Jag fick faktiskt en jättedepp-dipp vid middagstid idag. Jag kände mig verkligen SÅ värdelös för att jag inte gått ned i vikt i veckan och jag vet att det är idiotiskt att bli ledsen över och jag tror inte jag normalt skulle blivit det heller. Men nu var det något som gjorde att jag verkligen kände mig så stor, så värdelös och som om hela magen skulle explodera för att den var stor. Sedan fick jag för första gången tampas med tanken på om jag skulle äta godis en vanlig dag eller inte. Den ena sidan av mig ville verkligen medan den andra var duktig nog att veta att det handlade om tröstätande och det ägnar jag mig inte åt längre (ja, jag kommer så klart -precis som alla någon gång säkert gör, äta en chokladbit någon gång för att jag är sur, ledsen, deppig eller nåt). Men med pepp från maken och min inre styrka så tog jag mig ur dippen. Jag köpte inget godis heller, utan istället gjorde jag något som jag saknat väldigt mycket och längtat efter -jag tränade!

 

Bra gick det med träningen också. Först bara lite uppvärming med knäböj med Oliver (13-14 kg) på axlarna, lite armar med Leo (10 kg) på varje arm och lite situps (men jag vågade inte fler än ca 30 eftersom det är första gången efter operationen). Jag gick sedan på crosstrainern. Vi såg på filmen Modig tillsammans hela familjen och jag körde tempo på crosstrainern hela filmen igenom. När jag steg av så hade jag kört i en timme och 35 minuter. Åh vad nöjd jag är. Nu ska det bli ändring. Nu ska jag träna igen!

 

115 kg