Idag på lunchen så var jag ute för att handla till jobbet. Vi kör var tredje vecka vem som handlar och nu var det min tur. Jag skyndade ut i snöovädret och trots två luvor och mössa så var jag alldeles blöt i håret och ansiktet, minuten efter jag klivit ut. Eftersom det var första gången som jag behgav mig ut att handla här i Liljeholmen så var jag lite osäker på vart affären låg och det kom sig att jag hamnade under en bro, som egentligen ligger precis vid bussarna, tunnelbanan och spårvagnarna -samt affären. Under bron satt en hemlös kvinna (som jag har sett tidigare faktiskt, men på en annan station) och jag tänkte att jag skulle köpa något åt henne att äta, när jag ändå var i affären. Jag vill inte ge pengar för de kan dels använda dem i fel syfte, men det är också mer stöldbegärligt för dem och de kan lättare bli utsatta av andra hemlösa som vill åt pengarna.

 

När jag var inne på coop så plockade jag några separata varor som jag själv betalade för. Det blev en färsk smörgås, ganska stor, med ost och skinka, samt lite sallad. En flaska vatten, en banan och så köpte jag en skumtomte som de sålde i kassan, som låg i styckförpackning. Jag tänkte att det kunde ge henne i alla fall något i magen. Jag var lite osäker på vad jag skulle ta för man vet ju aldrig om de är allergiska, eller om de inte kan äta vissa saker av religösa skäl, men tyckte det var okay saker jag tog. 

Tyvärr hade så klart kvinnan hunnit flytta sig från platsen när jag kom dit, vilket jag tyckte var oerhört synd och önskade att hon skulle varit kvar så hon kunde ha fått maten, men vad kan man göra. Så min tanke var att innan jag gick tillbaka med matkassarna till kontoret så kunde jag gå tillbaka upp till ingången vid tunnelbanan -ifall hon mot förmodan gått dit för att värma sig.

 

När jag kom upp till tunnelbanan så såg jag inte den kvinnan, men däremot så såg jag en annan kvinna där som satt under en liten filt och kände genast att jag blev glad för att jag skulle få göra något för en hemlös, även om bara något litet. Men när jag kom fram emot henne så pratade hon i mobiltelefon såg det ut som och jag blev osäker så jag gick först förbi henne, jag kunde ju inte gärna ställa mig och glo. Men sedan gick jag ut och tänkte att jag kunde ju tala med henne och se hur hon skulle bemöta mig och jag frågade henne om hon frös och om hon fick sitta där inne istället. Hon visade att hon inte riktigt förstod vad jag sa och skakade lite på huvudet. Hon var snöig och trots att hon hade en vinterjacka så såg hon lite kall ut med sin lilla filt och sitt väderbitna ansikte. Hennes tänder var i ganska dåligt skick och håret spretade ut lite under den svarta schalen hon halvhjärtat virat om huvudet. 

Jag blev avruten i mina tankar, medan jag försökte få bort snön som konstant virvlade upp i ögonen och gjorde mig tillfälligt blind, av att en man kom med sin dotter och gav kvinnan en klase bananer. Jag backade undan en aning och såg att hon sken upp och fick fram någon form av "tach så micket" och utan att tänka så tog jag upp påsen med sakerna jag köpt och gav dem till henne. Hon log mot mig och la ned klasen med bananer i påsen hon fick av mig och stoppade ned det i en annan påse (utan att titta vad hon fått eller ta nåt att äta..) som det också såg ut att ligga någon smörgås i.

 

Mannen frågade om han fick tala med mig innaför dörrarnaoch det gick så klart bra. Han sa att han inte ville ge henne pengar och att han ville förklara varför han lite över min axel, då jag plcokade fram påsen med mat ur min väska, hade sagt till mig att "du ska inte ge henne pengar väl". Han sa att en gång hade han köpt en talrik med mat åt en hemlös person och lämnat sitt visitkort och att det efter ett par dagar hade ringt en tolk och frågat om de fick komma till hans kontor. Väl på kontoret så hade de bett honom om 7000 kronor eftersom kvinnan ville resa till rumänien och hälsa på sina sjuka barn. Kort sagt sa han att det fanns ganska organiserad brottslighet bakom en del av de "hemlösa" tyvärr och att det mer handlar om en grupp folk som utnyttjar folk för att få pengar och varor och sedan lever de ganska gott på vad de fått ihop (inte hemlösa egentligen). Jag sa att jag inte ville ge pengar utan mat, vilket han sa var bra och att han hoppades jag förstod att han inte var hjärtlös. 

Jag sa så klart att jag förstod honom och vi sa hej då.

När jag tittar ut genom dörrarna så ser jag att kvinnan som fick maten har rest sig upp. Under filten såg hon fräschare ut än innan. Hon hade någon slags blommig och ganska fin kjol och jackan såg inte ut att vara något hon hittat i en container precis. När jag gick genom dörrarna åt andra hållet så kom jag att tänka på hennes mobiltelefon och det som karln hade sagt till mig och kände genast att jag faktiskt kanske hade blivit lurad. Men samtidigt, hur skulle jag i sådana fall kunna veta, man gör bara det man kan och det man tror är rätt. Jag önskar att det inte fanns några hemlösa alls, men jag hoppas att hon var det så det jag handlade hamnade i rätt händer.

 

Å andra sidan kan man ju aldrig veta om man skänker saker, pengar eller mat. Man kan bara hoppas att de som bör få det, faktiskt är de som fick det