Jag måste erkänna, jag är så himla irriterad. Irriterad på min duktiga kropp, som jag egentligen bara borde berömma och vara stolt över. Men alla måste få falla lite ibland va? Utan att det för den sakens skull skall uppfattas som att man inte uppskattar det man fått eller gjort. Jag menar, jag älskar min stora viktminskning och jag förstår att jag inte ser ut som förut. Jag har förstått att det är en enorm skillnad så jag är verkligen inte otacksam, inte alls. Jag är bara just nu så himla irriterad. Om vi säger så här, det har gått en månad nu, en månad som inte varit som de andra månaderna då jag viktminskat. En månad som gått otroligt dåligt jämfört med de tidigare. Dels så har jag bara gått ned från 79,8 kg till idag på morgonen 75,6 (japp, ni hörde rätt. Min irriterande kropp valde att lägga på sig från de redan minimala minskandet av 75,4 - 75,0. vilket var gårdagens morgonvikt, till att gå upp och passera. Och jag åt ändå inte varken överdrivet mycket eller något underligt. Jag drack ingen läsk, ett glas champagne som välkomstdryck var det ända onyttiga så. Jag tog ingen fika. Det ända egentligen onyttiga var lite mögelost som jag åt) på en hel månad (ja, jag sa ju att det var rekorddåligt) och dels har jag bara tappat en cm här och där (smygkollade idag eftersom jag var så irriterad. Igår gör jag den ordentliga mätningen). Ändå har jag ätit precis som vanligt. Jag har alltså inte fuskat, ätit massa godis och onyttigt eller skräpmat. Jag har heller inte druckit alkohol och läsk eller så. Den ända skillnaden nu från tidigare månader (förutom att jag så klart väger mindre) är att jag inte har kunnat träna som jag brukar. Dels var jag sjuk i över två veckor (nästan 3 sammanlagt) och den här veckan har jag bara kunnat träna måndag, onsdag, torsdag och idag. Så nu har jag nog platåat jag också. Det är väl bara att inse.

 

Tomas tror det är eftersom jag gått ned så mycket och säger att det måste ju sakta ned någon gång och folk runt om mig påpekar att jag inte behöver jaga kilon längre eftersom jag inte längre är tjock. Men i mitt huvud så är det 15 kg kvar. Jag har ju satt som mål 60 kg och trots att jag vet att det är x-kilon med hud på kroppen (och jag vet inte om det är 1 kg eller 5 exempelvis) som jag inte kan ta bort utan operation eller att det drar ihop sig så känns det för mig som att det är misslyckat om jag inte går i mål på 60. Det är den där skiten med vikten ni vet, man är så himla inrotad på att allt över 70 betyder att man är tjock. Dessutom känner jag mig tjock när jag ser mig i spegeln. Men där vet jag dock att det beror på huden så jag kan tänka förbi det ganska bra.

 

Nej nu ska jag sluta detta sura och negativa inlägg med att i alla fall säga något positivt och det är att jag igår var på en second hand butik som finns här där vi bor och jag råkade snubbla över en så himla fin (och fräsch skall tilläggas) vinterjacka som jag köpte till mig. Jag betalade 50 kronor och det var det verkligen så värt.En rolig sak är att jag såg den hänga och sträckte mig genast efter den, men blev först så besviken när jag såg storleken eftersom det är en XS. Sen kände jag att jag kunde ju testa den och varför jag ens tänkte tanken vet jag inte, men det var ju tur för jag kunde faktiskt ha den. Jag vet inte riktigt hur det gick till men den passar. Nu lever jag ju inte i en fantasti för jag vet att det är skillnad på storlekar på olika ställen och olika plagg. I vissa plagg har jag 36-38 och i andra 40-42 och jag har ingen aning om vad Xs på Vero moda innebär i jämförelse med det, men det var en rolig känsla för vinterjackan jag hade förra vintern var i storlek 52-54 har jag för mig (eller om det är i form av xxxl, jag kan kolla det). En ganska fin modell också. Inte sådan modell jag skulle valt om jag köpt en jacka för 1000 kronor, men för 50 kronor definitivt.