackor när inte är nöjd med sig själv Men du har lyckats flera gånger om . Försök att vara nöjd med det du har lyckats med för du har gjort ett jätte jobb ! och du förkännar att känna dig nöjd och lycklig med det! mvh malin

Om du förra gången tränade mycket medan du gick ner i vikt, och denna gång grejat det mest med kosten, så har du förmodligen varit smalare men haft mer muskelmassa än nu. Muskler väger ju mer än fett, men drar ihop kroppen mer och gör att den ser smalare ut, vilket betyder att man kan väga mer men se mindre ut :) Det är inte massor centimetrar som fattas och ingen vet hur mycket vätska du kan ha kvar i kroppen efter operationen. Många läkare säger att det kan ta ett år innan kroppen återhämtar sig helt efter en operation, dvs fram till det kan det finnas svullnader, vätska osv. vilket ju då skulle förklara dom extra centimetrarna.
Jag vet att det är enkelt att säga, men skit i vågen, skit i måttbandet och försök istället tänka hur jävla duktig du är som tog tag i saken TROTS alla motgångar och igen visade vilket jävla hårt pannben du har! :) Det finns inte många som klarar av att gå ner ens hälften av det du gått ner, för att inte tala om att gå ner två gånger massor plus jobb, plus operation, plus värk, plus alla motgångar och plus att du är mamma och fru på heltid också.
Ge dej själv en kram och unna dej något fint, det är du värd! :)

Jag undrar en sak. Tror jag läst att du försöker ligga runt 1300 kcal? Det går ju inte ihop med basalförbränningen. Dvs att det blir svårare att gå ner för förbränningen går ju då även ner och det blir svårare att hålla vikten for life. Undrar varför du väljer att ligga på så lite kcalintag? Du kämpar och gör det suveränt. Men reagerat på just kcalintaget.

Ok. Bra jobbat iallafall. Och imponerad att du kämpade och kämpar vidare.