Då är det dags att inom några minuter hoppa i säng och försöka mitt bästa att sova i natt. Jag har förberett bäst jag kunnat här hemma men har samtidigt kommit fram till att det egentligen inte finns så mycket jag kan göra. Väskan är i alla fall packad och jag har städat av hemma. Jag är också duschat med den där Descutanen och känner med således sträv som en kattunga, speciellt i ansiktet. Inte får jag smörja in mig heller -men det är väl som de säger, att vill man vara fin så får man lida pin. Ett stort glas vatten ska jag dricka innan klockan blivit midnatt också, för sedan måste jag fasta och då får jag alltså inte ens dricka vatten om jag blir törstig. Bara att hoppas jag inte får vänta för många timmar på operationen då, så man slipper känna som om man ska svimma av törst. Jag tänkte på det idag på vägen hem från jobbet, att jag nog inte druckit en droppe på i alla fall 6 timmar, men att jag inte kände mig törstig. Imorgon så kommer jag förstås känna som om jag är på väg att avlida av törst -eller vad tror ni? 

 

Vad jag i alla fall vet är att när jag vaknar imorgon, så kommer jag vara nervös och orolig. Jag kommer förmodligen känna mig känslig och det skulle inte förvåna mig om jag kommer känna för att eller till och med faktiskt gråta en skvätt. Jag hade inte i min vildaste kunnat tro att jag skulle behöva åka in ensam faktiskt och även fast jag under majoriteten av dagen har kunnat suga på den karamellen så är det inte förrän nu det blir verkliget. Det är en fruktansvärt obehaglig känsla om jag ska vara ärlig. 

 

Men det finns också anledningar till att jag nästan vågar lita på att det kommer gå bra, att jag kommer vakna efter operationen (ja, jag erkänner att det är DET som är det jobbiga i det hela. Jag är rädd för sövningen. Kanske larvigt men så är det) och även fast rädslan ibland tar i överhanden så försöker jag tänka logiskt och rationellt. Imorgon ska min mage bli fin och jag kommer sedan vakna och allting kommer gå och kommer bli bra. Så måste det vara.