Jag tycker att vi har nått en alldeles ny punkt av dumhet nu när 'clownerna' härjar runt. Jag är fullt medveten om att de allra flesta av de här clownerna troligtvis är ungdomar utan vett, men samtidigt finns det ju faktiskt de som har riktiga vapen med sig när de hotar folk och som inte bara trängt sig in men också faktiskt gett sig på folk på riktigt. Jag läser kors och tvärs om vart i landet de härjar runt och hur det påverkar.

Jag tror att de flesta som deltar i dessa kretsar tycker att det är "clown-pranks" MEN ni GLÖMMER att ni skrämmer främst barn och ungdomar! Det finns många redan som inte varken vågar gå ut och leka eller vågar gå till skolan. Många av de här barnen kommer inte glömma bort det här om ett par månader heller. Kanske gör de flesta det, men vissa kommer att bli svårt traumatiserade för resten av sina liv. Jag undrar; är det verkligen det ni är ute efter när ni går runt och har roligt på att skrämma och hota folk? Vill ni att andra ska råka illa ut på grund av saker som sker (misshandel, våldtäkt osv) för att polisen är ute och letar efter clowner som givetvis försvinner sekunder efter de skrämt någon?

För att inte tala om hur oansvarigt många beter sig kring detta. Jag förstår fullkomligt känslan av att vilja gå ut och "slå ned dem" och sådant, speciellt för oss med barn eller som känner instinktivt att vi vill skydda. Men problemet här blir att vi triggar varandra och tillslut kommer någon av de som endast klär ut sig på skoj, att råka riktigt illa ut.

Snälla tänk ett tag till innan du följer med ut i gummimask. Fundera på om du vill riskera andra människors liv. För även om du bara ska ut och skoja genom att stå i nåt hörn och skratta elakt så är det liv du leker med. Vem vet vad en traumatiserad människa tar sig till med sitt eller andras liv? Kanske någon ser dig och krockar med bilen? Kanske hinner polisen inte stoppa misshandeln som inte bara leder till skadade själar utan faktiskt även ofta till döden? Tänk ett tag till innan du går ut med clownmasken första gången, andra gången eller redan har gjort det. Gör det inte igen. Gör det inte alls. Alla liv är värdefulla -även ditt kära "clown", så riskera varken ditt eller andras liv

-ta hand om dig, om er, om varandra

Idag ska jag göra något roligt och tack vare att jag opererat mig så kan jag göra det och må bra samtidigt. Jag ska köra bakom Erik Toro i kungsträdgården klockan 15.30 ca. Det är 20 artister som skall uppträda med sina bidrag och vinnaren får en plats i nästa års melodifestival. Det kommer också sändas live i P4 och där kan ni höra oss när Erik och vi framför låten "Bring out the love". Vill man hjälpa till att rösta på Eriks låt så kan man Sms:a "P4sto låt8" till 72250.

 

 

Det som gör att det känns extra bra för mig just nu är eftersom vi kommer att stå och dansa och klappa med höga armar. Hade jag inte opererat armarna (och benen) för 5 veckor sedan så skulle jag inte varit bekväm eftersom jag skulle tänka på all hud dom slog fram och tillbaka och vilka som eventuellt skulle titta och fundera på varför jag såg ut så. Jag är så tacksam till Dr Andreas Lindahl på Art CLinic i Uppsala för han gjorde verkligen ett sådant strålande arbete. Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen; det var väl investerade pengar och jag ångrar inte en sekund av det. Art Clinic har gjort en artikel om det på deras hemsida och den hittar ni HÄR

 

Nu har reklamen för outsiders nästa vecka börjat gå. Många frågar varför jag ska vara med i programmet då det är ett lite annorlunda program. Jag tycker bara att det är roligt att de ringde och frågade om jag ville vara med. Det är fokus på saker som gjort att jag känt mig annorlunda och som jag mått dåligt över. Jag får inte berätta ännu om vad som filmats, men om ni tittar på tisdag nästa vecka, 7/6 klockan 20.00 på kanal 5 så får ni se. Efteråt är ni givetvis välkomna att fråga vad ni vill här i bloggen eller på facebook

 

Hej allihop! Nu får jag äntligen berätta vad för tvprogram jag ska vara med i och när. Jag kommer att vara med på kanal 5 klockan 20.00 tisdag den 7 juni. Programmet är outsiders och det är bland annat filmat från min operation på Art Clinic i Uppsala  (men jag förtydligar att jag själv betalat operationen och att jag bokade den innan kanalen kontaktade mig). Jag får inte berätta mer av vad vi filmat så jag hoppas ni är nyfikna nog att vilja se programmet. Det ska jag göra i alla fall föe jag har inte själv sett det än och kommer heller inte få se det innan det visas på tv -så jag har ingen aning om jag gör bort mig. Håll gärna tummarna för att jag inte gör det

 

Här har jag legat hemma i en koma av "efteroperationsvilaochavdankningmedgottenam" lite för länge känner jag. Det har snart gått fyra veckor sedan operationen och imorgon 14 dagar sedan jag tog fotona nedan. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om jag gått upp ett par kilon sedan dess. Så nu får det vara slut på "pralinätande och navelpetande" och återgå till fasta rutiner. Min kirurg har gett mig klartecken för att använda crosstrainern till min stora lycka och jag har kört två pass redan vilka var förvånansvärt lätta, men jag ska så klart inte ropa hej än för då står jag fem minuter nästa gång, för att sedan få total mjölksyra och segna ned i en pöl på golvet.

 

Att bero på pöl så låg jag näst intill i en sådan igår. Jag tog mig hem till en väninna och eftersom både hon och jag mår lite holan bandolan just nu, så satt vi bara rakt upp och ned i tre timmar. Men jag satt i alla fall i solen, så det resulterade i Linda i en pöl då (men nu i en ordentlig bränna). För att klargöra satt jag på rumpan, jag stod inte på huvudet. Inte heller solade jag ärren som man inte ska, så det behöver ni inte oroa er för.

 

Ikväll ska jag med min murmia (mamma) och se på Roddan (Rod Stewart) på koncert (musikevenemang) i Globen (en stor boll som vi i Stockholm är stolta över). Men nu ska jag träna på min kråsstrejner eftersom jag har monster i magen (raaawr) som gör mig lite pigg så här på morgonkvisten (varför har bara morgon och kväll en kvist?).

 

Nej vet ni vad, jag är varken Johan Glans (<3) eller Thomas Järvheden (vilket jag ovan tycks tro) så därför ska jag lägga ned det här inlägget innan ni tror att jag inte bara ätit kola -utan fått i mig kola (bryter ihop i garv och kommer snart på att det var jättetråkigt skämt och inte alls roligt utan en smula allvarligt och faktiskt vid närmare eftertanke inte det minsta kul och stryker över det). Eller eventuellt tror ni jag slagit i huvudet någonstans. Sanning att säga att jag någ en smula litejättetrött och jag tenderar då att tro att jag är komiker. Hm, jag kanske ska skippa den där träningen och bygga upp en liten scen i centrum där jag kan stå och dra dåliga skämt? Nej, nu gick det för långt. Vi avslutar med Godmorgon

 

 

 

Hej alla fantastiska läsare. Jag blir alldeles rörd över era fina mail och meddelanden. Tack snälla för alla gratulationer efter operationen och för alla fina ord.

 

Något som börjar likna ett resultat kryper fram nu. Jag tog av mig allt idag och stod i bara underkläder och speglade mig en stund. Sedan blev jag tvungen att ta foton och jämföra med mina tidigare bilder. Jag är givetvis fortfarande svullen och därför är det inte ett färdigt resultat och Dr Lindahl på Art Clinic i Uppsala har varit noggrann med att berätta att det tar åtminstone ett halvår innan det färdiga resultatet faktiskt kan uppskattas. Jag träffade min otroligt duktiga kirurg igår och blev väldigt glad över att få höra att läkningen inte bara är bra utan över all förväntan. Jag är naturligtvis väldigt glad över att det inte blivit några problem i något av sårområdena och att allt i nuläget ser väldigt fint ut. Den blödning jag fått postoperativt i min vänstra arm, vilken gör att den är svullen, extra värkande och större än den högra (och än vad den i slutändan kommer vara) är normalt. Kroppen kommer ta hand om det levrade blodet på insidan (detsamma gäller högst upp på låren där det också blivit en blödning innanför ärrvävnaden) och själv bryta ned det. Det tar några månader innan det är klart och givetvis innebär det mer smärta än annars. Men att det är det enda "problemet" efter operationen (bortsett från vätskan jag fick, men som det inte är så fasligt mycket kvar av nu) är något att vara otroligt nöjd med.

 

Jag kunde faktiskt knappt ta in vad jag såg. Nej min kropp är låångt ifrån en drömkropp. Det är massvis med hud kvar på benen, rumpan och ryggen. Brösten är inte heller bröst. Nej, jag har inte kroppen jag drömmer om -men jag börjar få kroppen jag önskat kunna få ha. Jag är så nöjd. Vilka väl spenderade pengar. Jag är så glad över att jag tog beslutet att göra det här. Jag är så lycklig över att min man stöttat mig genom detta till 100% och också tycker att detta är något viktigt inte bara för mig personligen utan för vår framtid tillsammans, då detta kommer kunna göra mig mer välmående mot och med mig själv. Äntligen börjar jag också kunna skönja vad som gömde sig bakom all extra vikt och den hud som blivit över. Det här är det finaste jag någonsin varit

 

Hej alla läsare! Nu har jag börjat komma tillbaka till livet. Jag har mått ganska dåligt efter operationen, jag haft problem med att jag fått sjukt mycket vätska i kroppen. Som mest vägde jag ca 12 kilo mer än min normala vikt och det betyder naturligtvis att det var extremt mycket mer vätska än vad det ska och bör vara. Min läkare på Art Clinic har varit lite orolig stundom, men nu har det äntligen gått ned något och jag mår så bra så jag orkar ta mig tiden att blogga igen. Jag vill faktiskt be om ursäkt för att jag inte klarat att uppdatera er här, men jag har försökt att slänga in nåt på facebook från mobilen ett par gånger.

 

 

Dagen jag skulle opereras så mötte vi filmteamet utanför kliniken. Vi filmade avskedet mellan mig och Tomas och sedan in för att göra min "påa" (mer info kommer) innan allt började gå i ett. Dr Lindahl ritade på mina armar och ben och jag fick sätta mig i sängen redo för att opereras. Jag fick inte vänta länge alls utan var först ut och med tanke på att det var mycket som hände hela tiden med läkare som ritade, mediciner jag fick samt filmteamet så kändes det verkligen som allt gick snabbt. Plötsligt kom narkosläkaren, en otroligt trevlig karl med massa humor och han förklarade narkosen och så var det dags att gå in. 

Jag började gråta när det var dags men narkosläkaren stöttade jättebra och fick mig istället att le lite när han sa att "Vi ska all dö, men ingen idag". Det sista jag minns är att jag pratar om mina barn.

 

 

Jag "vaknar sedan till" av att filmteamet tackar för sig och säger att det tagit lite fin film på mig sedan jag vaknat. Men jag minns inte något av det. Sedan ringer jag Tomas för att säga att jag är vaken, men han svarar att jag ringde för tjogo minuter sedan om att jag var vaken. Det blev rejält med skratt i efterhand när jag fått höra om allt babbel jag lyckats med när jag vaknat ur narkosen. Som tur var sa jag inget konstigt, inget mer än att jag skrev till min kompis Carina att jag saknade henne och önskade hon kunde flyga in genom fönstret till mig, med något tveksam stavning. Men finaste Carina visste vad det berodde på och skickade en slängpuss till mig och kom sen som planerat och hälsade på mig. Hon kom dock in genom dörren istället för fönstret. Jag blev aldeles rörd för hon hade med sig en present till mig med en dyr och läkande duschcreme samt en handkräm och ett par energidrickor för lite extra uppmuntran

 

Dagen efter fick jag se hur det såg ut. Smärtan var mig alldeles övermäktig men jag är sådan som biter ihop allt jag kan och tillslut brast jag ut i enorm gråt för att jag hade så ont så det kändes som jag skulle svimma, men förmådde mig ändå inte att be om smärtstillande. En annan av mina fina vänner tog saken i egna händer och kände att det var inte hållbart att jag så envist vägrade be om hjälp men samtidigt satt och grät av smärta. Maria ringde därför till klinikens reception och sa till dem att "Den här kvinnan ligger på er klinik".

Art Clinic som är extremt noggranna med patientsekretess svarade givetvis att det kunde de inte svara på, men Maria gav sig inte utan sa istället något i stil med "Jag vet att hon ligger där, hon heter Linda Wallin. Hon har gjort dessa operationer igår. Hon sitter inne på ett rum och gråter hysteriskt men ber inte om hjälp och ingen har rondat hos henne nu så de har inte sett att hon lider. Hon ska hem om ca en timme men ni måste hjälpa henne innan". Kvinnan i receptionen hade då med en väldigt allvarlig ton svarat ungefär "Vi löser det här". Maria hade tackat och lagt på. Jag visste inte att hon skulle ringa dem överhuvudtaget utan det jag i det här läget vet var att hon ber mig att ringa på klockan och jag säger att jag inte vill (jag är alltid rädd att be om smärtstillande för jag vill dels klara mig så bra jag kan själv, men också för att jag inte vill att folk ska tro jag ber om dem av fel anledningar) sedan efter ett ganska kort tag, troligtvis max fem minuter, så plingar det till på min telefon och den ligger öppen på sängbordet där jag halvsitter på min sängkant och gråter.

När det plingar så ser jag den första raden av vad det står vilket är "Jag har nu ringt till Art Clini...." det är vad jag ser, men hela meddelandet löd fortsättningsvis "c i Uppsala och sagt hur det ligger till med en av deras patienter (de får ju inte bekräfta/säga att du är där men hon sa "vi ska lösa det här") <3 Men du måste berätta om din smärta. Det dom sett hittills är en stark person med integritet som vet och säger vad hon vill". Jag läste förstås inte detta förrän några minuter senare men jag kan säga att bara sekundrar efter att det plingat i min mobil så flög en sköterska in genom dörren och satte sig på knä framför mig, satte händerna på mina knän och utbrast stressat "Linda, Linda, hur mår du Linda?!". Hon sa aldrig att någon ringt in men troligtvis måste det vara så att de i receptionen larmat ut till sköterskorna att kolla till mig då någon ringt för att berätta hur jag mådde. Strax fick jag smärtstillande och sedan sa de till mig att jag i det här läget inte får försöka vara stark eftersom det var ett så extremt stort ingrepp att stark var ett ord att vänta med. Så Maria var som en räddande själ i det hela. Dock vill jag tillägga att alla jag skickade sms med som visste hur ont jag hade, de vädjade så klart åt mig att be om hjälp och det jag menar är inte att någon gjorde nåt mer eller mindre värdefullt än någon annan. Men just i det här fallet så behövde jag kraft utifrån. Jag är så tacksam för Marias handling och för att Art Clinic tog henne på allvar, för det är ju inte alls säkert att det skulle bli så.

 

Jag mådde strax så pass mycket bättre att de kunde komma och ta bort alla lindor från mina armar och ben samt ge mig en första blick på hur det såg ut. På grund av svullnaderna så har jag inte tagit fler foton än, än de jag tog hemma två dagar efter operationen. Men nya bilder kommer. Dr Andreas Lindahl som utfört operationen kom och pratade med mig och berättade att det hade gått otroligt bra och faktiskt mycket bättre än förväntat. Att operera någon med så mycket hud är alltid en risk för att resultatet inte ska bli så vackert som man så klart önskar. Jag fick också veta att det var 400 gram lite drygt, allt som allt som de tog bort från armar och ben tillsammans. Han berättade också att de inte kunnat fettsuga nåt eftersom det inte fanns fett i vävnaderna. Han sa att det också troligtvis var en av anledningarna till det goda resultatet. Mitt i all smärta fick jag bli lite stolt och glad ett tag, vilket kändes värmande. Läkaren fotade mig för dokumentationen och sedan fick jag göra mig färdig för att åka hem. Pappa hämtade mig.

 

 

Hemma gick det bra till en början. Det var kämpigt att åka bil och gå hem från bilen, men jag var okay smärtlindrad och tog mig igenom det. Hemma så tog jag det lugnt medan jag väntade två timmar innan filmteamet och familjen skulle komma. Pappa var kvar eftersom man inte fick vara ensam och snart kom min fina vän Camilla på besök. Hon hade med blommor och en present till mig och åter igen blev jag alldes rörd över mina underbara vänner. Pappa åkte hem när Camilla kom och Camilla ville göra sorti när filmteamet skulle börja filma. Själv fick jag efter ett tag ett alldeles fruktansvärt blodtrycksfall så älskade maken baxade snabbt ned mig i soffan, med ben och armar i högläge och sedan stoppade han i mig en kexchoklad (glutenfri) för att det skulle sluta snurra för mina ögon. Efter det mådde jag så otroligt illa. Lisen och Seda från Titan television var helt underbara mot mig även då (jag skall berätta mer om dem och om allt så snart jag får) och ville försäkra sig om att jag var okay och frågade om de kunde göra något för mig innan de satte igång att filma Tomas och barnen. Jag somnade i soffan och sov sedan några timmar.

 

Dagarna har sedan flutit ihop. Jag fick, som jag nämnde i början, så otroligt mycket mer vätska i kroppen än vad man ska ha. Jag svullnade upp tio kilo på ett par dygn och trycket gjorde att det stundom var svårt att andas. Men nu ser det förhoppningsvis ut att vara på rätt håll. Jag är lite brydd dock över att det blivit en hård ansamling av något (troligtvis sårvätska) i min vänstra arm. Den börjar i armhålan och går ut en liten bit. Kanske en decimeter i diameter och är hård. Men jag ska till kliniken imorgon och blir det inte värre tills dess räcker nog det. Annars får jag åka in akut och kolla så det inte blivit en propp av det. Min vänstra arm är mer svullen än den högra och gör mer ont nämligen, så håll gätna tummarna att det är ett "normalt" läge.

 

Efter en väldigt lång dag där vi filmat från tidig morgon till sen kväll, så är jag nu sterilduschad och klar för sängen. Har jag tur får jag sova 4,5 timmar innan det är dags att kliva upp och förändra livet lite till. Om 7 timmar befinner jag mig på Art Clinic där Dr Andreas Lindahl skall operera mina lår och mina armar och alltså ta bort överskottshuden jag burit sedan 2013. Äntligen är det dags att få förverkliga en av mina allra största drömmar och livet kan få en helt annan kvalitet. Om ca 8 timmar ligger jag på operationsbordet och om kanske 12-13 timmar så hörs vi igen ❤

Kära läsare, det är så mycket på gång nu att hela huvudet är fullt. Allt som går runt där inne är dock positivt och allting ska ni få veta mer om så snart jag kan berätta. Men jag kan berätta att det i alla fall har med tv att göra och går allt som det ska så ska ni förhoppningsvis kunna se mig där snart. Så fort jag kan och får berätta (om allt som sagt går som det ska, jag vill inte lova för mycket) så kommer jag givetvis att göra det, så håll ögon och öron öppna.

Öronen får ni också gärna hålla öppna eftersom jag snart kommer att börja spela in min podcastprogramserie. Ni kommer att få önska innehåll och sådant sedan och jag kommer att kunna besvara era frågor och liknande. Jag hoppas också att allt ska gå som jag planerat, vilket innebär att jag kommer att kunna ta in gäster i studion. Mer om detta i ett inlägg längre fram.

 

Vad gäller operationen så är det så nära nu att jag nästan kan ta på det. Jag har planerat allt så gott jag kan vad gäller hur jag ska ta mig hem från kliniken och går allt som det ska så kommer pappa att kunna hämta mig. I västa fall så sitter jag däremot i sjön.

Tomas har inte någon möjlighet att hämta mig förrän strax efter 13 och jag ska hem någonstans mellan 8-9 förutsatt att allt gått som det ska (men det hoppas vi innerligt). Ingen annan finns tyvärr heller behjälplig för mina vänner arbetar givetvis och det gör även min övriga familj. Pappa ska egentligen vara ledig men blir eventuellt tvungen att arbeta i alla fall och det är det problemet just nu ligger. Men jag får fortsätta att hålla tummarna för att allt skall lösa sig. Längtar, det gör jag ändå vansinnigt mycket -äntligen är det dags att förändra mitt liv

 

 

 

Nu går jag vidare till att säga god morgon till er alla fina läsare. Jag vill tacka för alla fina kommentarer och mail jag fått med lyckönskningar för operationen. Ni är många som undrar vart jag skall opereras och jag berättar gladeligen att det är på Art Clinic som ligger i uppsala. Operationerna kommer att utföras av

Dr Andreas Lindahl och jag har fått ett stort förtroende för både honom och kliniken. Jag tror att både mina armar och mina ben kommer att bli jättefina. Det är jag som betalar detta själv eftersom landstinget sagt nej då de inte hjälper till med andra operationer efter viktminskning än buken. Behöver man kan man också via landstinget få en bröstreduktion, men det problemet är inte längre mitt. Jag måste tvärt om lyfta, reducera och fylla i mina, men eftersom det också kommer att kosta väldigt mycket från min egen ficka så får det vänta.

 

Nu i veckan kommer jag att lägga ut lite extra bilder i bloggen som visar hela min viktresa från 130 kilo till de ca 55 som jag väger idag. 

 

Avslutningsvis en EFTERLYSNING

 

 

Hej alla läsare. Nu kan jag äntligen berätta mer om vad jag har på gång här. Jag har velat avvakta tills jag visste att det faktiskt skulle bli av (den där nervösa oron ni vet?) men nu har jag fått alla tummar upp och därför känner jag att det är dags att berätta för er. Som jag tidigare berättat så behöver jag och ska jag operera benen och armarna (bland annat) men nu är det klart att det kommer att ske nästa vecka (!) I nästa vecka ska jag alltså till kliniken där jag skall opereras och ta bort överskottshuden på benen och armarna. Det känns fantastiskt bra och härligt.

 

 

Hej allihop, idag är det vackert väder ute och vårvärmen börjar verkligen visa sig på riktigt nu. Jag funderar på om jag ska försöka ta mig ut en promenad i det vackra vädret, så snart jag smält min lunch (havregrynsgröt). Har ni någon möjlighet att njuta av vädret?

 

Imorgon ska jag göra något som förhoppningvis blir riktigt roligt. Jag ska träffa en fotograf som ska ta lite foton på mig. Förhoppningsvis blir det lite bra foton. Han ska träna på lite olika stilar och scenarion och ville använda mig som modell. Igår bestämde vi kläder jag ska använda och medan vi valde (över telefonen) så ville han att jag skickade lite testposer, just för att vi skulle se om kläderna vi hittade skulle bli bra. Vi valde dessa kläder och dessa otroligt vackra (haha) testposer fällde avgörandet. Jag ser fram emot morgondagen!

 

 

Efter att jag visade två hintbilder på facebook igår så är det många som frågat om jag redan opererat benen. Nej det har jag inte gjort utan detta är resultatet av mina strumbyxor jag använder. Eftersom det är många som frågat vilka jag använder så vill jag så klart berätta att det är dessa strumpbyxor från Lindex, som har extra bra hållbarhet i benen. Jag rekommenderar dem varmt då de faktiskt håller tag i huden. Jag kan inte träna i dem då de blir för varma, men att ha under leggings fungerar bra

 

 

 

Nu ska jag försöka vila min ömma kropp en stund och hoppas att jag klarar av att träna lite senare. Men vi hörs snart igen och fortsätt håll ögonen öppna, för jag har mer saker att berätta.

 

 

 

God söndagsförmiddag alla läsare. Hur har ni haft det i helgen? Själv hade jag en lugn lödag. Vår bil var på lagning så vi kunde inte hitta på nåt speciellt utan höll oss hemma. Vi passade på att bränna våra plankor så att vi kunde göra plankstek på kvällen. Jag skulle inte säga att jag blev helt nöjd med resultatet men för att vara första gången var det bra. Vad åt ni för gott igår?

 

Nu till något viktigt. Jag fick en kommentar som jag tänkte att jag skulle svra på öppet. Inte för att ge svar till den som ställde frågan enbart, utan för att jag tänker att det finns säkert fler som tänker likadant och till er alla vill jag svara på detta och förhoppningsvis med det reda ut eventuella frågetecken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu hoppas jag att detta gett både frågeställaren samt er andra som kanske funderat kring detta, de svar ni kan tänkas behöva. Jag understryker igen att detta inte alls bara har med utseende att göra utan det är något jag måste göra för såväl min fysika hälsa som min psykiska. Jag har väntat, jag har tänkt. Jag har inte haft råd och egentligen har jag faktiskt inte råd nu heller. Men vi resonerade så här att vi har inte -inte råd heller, eftersom detta påverkar så himla mycket. Jag får se om det finns någon annan hjälp att få, som någon fond, eftersom landstinget inte hjälper. Samtidigt förstår jag att jag satte mig i den här situationen så jag får väl lov att lösa den. Men allt blir inte löst med detta så klart. Jag är fortfarande i sorg eftersom jag har noll bröst. Dem har jag verkligen inte råd att fixa till. Jag kan vrida och vända alla madrasser men hur gärna jag än vill så kan jag inte få fram de pengarna. Då ska ni ändå veta att det är inte några stora bröst och jätteimplantat jag vill ha. Nej det är små proportionerliga till min kropp. Men ändå bröst. För just nu är jag lika platt som mina söner, samt att det hänger två platta tomma påsar. Ett extremt psykiskt lidande som gör att jag inte klarar av att visa mig för Tomas ens. Jag kan heller inte gå med någon fungerande bh som stöd eftersom ingen sådan finns och då har jag ändå varit inne på specialbutiker. Men det är kanske min lott och jag får ha tålamod så kanske jag kan spara ihop pengar. Nu vet ni hur dte ligger till. Jag är glad över att jag tappat all vikt ja, men kroppen min är väldigt speciell så här i efterhand

 

Fredag är här och solen tittar faktiskt fram till och från. Däremot kommer det regnskurar till och från också så det är inte direkt vad man kan kalla stadigt. Hur är vädret hos er?

 

Det är många som frågar mig nu om ifall jag kommer att få operationerna betalade av landstinget. Svaret på det är nej. När jag väl gör dem så kommer jag att få betala för dem själv. Läkaren på kliniken sa så att han har arbetat så otroligt många år inom vården och hans bedömning av detta är att landstinget inte godkänner någon annan operation ärn buken. Även buken dock med krav om vissa problem och ett visst häng. Det betyder att landstinget med 99,9% säkerhet skulle säga nej till att hjälpa mig med operationen av benen. De har faktiskt sagt nej 2 gånger förut till mig också och då var det 2013 när dels en klinik försökte få stöd från landstinget men också försökte min läkare att skicka papper och be om hjälp. Men de sa som sagt bara nej och med anlednining av det så är chansen lika liten nu. Så kort sagt så får jag alltså lov att betala operationerna själv när jag nu bestämmer mig för att göra dem.

 

 

 

Nu är jag hemma igen och tänkte att jag ska visa er lite bilder på mina ben och armar. Jag tog de här bilderna idag på morgonen innan jag gjorde mig i ordning. Skulle det inte vara för att jag troligtvis kommer operera mig så skulle jag inte helst visa dem, för det är något jag skäms för att jag ser ut så här;