När Leo skulle födas var det inte utan dramatik, från vi fick veta att jag var gravid, tills några dagar efter att han hade kommit. Dels åkte jag så tidigt som i vecka 9, på foglossning och sammandragningar tillslut tvångsjukskrevs jag den 7e juni (Leo var beräknad 9e september). Någon vecka efter att jag sjukskrivits åkte jag på en gravidtetsdepression och det i sin tur ledde till panikångestanfall. Jag mådde kort sagt så extremt dåligt att jag aldrig skulle önska en annan människa hur jag mådde. Det tog ca 4 veckor innan jag mådde bra igen och det var mycket kämpigt, men tack vare min fantastiska make och mina underbara föräldrar, samt en underbar psykoterapeft så hittade jag ut ur både ångesten och depressionen (obs jag tog inte någon medicin utan kom ur det ändå). Men vid det laget hade jag fruktansvärt ont av foglossningen och det var så illa ett tag att jag hade svårt att ta mig ut ur hemmet.

 

Klicka på bilderna för att få dem större

 

Under de sista 2-3 veckorna av graviditeten blev det mer jobbigt i graviditeten eftersom Leos rörelser minskade kraftigt (för mycket) och jag fick lite små problem med blodtrycket och EXTREMT mycket mycket förvärkar, som också gjorde ont. Jag fick också högt blodtryck och blev svullen i ansiktet av och till (ev havandeskapsförgiftning). Jag fick åka på regelbundna kontroller inne på BB och de såg att det var lite för lite fostervatten vid ett tillfälle och de började prata om att sätta igång mig. Det var veckan innan Leo kom, framåt tordagen kanske om jag minns rätt. De kände också på livmodertappen och fann att den var öppen hela 3-4 cm och var mjuk och snart redo. Jag var fortfarande orolig för Leo eftersom sparkarna avtagit, men de fortsatte göra kontroller och jag fick göra två extra ultraljud för att kolla att det såg bra ut.

 

vänstra bilden är hur svullen jag var en dag och den högra är tagen bara ett par dagar innan

 

Kvällen innan Leo föddes så satt jag, Tomas och en väninna tillsammans här hemma och pratade om barnafödande och tittade på idolauditions. Leo var egentligen beräknad den 9onde september och eftersom det var den fjärde så väntade jag inte att han skulle komma. Dock hoppades jag det så klart eftersom jag nu hade oro och det var väldigt tungt, samt att jag hade onda förvärkar så ofta. På dagen hade vi varit ute på en promenad. På kvällen kom förvärkarna som vanligt men jag tyckte att de kanske höll sig mer än vanligt. Dock gjorde de inte ondare än jobbig mensvärk, som förvärkarna varit så jag reagerade inte så mycket. Anna sa att jag borde göra en smörgås ifall att men jag skojade bara om att det skulle vi hinna på morgonen i sånt fall. Jag trodde inte det var på g. Men Tomas och Anna höjde lite på ögonbrynet då jag ibland tog några andetag genom "fövärken". Sen pratade jag och Tomas om det  på kvällen också, hur man skulle veta om det var förvärkar, om jag skulle ha ont någon morgon snart, eller om det skulle vara äkta vara. Vi sa att det kanske är svårt att veta.

 

Sista magbilden innan Leo kom

 

Jag dröjde uppe ganska sent den natten av någon anledning. Jag tror jag hängde kvar till klockan var ca två. Jag låg i sängen och pratade med en gravidgrupp på familjeliv.se och jag skrev det som sista meddelande att jag konstigt nog fortfarande, fast väldigt svagt, kände av förvärkarna vailket var konstigt för alla andra kvällar hade de avtagit efter ett par timmar. Sedan sa jag hastigt god natt -jag fick bara för mig att det var tvärdags att sova. Sen somnade jag.

 

4,55 vaknade jag av att jag var kissnödig. Jag gick ned och upptäckte blod på pappret. Jag log till lite eftersom jag visste att det betyder att det inte är långt kvar. Sekundrarna efter kom det en värk och den gjorde riktigt ont. När jag var klar så hörde jag Tomas vakna uppe och han skulle precis gå upp för att fixa sig för jobbet men jag sa till honom att jag nog hade värkar så han kanske skulle stanna hemma. Han frågade då om jag var säker men mitt svar var att jag kunde kanske inte lova. Då kom en värk till och jag stönade fram att jag visst var säker. Tomas gick upp ändå och jag frågade om jag skulle testa sova lite. Men jag hann inte ens lägga mig ned innan det kom en värk till. Varje värk gjorde ondare och ondare och jag skyndade ned för trappen igen så fort den slutat. Jag sa till Tomas att kanske skulle jag ringa mamma, men han sa att jag kanske skulle vänta tills det kommit igång ordentligt. Då kom det en till och den lika jobbig. Det här var nytt för mig för med Marcus kom de ju succesivt under några timmar och med Oliver (skriver om det en annan gång) så sattes jag igång. Detta var snabbt och skoningslöst. Vi startade datorn för att få fram en värkräknare och jag upptäckte att de hela tiden kom efter 3 minuter och de gjorde fruktansvärt ont.

 

Vi ringde bb och meddelade att det var tredje barnet, att värkarna precis börjat men att de kom med 3 minuters mellanrum och att jag redan var öppen 3-4 centimeter. De sa att vi skulle komma så fort vi kände att det var dags. Jag hann tänka värken efter det att jag kanske skulle testa att duscha innan vi ringde mamma men i nästa värk kände jag att det var absolut omöjligt för bebis var verkligen på G (och tur var det att vi åkte för annars hade jag inte klarat att komma iväg troligtvis) . Jag ringde mamma och de var här på ganska exakt 10 minuter. Så fort vi ringt så väckte vi Marcus och Oliver. Oliver var med på noterna men Marcus blev lite förvirrad. På vägen ut till bilen var jag tvungen att kräkas mitt i gången, som tur var bara vätska. Pappa körde in oss till sjukhuset på tio minuter. En resa som annars tar ca 20 beroende på trafiken. Under tiden blev värkarna tyngre och tyngre.

När vi kom in till Danderyds bb (mindre än en timme efter jag vaknat) så tog det fart ännu mer. Jag klarade av att ta en värk till inne i förlossningrummet innan det brakade loss. Jag hann säga att jag ville ha epidural och vara uppe och röra mig, innan dess dock. Men de upptäckte att jag hade för högt blodtryck för att få epidural så de skulle ta tester på mig för att utesluta havandeskapsförgiftning först (vilket de senare sa att jag hade haft, lite preklampsi). Mot min vilja började de coacha mig med lustgasen och även fast jag först sa nej så valde jag att använda den sedan. Jag sa till sköterskan att det inte hjälpte emellan värkarna och hon sa att den nog inte skulle bedöva så bra eftersom jag var så långt gången, men att det kanske kunde vara bra att ha den ändå.

 

Upp ur sängen kom jag aldrig för värkarna kom då fruktansvärt tätt. Jag kunde aldrig ha dosan för ctg på mig heller eftersom den gjorde för ont på magen (jag tror dock det var inbillning). Förloppet gick dock väldigt fort och jag hade sköterskor inne på rummet hela tiden för att hålla koll (det brukar man inte ha) strax hörde barnmorskan att jag började vråla i masken. Jag försökte få fram att jag ville ha epidural men de sa att det jag inte skulle hinna med det innan Leo skulle komma ut.

 

Så kände barnmorskan på mig och sa att jag var öppen ca 8-9 cm och när jag inte kunde hålla emot längre så hörde jag hur hon sa till mig först, det är inte dags att krysta än (men den som har fött barn vet att det är inte är så att man kan välja det när det väl gäller) och sedan skriker hon (sådär som man hör på tv) åh herre Gud han kommer ju nu. Hon kastar sig på larmet och tar sedan emot HELA Leo som kommer ut i en ända krystvärk 08.19 (vilket alltså är 3 timmar och 20 minuter efter värkarna startade). Strax efter han kommit ut så rycker barnmorskan saxen occh klipper navelsträngen, tar Leo i handduken och ropar, pappa följ med och de rusar ur rummet. MEN de vände i dörren och kom in igen för Leo började tack och lov andas då.

 

 

Här brukar oftast en förlossningsberättelse lida mot sitt slut, med vikt och mått, men jag måste tyvärr fortsätta. Ja han var 49 cm lång och vägde 3290, men han var mycket sjuk när han kom ut. Allvaret upptäcktes dock inte riktigt på en gång utan efter ett par timmar. VI hade först planerat att vi skulle åka hem så fort vi fick (vilket brukar vara efter ca 6 timmar) vilket vi inte gjort med varken Marcus eller Oliver, men vi tänkte att han kom ju så tidigt så inte behövde vi stanna över natten. Men de undersöker ju också bebisen ordentligt och han andades alldeles för häftit, som att han hade svårt med andningen så vi fick inte åka hem.

 

 

Vi lades först in på en avdelning på Danderyd men efter lungröntgen och prover på Neonatalen där det visade sig att Leo hade ordentligt infektion så bestämde de hastigt att vi skulle till Neonatalen på sös. Det blev inte heller odramatiskt för Leo behövde åka ambulans och med sig hade han överläkaren på Neo, på Danderyd. Efter i en sjuktaxi (ca en timme senare!) så fick jag och Tomas åka, vilket var alldeles fruktansvärt. Nyförlöst i en taxi utan bebisen.. Dessutom hade det ett tag varit osäkert sa de på Danderyd om Tomas skulle få åka med eller inte för de visste inte om Neo på sös tog emot båda föräldrarna. Men tack och lov har de som standard att båda föräldrarna alltid ska få plats att bo där med sin bebis.

När vi kom till SÖS möttes vi av den hemsa synen av Leo i en öppen bebissäng med massa slangar och sladdar Han hade en trasa över ögonen. De sa att de gett honom mat också, så inte ens hans första mål kunde jag ge honom. Första natten på Neo var hemsk. Vi visste inget. Vi visste inte hur det skulle gå för Leo och han orkade inte äta, var slö och trött. Fem dagar fick vi bo nå Neonatalen med Leo och under den tiden fick han sond i näsan så han kunde äta. Han fick sedan bo med oss i rummet men först med maskin som kollade syre och hjärtat. Det var jätteläskigt när de kopplade bort den. Neo var som en bubbla. Leo var aldrig vaken, han bara sov. Det kändes som om man var den mest maktlösa i hela världen.

 

 

 

Men den 8onde började det vända och det bestämdes att vi skulle få åka hem på permission under helgen och sedan komma tillbaka för undersökning på måndagen. Så Leo födde sden 5:e men den 9onde på hans beräknade födelse, så fick vi komma hem med honom. Det var också läskigt för han var så liten och så bräcklig. Men allt gick bra tack och lov och hans infektion hade med hjälp av all antibiotika gett med sig. När Han var en vecka gammal började han bli den bebis de flesta har redan från första dagen.

 

 

 

Bilder från Leos första år