Som det började
Här har ni mig. En Linda som gick från glad normal till ok rund, till stor, större och störst. I den här bloggen tänkte jag dela med mig av min viktresa, resan tillbaka till den personen jag känner mig som. Varför jag överhuvudtaget bloggar om det är eftersom jag själv har sökt efter någon annan som jag kan läsa om och samtidigt relatera till. Jag tänkte att kanske kan jag hjälpa någon annan. Eller kanske bara vara rolig att läsa om.
Jag är idag en 30 årig, gift, trebarnsmamma med musiken som dröm. Men jag stoppar mig själv konstant i allt jag vill göra eftersom jag i flera år haft den där obehagliga känslan av att folk inte skulle varken lyssna på mig eller egentligen bry sig vidare mycket om mig- på grund av min vikt.
Jag har aldrig varit någon slankis, men jag blev heller inte tjock förrän efter gymnasiet. Innan dess kunde jag snarare kallas kurvig.
Men när jag var yngre så höll jag igång på ett helt annat sätt än jag gör idag, eller i alla fall har gjort.
Jag började till exempel dansa redan som litet barn och när jag var 15 fick jag arbete på en dansstudio. Jag arbetade som danslärare och dansade intensiv dans 3 gånger i veckan på studion och i gymnasiet hade jag även danslektion 3 gånger i veckan i skolan. År 2000 tog jag studenten och en månad senare la jag min dans på hyllan. Jag arbetade förvisso fortfarande 2 dagar i veckan med dansen, men träningen i övrigt försvann helt. Jag blev helt innesittande med vänner och de två första arbetena jag efter studenten fick, som elevassistent och sedan personlig assistent, var inget man fick så mycket motion av.
De första överviktskilona smög sig på men snart rasslade det till och mitt stillasittande fastnade på kroppen. Jag gick från 70 kilo till 90 kilo på ett år. Sedan valde min kropp att stanna kvar där. Jag gick varken upp eller ned i dåläget (detta var mellan 2000-2001). 2003 så gick jag utan speciell anledning ned till 83 kilo. Fortfarande överviktig så klart men det hade ännu aldrig blivit fruktansvärt. Mina 83 kilon låg jag sedan på tills strax efter sommaren 2004. Varför vet jag inte riktigt men jag gick då upp till 92 kilon. Jag var dock fortfarande okay i kroppen. Absolut tjock, men inte så att folk kanske skulle höja på ögonbrynen.
Hösten 2004 så träffade jag Tomas. Vi blev blixtförälskade och flyttade ihop efter en månad, förlovade oss efter 2 och efter 4 månader var jag planerat gravid. Då jag skrev in mig hos barnmorskan vägde jag 98 kilo. Under graviditeten la jag bara på mig 7 kilon vilket inte är mycket alls, men det innebar att min vikt för första gången någonsin trampade över på 3-siffrigt. Jag var inte så orolig då eftersom jag trots allt var gravid, men en gång där-välkommen tillbaka. 105 kilo vägde jag då Marcus föddes och efter att han fötts gick jag ned 11 kilo och låg på 94 på en stund. Men där försvann också kontrollen på vikten helt och hållet.
Dåliga vanor puschade vikten ytterligare och eftersom jag redan varit över 100 så var det inte svårt att komma tillbaka. Ett år efter att Marcus fötts vägde jag hela 112 kilo och bestämde mig då för att det fick vara stopp. Jag hade aldrig tidigare varit så tjock och jag tänkte att endast 25 år gammal var det ett perfekt läge att gå ned i vikt en gång för alla (sedan jag gick upp efter gymnasiet).
Jag blev då medlem i viktklubb.se och det var väldigt lätt att gå ned i vikt genom att tänka på kalorier. Då 2006 så använde jag allting viktklubb erbjöd. Jag skrev i matdagboken, skrev in alla träningar och testade ett par av deras recept. På en månad tappade jag 12 kilo. Men där stannade jag upp. Då kom alla ursäkterna. Det var snart jul (december). När julen var över hade ursäkterna blivit för många och det tog flera månader, ända tills april, innan jag med stor suck och en känsla av motstånd med en suck öppnade upp kontot på viktklubb. Men jag gick ned tre kilo i alla fall. Fast sen slutade jag så klart -igen. Jag ökade förbi 112-115 innan kroppen slutade lägga på sig vikt. Jag gjorde inget för att banta heller i det här läget utan lät det vara.
Mars 2008 blev jag planerat gravid igen med vår andra son och jag skrevs in på 115 kilo. Den här graviditeten gick jag på +- noll och samma dag som jag födde vägde jag också 115 kg. Efter att jag fött Oliver så gick jag ned nästan 15 kilo. jag vägde 101-102 kilo en snabb sväng kring december 2008 (födde i november) men sedan gick det åter uppåt igen. Men det var av ren dumhet. Jag och en väninna med barn i samma ålder fikade i princip varje dag, ibland flera gånger om dagen. Jag pressade upp till 118 kilo men det var sista gången jag vägde mig, för jag själv hade ingen våg.
2009 på våren skulle jag testa gluten (för jag har varit allergisk sedan jag var ett år gammal och har ätit glutenfritt sedan dess) och till min stora lycka kunde jag fritt i 3 månader, stoppa i mig precis vad jag ville. Men det blev inget stopp i mig. Jag åt som besatt eftersom jag kände på mig att jag skulle få 100% allergi och därav aldrig kunna äta sånt igen. Så varje dag blev det saker som pizza, hamburgare med vanligt bröd, rostmackor, kexchoklad, twix, sockermunkar, åh dessa sockermunkar var det 4 för 20 på ICA och jag köpte mig 4 stycken varje dag. Föga förvånande att jag gick upp i vikt?
Jag ägde fortfarande ingen våg så jag höll inte koll på min vikt och jag hade dessutom fått väldigt mycket kläder av min väninna jag hade fikat så ivrig med, då hon börjat att banta och inte kunde ha dem längre. Eftersom hon var större än mig så var kläderna så pass rymliga att jag inte märkte på dem att jag gått upp. Jag kände det heller inte, märkligt nog (!) i kroppen. Jag kände mig som samma som innan. Däremot hade jag mer eller mindre bestämt mig för att försöka få göra en gastrick bypas. Jag hade två väninnor som gjort det och fått det varmt rekommenderat. Jag hade också en vännina som gjort den och tyckte jag skulle låta bli, men jag blev lite bländad av hur tjusigt min ena väninna tappat sin vikt. Jag fick en remiss skickad. Jag vägde då in hos husläkaren på 122 kilo.
Sen kom det sig en dag här hemma att jag började känna mig obekväm i kroppen. Tanken på en operation kändes obekväm och jag började tänka tillbaka på viktklubb och hur jag hade gått ned. Jag började fundera på vad som kan bli dåligt vid en operation och jag började tveka. Jag köpte en våg och chockades av att mötas 130 kilo. Där och då bestämde jag mig för att det var nog. Mitt sätt att leva skulle resultera i ännu tygre mig eller en operation -vilket jag här faktiskt inte längre ville.
Jag pratade med de på Danderyds viktmottagning, alltså inte kirurger om operation utan de som kanhjälpa till att få personer ned i vikt UTAN operation. Men kände att det inte var något för mig. Det var en bra idé och man kunde få mycket hjälp via dem, men jag ville försöka på egen hand. Så i November 2012 började jag simma upp till 4 gånhger i veckan, slutade äta godis och sånt på vardagar och försökte tänka lite på vad jag åt för mat. Jag gick ned till 117 kilo och jag och Tomas bestämde oss för att skaffa ett barn till. Jag var gravid 28 december 210, 14 dagar efter jag tagit ut spiralen. Jag vägde in hos barnmorskan på 118 kilo.
Under graviditeten med Leo var det neråt som gällde. Jag gjorde absolut inget alls för att tappa vikt men gjorde det ändå. jag kom starx till 115 kilo där kroppen stannade kvar. Jag hade en dipp under 3 veckor där jag mådde riktigt dåligt (graviditetsdepression. Försvann sedan och lider inte av något från det idag) och då tappade jag vikt till 111 kilo. Men det var mest vätska för så fort jag började må bra igen så gick vikten tillbaka till 115 och där stannade den och det var också det jag vägde dagen innan jag födde Leo.
När Leo väl kom ut så tappade jag så klart några kilon omgående men sedan under de närmsta 2 veckorna fortsatte vikten nedåt och jag hamnade nere på 105 kilo. Jag kände att det var underbart att vara där nere eftersom det var 13 kilo mindre än när jag blev gravid och lite "försprång" när jag kunde komma igång med viktminskningen igen efter amningen.
Men efter 7 månader så kände jag mig sådär konstigt obekväm i kroppen igen och ställde mig då på vågen och det hade naturligtvis som alltid ökat och nu mötte jag 112 kilo. Då kände jag att det var dags att komma igång igen, omgående. Jag hade ändå slutat helamma och Leo hade blivit så pass stor att det var okay, samt att magen fått en återhämtningstid sedan förlossningen. Det tog mig hela april och två veckor in maj att komma igång och få en ordentlig rutin på det, men den 7e maj var dagen då det verkligen hände. Då såg jag på vågen och satte igång omedelbart.
Efter den dagen har jag varit konstant och jag har inte gett mig. Jag väger idag 99,0 kilo och har inte bara kommit under 100 kilo utan också nästan halvvägs av vad jag har som slutmål. I den här bloggen tänker jag som sagt dela med mig av resten av min resa mot 60 kilo. Hur jag gör, hur det går och allt annat ni är intresserade av att veta. Jag kommer så klart också att visa bilder på mig före och efter.
Så nu avslutar jag denna jättelånga förinformation och säger välkommen!
Jag är idag en 30 årig, gift, trebarnsmamma med musiken som dröm. Men jag stoppar mig själv konstant i allt jag vill göra eftersom jag i flera år haft den där obehagliga känslan av att folk inte skulle varken lyssna på mig eller egentligen bry sig vidare mycket om mig- på grund av min vikt.
Jag har aldrig varit någon slankis, men jag blev heller inte tjock förrän efter gymnasiet. Innan dess kunde jag snarare kallas kurvig.
Men när jag var yngre så höll jag igång på ett helt annat sätt än jag gör idag, eller i alla fall har gjort.
Jag började till exempel dansa redan som litet barn och när jag var 15 fick jag arbete på en dansstudio. Jag arbetade som danslärare och dansade intensiv dans 3 gånger i veckan på studion och i gymnasiet hade jag även danslektion 3 gånger i veckan i skolan. År 2000 tog jag studenten och en månad senare la jag min dans på hyllan. Jag arbetade förvisso fortfarande 2 dagar i veckan med dansen, men träningen i övrigt försvann helt. Jag blev helt innesittande med vänner och de två första arbetena jag efter studenten fick, som elevassistent och sedan personlig assistent, var inget man fick så mycket motion av.
De första överviktskilona smög sig på men snart rasslade det till och mitt stillasittande fastnade på kroppen. Jag gick från 70 kilo till 90 kilo på ett år. Sedan valde min kropp att stanna kvar där. Jag gick varken upp eller ned i dåläget (detta var mellan 2000-2001). 2003 så gick jag utan speciell anledning ned till 83 kilo. Fortfarande överviktig så klart men det hade ännu aldrig blivit fruktansvärt. Mina 83 kilon låg jag sedan på tills strax efter sommaren 2004. Varför vet jag inte riktigt men jag gick då upp till 92 kilon. Jag var dock fortfarande okay i kroppen. Absolut tjock, men inte så att folk kanske skulle höja på ögonbrynen.
Hösten 2004 så träffade jag Tomas. Vi blev blixtförälskade och flyttade ihop efter en månad, förlovade oss efter 2 och efter 4 månader var jag planerat gravid. Då jag skrev in mig hos barnmorskan vägde jag 98 kilo. Under graviditeten la jag bara på mig 7 kilon vilket inte är mycket alls, men det innebar att min vikt för första gången någonsin trampade över på 3-siffrigt. Jag var inte så orolig då eftersom jag trots allt var gravid, men en gång där-välkommen tillbaka. 105 kilo vägde jag då Marcus föddes och efter att han fötts gick jag ned 11 kilo och låg på 94 på en stund. Men där försvann också kontrollen på vikten helt och hållet.
Dåliga vanor puschade vikten ytterligare och eftersom jag redan varit över 100 så var det inte svårt att komma tillbaka. Ett år efter att Marcus fötts vägde jag hela 112 kilo och bestämde mig då för att det fick vara stopp. Jag hade aldrig tidigare varit så tjock och jag tänkte att endast 25 år gammal var det ett perfekt läge att gå ned i vikt en gång för alla (sedan jag gick upp efter gymnasiet).
Jag blev då medlem i viktklubb.se och det var väldigt lätt att gå ned i vikt genom att tänka på kalorier. Då 2006 så använde jag allting viktklubb erbjöd. Jag skrev i matdagboken, skrev in alla träningar och testade ett par av deras recept. På en månad tappade jag 12 kilo. Men där stannade jag upp. Då kom alla ursäkterna. Det var snart jul (december). När julen var över hade ursäkterna blivit för många och det tog flera månader, ända tills april, innan jag med stor suck och en känsla av motstånd med en suck öppnade upp kontot på viktklubb. Men jag gick ned tre kilo i alla fall. Fast sen slutade jag så klart -igen. Jag ökade förbi 112-115 innan kroppen slutade lägga på sig vikt. Jag gjorde inget för att banta heller i det här läget utan lät det vara.
Mars 2008 blev jag planerat gravid igen med vår andra son och jag skrevs in på 115 kilo. Den här graviditeten gick jag på +- noll och samma dag som jag födde vägde jag också 115 kg. Efter att jag fött Oliver så gick jag ned nästan 15 kilo. jag vägde 101-102 kilo en snabb sväng kring december 2008 (födde i november) men sedan gick det åter uppåt igen. Men det var av ren dumhet. Jag och en väninna med barn i samma ålder fikade i princip varje dag, ibland flera gånger om dagen. Jag pressade upp till 118 kilo men det var sista gången jag vägde mig, för jag själv hade ingen våg.
2009 på våren skulle jag testa gluten (för jag har varit allergisk sedan jag var ett år gammal och har ätit glutenfritt sedan dess) och till min stora lycka kunde jag fritt i 3 månader, stoppa i mig precis vad jag ville. Men det blev inget stopp i mig. Jag åt som besatt eftersom jag kände på mig att jag skulle få 100% allergi och därav aldrig kunna äta sånt igen. Så varje dag blev det saker som pizza, hamburgare med vanligt bröd, rostmackor, kexchoklad, twix, sockermunkar, åh dessa sockermunkar var det 4 för 20 på ICA och jag köpte mig 4 stycken varje dag. Föga förvånande att jag gick upp i vikt?
Jag ägde fortfarande ingen våg så jag höll inte koll på min vikt och jag hade dessutom fått väldigt mycket kläder av min väninna jag hade fikat så ivrig med, då hon börjat att banta och inte kunde ha dem längre. Eftersom hon var större än mig så var kläderna så pass rymliga att jag inte märkte på dem att jag gått upp. Jag kände det heller inte, märkligt nog (!) i kroppen. Jag kände mig som samma som innan. Däremot hade jag mer eller mindre bestämt mig för att försöka få göra en gastrick bypas. Jag hade två väninnor som gjort det och fått det varmt rekommenderat. Jag hade också en vännina som gjort den och tyckte jag skulle låta bli, men jag blev lite bländad av hur tjusigt min ena väninna tappat sin vikt. Jag fick en remiss skickad. Jag vägde då in hos husläkaren på 122 kilo.
Sen kom det sig en dag här hemma att jag började känna mig obekväm i kroppen. Tanken på en operation kändes obekväm och jag började tänka tillbaka på viktklubb och hur jag hade gått ned. Jag började fundera på vad som kan bli dåligt vid en operation och jag började tveka. Jag köpte en våg och chockades av att mötas 130 kilo. Där och då bestämde jag mig för att det var nog. Mitt sätt att leva skulle resultera i ännu tygre mig eller en operation -vilket jag här faktiskt inte längre ville.
Jag pratade med de på Danderyds viktmottagning, alltså inte kirurger om operation utan de som kanhjälpa till att få personer ned i vikt UTAN operation. Men kände att det inte var något för mig. Det var en bra idé och man kunde få mycket hjälp via dem, men jag ville försöka på egen hand. Så i November 2012 började jag simma upp till 4 gånhger i veckan, slutade äta godis och sånt på vardagar och försökte tänka lite på vad jag åt för mat. Jag gick ned till 117 kilo och jag och Tomas bestämde oss för att skaffa ett barn till. Jag var gravid 28 december 210, 14 dagar efter jag tagit ut spiralen. Jag vägde in hos barnmorskan på 118 kilo.
Under graviditeten med Leo var det neråt som gällde. Jag gjorde absolut inget alls för att tappa vikt men gjorde det ändå. jag kom starx till 115 kilo där kroppen stannade kvar. Jag hade en dipp under 3 veckor där jag mådde riktigt dåligt (graviditetsdepression. Försvann sedan och lider inte av något från det idag) och då tappade jag vikt till 111 kilo. Men det var mest vätska för så fort jag började må bra igen så gick vikten tillbaka till 115 och där stannade den och det var också det jag vägde dagen innan jag födde Leo.
När Leo väl kom ut så tappade jag så klart några kilon omgående men sedan under de närmsta 2 veckorna fortsatte vikten nedåt och jag hamnade nere på 105 kilo. Jag kände att det var underbart att vara där nere eftersom det var 13 kilo mindre än när jag blev gravid och lite "försprång" när jag kunde komma igång med viktminskningen igen efter amningen.
Men efter 7 månader så kände jag mig sådär konstigt obekväm i kroppen igen och ställde mig då på vågen och det hade naturligtvis som alltid ökat och nu mötte jag 112 kilo. Då kände jag att det var dags att komma igång igen, omgående. Jag hade ändå slutat helamma och Leo hade blivit så pass stor att det var okay, samt att magen fått en återhämtningstid sedan förlossningen. Det tog mig hela april och två veckor in maj att komma igång och få en ordentlig rutin på det, men den 7e maj var dagen då det verkligen hände. Då såg jag på vågen och satte igång omedelbart.
Efter den dagen har jag varit konstant och jag har inte gett mig. Jag väger idag 99,0 kilo och har inte bara kommit under 100 kilo utan också nästan halvvägs av vad jag har som slutmål. I den här bloggen tänker jag som sagt dela med mig av resten av min resa mot 60 kilo. Hur jag gör, hur det går och allt annat ni är intresserade av att veta. Jag kommer så klart också att visa bilder på mig före och efter.
Så nu avslutar jag denna jättelånga förinformation och säger välkommen!
Kommentarer
Emily
Det ska bli jätte kul att följa dig! Du är superduktig!!!
Svar:
Linda
Anna
Wow! Alltså på riktigt. Wow. En sån grym inspiration att läsa om din resa! Vilket driv!
Svar:
Linda
Stine
Hei! Jeg er en jente fra Norge som kom over ett bilde av deg på Facebook. Har tittet på bloggen din fra linken på bildet, og ville bare få si til deg at jeg er kjempeimponert!! Du har all grunn til å være stolt av deg selv! Applaus fra meg:-) beundringsverdig!
Svar:
Linda
Eliza
Hej! HIttade till dig genom en delning av din status på fb. I går började jag min resa och ja är jätteglad över att hitta din sida för att få insperation! Nu är det nedåt som gäller! Tack
kerra 4barnsmamma
Hej nu har jag läst din blogg från början och fått lite svar, otroligt spännande läsning och jag känner igen mig precis i dit tänkande. De är som om de vore jag som skrivit en del av sakerna :) Otroligt bra kämpat , ska läsa vidare din blogg och har sparat den i favoriter och ligger uppe så jag lätt kan nå den och bli motiverad :) tack ...
Brummelisa
Vilken kämpe du är!!
Så himla stolt du kan vara,har just upptäckt denna blogg så nu ska jag läsa allt ifrån början & hoppas på att de är just de som ska ge mig en spark i baken att komma igång & även få bort min övervikt!
Tack för allt du så öppet delar med dig <3
Kramar
MissManic
Snacka pepp och inspiration!!Jag och min sambo ska också börja i viktklubb, jag vill köpa n våg och böj träna, men jag har inte råd:(
Så jag tar dagliga promenader och Hoppas det vill hjälpa
Trackback
