Jag trodde jag hade förlorat mitt barn!
Jag flyger skärrad och skrikande av crosstrainern och springer till honom. Han var chockad och kippade efter andan medan jag -helt övertygad om att han skulle dö, ropade till hono, till Tomas Wallin och ut i tomma intet. Jag lyfte ned honom nedanför trappen (för som han låg kunde han omöjligt ligga) och han började givetvis (och tack och lov) att gråta (han var alltså inte avsvimmad) och jag försökte få kontakt med honom medan jag fick fram till min skärrade make att vi behövde åka till sjukhuset. Oliver drev bort lite ur gråten och ögonen blev lite tomma, under tiden hinner jag ringa mamma och tjuta att hon måste komma då Oliver ramlat i trappen och vi ska till sjukhuset. Eftersom Oliver under 2 sekunder är borta så slänger jag på luren i örat på henne och ropar på Tomas som rusar och försöker få på kläder på Marcus och Leo att vi måste ringa ambulans. Han svarar omgående på detta och jag hinner ringa 112 innan han hinner tjuta fram om jag ringer eller han ska göra det.
Jag blir stressad för det tar låg tid innan de svarar då jag ringer (det var säkert inte så lång tid men jag hann ta telefonen från örat för att kolla att jag verkligen slagit rätt nr då ingen svarade). Tillslut svarade de och jag drog allt i telefonen. Det tog inte lång tid innan hon konstaterade att ambulans var på väg.
Tomas rusade ut för att möta upp ambulansen och inom 15 minuter kom det tre ambulanspersonal springande och hack i häl kom mamma som stått ute på andra sidan gården och väntat ifall de skulle komma den vägen. Jag undrade vart Tomas var men de hade bett honom stå kvar eftersom det var ytterligare en ambulans på väg. De kollade Oliver väldigt noga och stabiliserade nacke, satte infarter, tog blodrtryck och allt annat nödvändigt innan vi skyndade ut i ambulansen mot Astrid lindgrens barnsjukhus -med Tomas i bilen bakom. Det var en hemsk resa för plötsligt hörde jag hur de ropade på Oliver men inte fick kontakt och syrgasen åkte fram. Hon som körde försäkrade mig om att han var i goda händer och att jag inte skulle bli rädd men nu skulle också ljudet på (innan hade "bara" blåljuset gått).
Väl framme på sjukhuset var det omedelbart in i ett traumarum där vi möttes av 12 stycken läkare, sköterskor, akutpersonal och annat som gjorde ordentliga undersökningar på Oliver som tack och lova vaknade spontant inne i rummet. Han var skärrad och hade verkligen ont överallt. 10 minuter efter mig kom Tomas och det gjorde det lite lättare för en storgråtande mig. Jag höll på att svimma eller nåt för de fiskade tag på mig och satte mig på pallen och hämtade saft. Nästa anhalt blev diverse röntgen och CT. De gjorde ordentliga koller av skelettet och kollade efter inre blödningar. Tillslut efter ett par hemska timmar av oro så kunde de säga att de inte hittade några skador på Oliver. Inga inre blödningar och inga frakturer (däremot ordentlig muskelömhet, stelhet och eventuellt hjärnskakning också) och det gjorde att vi äntligen kunde andas ut ordentligt. En groggy, sovande och gnyende Oliver fick tillslut bli av med nackkragen och somnade till igen med lite mer lätthet. Däremot fick inte Oliver åka hem utan behövde stanna inne för observation under natten. 20.15 fick han komma upp på avdelning och den var väldigt fin. Jag tyckte det var väldigt jobbigt att behöva lämna TOmas och Oliver där, men eftersom det inte var fara för hans liv så behövde jag åka hem till Marcus och Leo.
Väl hemma har jag pratat med Oliver och Tomas i telefonen. Oliver verkar må lite bättre nu och jag vill understryka som ocskå ambulanspersonalen tyckte att det var ett ordentligt högt och extremt farligt fall som Oliver gjorde så det var verkligen ÄNGLAVAKT på detta!
Men fy vilken mardröm! Under den tid det tar innan ambulans kommer så hinner man tänka mycket.
Visst var det ett väldigt högt fall, men många gånger klarar barn såna fall bättre fysiskt än vuxna som är stelare i kroppen. Men snacka om änglavakt:)
Hoppas nu att han blir pigg snart och får komma hem.
Kram
Usch, får ont i magen bara av att läsa det. Vad skönt att det gick så bra!
*kramar*
Usch va hemskt! Tur han hade änglavakt !
Kram!
Vilken hemsk upplevelse! Jag kan inte ens föreställa mig paniken ni måste ha haft när det hände, så skönt att läsa att det gick bra ändå. Hoppas han får komma hem snart! Stor kram till er!
Fick alldeles ont i hjärtat när jag läste rubriken, fy va hemskt!
Han har verkligen haft änglavakt <3
Usch o fy, kan nästan ta på paniken o skräcken ;(
Kram
Oj, vad läskigt! Usch vad hemskt. Skönt att det verkar ha gått bra i alla fall. Kram
Åhh fy så otäckt !!! Det värsta som kan hända är ju om det skulle hända ngn med barnen ..
Vilket tur att det ändå gick så bra!!!
Har tittat på din blogg lite!! VILKEN resa du gjort!! Grymt jobbat !!!
Ha en fin helg nu och hoppas att allt är bra med sonen!
hej! vad händer idag :)?
Gud så läskigt, hur mår han nu?
Jag har förstått att du räknat kcal tyckte du det var bökigt innan allt satt med tänk och räkning?
Jag tänkte börja men verkar så bökigt att jag överväger att lägga ner tankarna
Fy vilken skräck! Jag vet när min älsdsta var tre månader, så trillade han på något sätt ned från skötbordet, rätt ned i klinkersgolvet. Låg i position död (så som man ser på filmer) och gav inte ett ljud ifrån sig. Däremot kom det en massa ljud från mig, helt okontrollerat. Minns det som igår, trots att det nu är 8 år sedan. När jag väl lyfte upp honom började han skrika.
Blev ett besök på VC som i sin tur hade kontakt med neurologen. Vi skulle ha koll på om han kräktes mycket och ville sova mycket. Hur lätt är det med en liten bebis som gör sakerna i vanliga fall...
Som tur var hände inte något med honom.
Hoppas sonen din mår bra/bättre idag!
Ta hand om er!
/Ellinor
Oj oj vilken fruktansvärd upplevelse för er! Så skönt att läsa att allt gick så bra som det nu gjorde!
Kram
Åh, så hemskt. Vilken tur att det gick så bra som det gick.
Stor kram
Åhh!! Gumman så hemskt!!! Verkligen änglavakt denna pojken! OCh vilken tur att han har föräldrar som agerar så snabbt :-D
Kram ♥
Men fy vad hemskt! Himla tur att det gick så bra, som det gjorde. Du får ge honom en stärkande kram från en läsare! Kram
Usch fyfan alltså. Vilken tur att allt löste sig till det bästa iaf. Förstår att han gnydde med halskragen på. Fick i somras ha en likadan och den gör asont, trycker på bröstkorgen varje gång man andas osv. Hua!
