Jag har suttit och läst ur en viktblogg här ett tag nu. Det är en blogg av en tjej som gick från 105 kg till 55 kg på strax över ett år. Hon gjorde det som jag, med hjälp av att ändra sin livsstil och sina vanor. Det är en pepp att läsa om folk det fungerat för och se fotona på den enorma förvandligen. Det gör också att jag verkligen ser att det går och jag ser ännu mer att det kommer vara jag som är där sen. Sen så var hon annorlunda i kroppen än mig, vilket jag måste komma ihåg, så jag inte siktar mot hennes mål, utan mitt eget. Det är väldigt stor skillnad att ha vägt max 105 kg som hon gjorde och max 130 kg som jag gjorde.

 

Nu ska jag ärligt säga att jag har svårt att greppa idag att jag kommer att vara normalviktig sen, kanske rent av smal, för det var så länge sedan jag var normalviktig. Visst räknades jag som nära normal i gymnasiet (70 kg), men jag var ändå lite rundare än smal och gå utan att skämmas i tille xempel bikini, det har jag aldrig kunnat göra (enligt mig själv alltså). Och det ska ni veta, hur man mecklar när man är tjock, för att förefalla mindre än man är, för man är så rädd för folks fördömmande blickar eller folks tankar -det är inte roligt. Men det kommer att försvinna för mig, det kommer vara ett minne blott.

 

Jag är så himla nöjd med mig själv så ni kan inte ana. Ok, att väga 96 kg är på tok för mycket ja, men för mig är 96 kilo ändå helt fantastiskt, för jag har legat på över hundra ända sedan 2005 nu och jag trodde nog faktiskt inte på allvar att jag kanske någonsin skulle komma under igen. Jag trodde förvisso inte heller jag skulle råka rinna över och expandera som jag gjorde, men det är ju en helt annan sak. Sitter man väl där är det så lätt att bara lägga till. Det är lite som om att man mentalt redan gett upp, för man är ju redan tjock så vad gör det om fredags OCH lördagsmyset blir en hel flaska cola, en hel påse ostbågar OCH plockgodis? För det var faktiskt så det var förut. Man åt utan att tänka, man drack utan att inse att man fick i sig ett helt dagsintag av kalorier, bara framför Let's dance. Det tycker jag är det mest skrämmande i det hela.

 

Nu har jag många kilon kvar att tappa, ja. Det är en lång bit kvar, men jag har också mycket tid kvar att göra det på. Mitt mål är satt till 1 Juli nästa år, vilket skulle betyda 52 kilo sammanlagt på 59 veckor. Skulle jag då klara av att gå ned ca 0.8 kg i veckan så skulle det gå i lås. Hittintills har jag nu tappat (och nu vill jag poängtera här att de 52 kilona jag talar om utgår från min vikt på 112 kg när jag började efter bebis nu) 16 kg på 7 veckor vilket skulle innebära att det nu "endast" är 36 kilo kvar innan jag är i mål på 60 kg. Och med 52 veckor kvar så måste jag tappa ca 0,6 kg i veckan för att det ska gå i lås. Men sen vet jag ju att det just kan bli så att jag hamnar på en av de berömda platåerna, som innebär att jag kanske inte går ner nått alls på några veckor, eller kanske till och med går upp några gram. Kanske blir det 0,3 kg/veckan i tre veckor. Men sedan kan jag ha tur och tappa 2 kg en anna vecka. Så jag fortsätter att sikta på mitt mål, vilket är 60 kg den 1 juli 2013. Jag SKA vara där då, jag kan inte acceptera något annat.

 

Sedan är det bara hoppas att huden drar ihop sig och är snäll med mig. Jag är väl medveten om att det kan bli både det ena och det andra hänget och slänget. Jag är också väl medveten att det kanske blir nödvändigt med någon form av operation sedan och jag tänker speciellt på en bukplastik. Jag tänker dock inte spekulera för grovt i det för jag får tackla det problemet när det kommer.

 

Jag ska nu avsluta detta väldigt långa inlägg, som jag hoppas ni orkat läsa utan att tröttna järnet, med att åter igen säga hur otroligt stolt jag är över mig själv och säga att det inte finns något som helst tvivel på att jag kommer att klara det här. För jag har bestämt mig -För det här är jag värd